Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 15 juli 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228 IDUN 1892
moderna landställen, hvilken minnes glada
stunder från sin ungdoms vår. Hvem vet —
kanske han med innerlig kärlek riktar blicken
mot en plats, där han en gång, ombadad af lif-
vets sommarljus och med armen lindad om en
ungmös midja, ristade in sitt och hennes namn
i björkens stam. Hvem vet — kanske det
är just hon, som väntar honom därute på
bryggan, också hon något grånad, men med
friska blomster omkring sig . . .
Men sannt är, att dessa hederliga, anspråks-
lösa, kanske besvärliga sommarutfärder allt-
mer försvinna, åtminstone bland ståndpersons-
klassen. Det är icke comme-il-faut längre.
Ungdomen har växt ifrån att »kasta ring»
och leka »sista paret ut» ; gamle Nordblom
är glömd, och hushållningssällskapet har för-
klarat, att det är skadligt att skära sönder
näfvern på björkarne. Poesin är slut.
Unga läsarinnor, rynken ej på edra fina
näsor och hvisken ej det där försmädliga or-
det »gammalmodigt». Frågen edra mödrar,
eller ännu bättre edra far- eller mormödrar,
om de ej ännu gömma bland sina glada
minnen dessa enkla nöjen, som i vår tid före-
falla så tarfliga. Ack, det finns så mycket
»gammalmodigt» att taga vara på och så
mycket »modernt», som vi gärna kunde strö
för vindarne.
Adolf Hellander.
t
Vår presentbudget.
Af
Marie Landman.
S
tt »det är saligare att gifva än att taga,»
det känner säkert hvarje människa,
hvars sinne ej är alldeles förvändt. Men
ofta kan äfven emottagandet ha sitt behag,
och från denna dubbla erfarenhet har bruket
af gåfvor uppstått. Gåfvorna spela en rätt
stor rol i umgängeslifvet, och det visar sig
därvid, att detta bruk i praktiska lifvet ofta
har sin skuggsida —• åtminstone för dem,
som endast äga inskränkta medel till sitt för-
fogande.
Antalet af dem, åt hvilka man anser sig
böra ge, visar benägenhet att ständigt växa,
och liksom alla återkommande utgifter lät-
tare förstoras än minskas, stiger äfven gåf-
vornas värde lätt år för år. Men om icke
inkomsterna stiga i samma proportion, måste
det komma därhän att äfven för en person,
som ger gärna och med glädje, detta växande
kraf på kassan måste bli en börda, som gör,
att man önskar, att den vackra seden aldrig
funnes till.
För sådana fall är det bäst att göra klart
för sig, huru och hvarför man skänker, och
om ej gåfvan den eller den helt och hållet
kunde utelämnas.
Låt oss då en gång närmare skärskåda,
hvarför vi gifva våra gåfvor. Orsakerna äro
många. Först, såsom vi redan sett, den egna
personliga glädjen öfver att få gifva, men
sedan också behofvet att visa andra sin väl-
vilja, att bereda dem glädje och gifva dem
ett minne, som håller oss i vänlig hågkomst.
Att äfven detta sistnämnda, i viss mån ego-
istiska motiv ofta är bestämmande, få vi ej
allt för skarpt klandra. »Genom gåfvor och
gengåfvor varar vänskapen längst», är ett
gammalt ordspråk, som ej torde bestridas.
Månget vänskapsband, som knyter oss vid
kära, kanske långt frånvarande vänner, vid-
makthålles genom den årliga födelsedags- eller
julgåfvan och skulle kanske utan denna län-
gesedan ha lossats. Månget barnahjärta vin-
nes genom gåfvor och knytes till oss för hela
lifvet med kärlek och tacksamhet. Hos de
små finnes något af den naiva naturmänni-
skans realism, och en lyckönskan utan åtföl-
jande gåfvor är för barnen någonting väsen-
löst, en tant, som ingenting ger, någonting
obegripligt, en lefvande motsägelse. De stå
alla mer eller mindre på samma ståndpunkt
som den lilla flickan, som glädjestrålande
kom inspringande till sin mamma med hän-
derna fulla och utropade: »Se bara mamma,
hvad tant gifvit mig: två äpplen och en tårta
— så mycket tycker hon om mig!»
Och det skulle väl vara sorgligt, om vi
blott af sparsamhetshänsyn skulle helt och
hållet afstå från den glädje, vi bereda både
oss själfva och andra genom att gifva. Men
det gäller naturligtvis att noga se till, att
antalet af dem, åt hvilka vi år efter år gifva
presenter, icke växer på ett oförnuftigt sätt,
och att äfven värdet af presenterna icke öf-
verstiger ett visst, en gång för alla bestämdt
mått. Korteligen — man måste uppgöra en
presentbudget och hålla fast vid denna. Vissa
småaktiga och falska synpunkter måste här-
vid undvikas. Vi böra t. ex. aldrig gifva
af fåfänga, blott för att lysa med vår smak
och väcka uppseende. Vidare är det orik-
tigt att ängsligt afväga värdet af en mottagen
gåfva för att antingen gengälda den genom
en gåfva af samma värde eller — för att
ej stå efter -— genom en ännu större. Man
bör ej betrakta vänskapsgåfvor såsom skulder,
hvilka måste honoreras.
Om en mellan släktingar eller goda vänner
utbytt gåfva trycker emottagaren, om han har
den känslan, att han måste »honorera» den,
är den antingen icke gifven i rätt sinne eller
också icke i rätt sinne mottagen. Vid en
vänskapsgåfva är penningevärdet en bisak,
och vi böra framförallt däri se gifvarens vän-
liga afsikt att göra oss en glädje. Äfven
gifvandet bör i första rummet bestämmas af
denna hänsyn och i andra rummet af våra
egna förhållanden. Får man t. ex. af en
väninna med större tillgångar mottaga en fö-
delsedagsgåfva för 15 kr., vore det ju dår-
aktigt att vilja gengälda denna med en gåfva
för ungefär samma belopp, utan bör man
vara nöjd, om man genom en mindre gåfva
i sin tur kan bereda sin väninna en glädje.
Ligger det något motbjudande däri gentemot
vissa personer, bör man af dessa ej mottaga
några gåfvor.
Det är ej gåfvornas penningevärde, utan
mycket annat, som visar gifvarens vänlighet
— framför allt takt och eftertanke i valet,
häDsyn till emottagarens behof, smak och
sinnesriktning. Ingenting är väl mera ret-
samt än en gåfva, som är oanvändbar, eme-
dan den är vald utan kärlek och eftertanke.
I sådana fall kan till och med en dyrbar
gåfva vara en ovänlighet, under det en obe-
tydlighet, som vi kanske länge önskat oss,
gör oss en stor glädje.
Med rätta säger en författare: »Inläggen
behag i edra gåfvor», men han förmanar
äfven vidare: »Visen behag i emottagandet
och sättet att tacka».
Blott då detta iakttages, bereder en gåfva
både gifvaren och emottagaren lika stor glädje.
I valet.
S
ur svårt är det icke att väga skälen för och
emot, när det gäller att välja i just det,
som rör oss närmast! Hvad fördel å ena
sidan, hvad skada å andra, det kan räknas ut när
det gäller ett köp, men icke när det gäller vår
djupaste lycka. Det är vår samlade natur, som
måste tala då och komma till klarhet med sig själf,
förstå hvad som är dess allra innersta hehof,
hvilket lefver kvar alltjämt, medan de många tyc-
kena växla; och så välja efter det.
C *
De flesta handlingar äro måhända intet val i
egentlig mening; det är endast en godtycklighet,
en tillfällighet, som gör, att vågen slår åt ena el-
ler andra hållet. Och i så mycket af det vi göra
betyder det ju också föga, om det ena sker eller
det andra. Det är endast hos en och annan, hvars
personlighet är riktigt hel och färdig och stämd
på sitt sätt en gång för alla, som äfven de obe-
tydliga handlingarne, de i och för sig alldeles lik-
giltiga, icke göras af godtycke, utan där något af
personligheten, något af förnuftig grund städse
faller med i vågskålen.
Och i de handlingar, som för oss betyda mer
än bröd och alla skatter, där själfva vår person
är med som insatsen i spelet? Hvad jag vet är
det, att det kan vara bland det smärtsammaste
och mest orofulla, som lifvet bjuder oss, att åse
och afvakta dessa val, att se en person tveksamt
famla sig fram i mörker och liksom i blindo taga
sin lott ur lifvets hand ; och ingenting gladare att
se än det, då valet blir det rätta och instinkten
gjort sin tjänst.
* i\l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
