Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 15 juli 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 229
Förstår du mig? Hvad jag ville säga är endast
detta, att i de dagar, då hjärtat icke ser vägen,
är det icke så mycket tanken, som skall anlitas,
beräkningen ; det är mer karaktären. Det gäller
icke att tänka, det gäller att lefva, att hålla hela
sin person i skick, sina krafter spända, sina bästa
egenskaper vid makt, att lefva så allvarligt och
fullt och ärligt som vi möjligen kunna. Det gäl-
ler att vaka. I de stunder, då de stora felstegen
kunna tagas, är det ödesdigert att sjunka samman
en sekund. Själen måste hållas spänd oaflåtligt,
vara redo hvarje ögonblick. Allt beror i sådana
tider på att hålla sitt rätta jag, sin bästa natur
uppe. Ty det är den, som skall välja. Du skall
hålla den vid lif, och, tro mig — din natur leder
dig rätt!
H-s L.
Sen lycka.
Skiss för Idun
af
Anna Knutson.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
»Jrj/jet du, Bertil,» utbrast hon, »jag har
haft en klädning, som var någonting i
den där vägen, ljus, ljusgul i botten med stora,
rosenröda buketter. Jag hade den bestämdt
också pâ en skarpskyttebal, sä märkvärdigt. . .
Vidare, Bertil, vidare; hur var det, när ni
träffades?»
»Vi träffades inte. Jag högg tag i en
kamrat och frågade, hvad hon hette. Petter-
son, sade han.»
»Precis som jag,» skrattade hon till; »det
börjar se misstänkt ut!»
»Ja, hon hade verkligen det banala nam-
net,» fortsatte han, skenbart likgiltig för
hennes inkast, »hon var någonstans frän lan-
det, upplyste man vidare, och släkt med
professor Z. Jag ville bli presenterad, men
kom aldrig fram; hon hade jämt så många
omkring sig och bland dem en, som jag sär-
skildt iakttog. Det är förunderligt hvad så-
dana där små detaljer kunna smyga in i
minnet och hänga enviât kvar. Allt som
rörde sig omkring henne den där kvällen
ser jag ännu i denna stund lika klart för
mig, som jag ser mönstret i mattan där! Alla
färgerna träda fram så djupa och sammets-
mjuka, de mörkvioletta auriklarne, de pur-
purröda rosorna, de mossgröna bladen och så
den bernstensgula slingan, som vrider knutar
och öglor öfver allt, på samma gång bindande
och prydande. I kallen det visst d la greque,
såsom I kallen den där nya håruppsättningen.»
»Du vet då allt skräp; jag begriper inte,
att du kan fästa dig så vid småsaker. Men
bry dig nu inte om mattan, utan kom till
saken.»
Han skrattade. »Hvarför får jag inte hålla
mig på mattan... Jo, ser du, lika tydligt
som jag ser mönstret där och begriper, hvad
det skall betyda, lika tydligt begrep jag allt,
som rörde sig omkring min skärblommiga
flicka. Jag såg, att den där långe docenten,
som hon jämt dansade med, var förälskad,
jag såg, att han friade och fick korgen. . .»
»Docenten,» afbröt hon häftigt; »hvad
hette han?»
»Lindensköld,» svarade han lugnt.
»Åh, åh!» Hon satte händerna för ögo-
nen och flyttade sig djupt in i soffhörnet.
»Hvad var det,» frågade han med en ton,
som lät förundrad.
»Ingenting, ingeting» sade hon sakta, »jag
bara råkade sticka mig på en knappnål.
Berätta vidare; förklara, hur du, utan att
vara clairvoyant, bief så där underkunnig!»
»Åh, jag såg, hur han slök henne med
ögonen, och hur han jämt envisades med att
vilja tala om något, som hon ej ville höra.
Ha — en gång föll där en knopp ur kran-
sen, när hon skakade på hufvudet. Han tog
upp den och fäste den helt sentimentalt i
knapphålet. Men hon låtsade ej se det, hon
ville tydligen inte uppmuntra. Och jag un-
drar sannerligen ej därpå. Den karlen såg
ut, som hade han varit gjord af deg, grå-
hvit, svällande och dödbakad. Och så var
han sprättig tillika. Han är filosof, tråkig,
tråkig, har skrifvit en lång, onjutbar afhandling
om Schopenhauer; jag kände till gossen och
log för mig själf: »Det gör du rätt i min
skärblommiga flicka, rasande rätt i.»
Nå, under kottiljongen — jag var efter
dem med mina argusögon öfverallt — dan-
sade hon med honom; men jag märkte, hur
utledsen hon var. Hennes stora, tankfulla
ögon, så rena i uttrycket, sade honom tyd-
ligt: »Jag har ingenting att ge,» hennes
tvära, kalla rörelse med den lilla handen
sade precis detsamma, men han ville ingen-
ting se. Så blef hon ond, uttråkad; hvem
kan undra därpå? Hvem vet inte, att dufvan
har näbb och rosen tagg? Jag undrar icke
på henne ett dugg; det gick inte att affårda
honom på finare sätt. Man gick omkring med
en dyna, fullsatt med dekorationer, och hvar och
en valde sin grannlåt. Min flicka valde en
korg, och den fäste hon ögonblickligen på
sin kavaljers bröst. Hon sade något, och
han svarade något. Sen var allt sagdt dem
emellan. Jag vet ej, om det hörde till turen,
men strax därpå byttes hon bort på allvar;
hon fick en ny kavaljer, de konverserade lif-
ligt, hon skrattade till och med, men jag såg
på blicken i hennes ögon, att hela hennes
längtan var: »Ack, om det vore väl slut
på alltihop!»
Den där blicken — det var som sökte den
något i det böljande människohafvet eller
kanske långt, långt därbortom . .. Det har
stundom förefallit mig, som om denna blick
medvetet sökte mig, sökte mig då och sökte
mig sedan, alltjämt, öfverallt. . .
I vårt realistiska tidehvarf skrattar man
åt äppleteorien, åt själarnes harmoni; men jag
tror, att en manlig och kvinnlig ande äro
skapade för att sammansmälta, blifva ett,
såsom Gud och poeterna säga.
Den som ej tror på själens odödlighet, utan
upphöjer materien till allt, måste ju le åt
sådant där eller också ömka, ömka . . .
Men den, som har öron till att höra, mär-
ker nog, att löjet ofta låter som tandagniss-
lan och den ömkansfulle ofta suckar af af-
und. Jag påminner mig ett gammalt tale-
sätt, som jag snokat upp långt ute på bond-
landet: »Hin gråter, han med, ibland; men
det är aldrig öfver lifvets stora elände, utan
bara öfver lifvets lilla hugnad. » Ja, den som
fann på det där, var lika god psykolog han
som någon annan. Har du läst Heine, Lu-
cia?»
»Visst har jag läst Heine, men kom nu
inte in på det kapitlet! Hur gick det sen?»
»Hur det gick! Åh, jag fick aldrig mera
tillfälle att iakttaga henne, men jag forskade
likvisst, frågade härs och tvärs liksom i för-
bigående, likgiltigt, efter hvem den där täcka
ungen var, som Lindensköld slog för. Och
jag fick inte veta mera, än hvad jag redan
visste: hon hette Petterson. Och allt hvad
jag fick se vidare af henne var en flyktig
skymt i ett kupéfönster, då hon reste mot
söder och jag åt norr!»
»Det var till Ystad,» sade hon sakta.
Men han fortsatte, utan att vilja höra:
»Och nu var romanen slut, men jag glömde
aldrig min skärblommiga flicka; och hade du,
lilla sifferkvinna, ej liknat henne så märkvär-
digt, hade jag väl aldrig kommit i fällan.
Ja, du är litet mörkare förstås, ser ju inte
ut som en snärta heller och har kanske al-
drig haft hennes rosenby. Egentligen är det
nog något rent själiskt I han gemensamt;
det där idealiska behaget, som jag trodde mig
skymta på afstånd i ungdomens dag, har jag
funnit på närmare håll, nu när jag glider mot
femtiotalet. Men att ha en sann vän för
hela lifvet blir man aldrig för gammal till.
Och en hustru, som ej älskar en för ens egen
skull, utan blott därför att man kan ge
henne försörjningshjälp, vill ingen hederlig
karl ha, han må nu vara grå eller grön.
Om du hade håfvat efter mig bara för att
slippa draga dig fram på ärligt sätt — san-
nerligen, jag hade aldrig friat, hur kär jag
än var!»
»Nej, det tror jag nog,» sade hon stolt;
»det var du mycket för god till!»
»Nej, jag märkte tydligt, att du älskade
mig,» fortsatte han ömt, »och jag märkte
äfven tydligt, att ej ett halft dussin utbrunna
flammor svedt hjärtegrunden. Nej, idealet
hade räddat dig liksom mig. Ingendera af
oss hade plottrat bort vårt skäraste känslolif
i fladdrande kurtis hit och dit. Därför hade
vi också något att verkligt gifva hvarandra,
en sann, sund känsla, som kan värma upp
vårt lif in i ålderdomen och räcka in i dö-
den. År du nöjd nu, lilla toka, är du nöjd
nu?»
Hon snyftade . ..
»Hvad gråter du för; har jag sagt något
galet igen? Kärleken väljer inte, beräknar
inte; det äro vi ju ense om. Kärleken tror
sig skymta idealet, och så öfverser han —
inte sannt?»
»Jo, jo, du har så rätt — jag är bara så
glad, så glad och tacksam; du skall få veta
det sedan. Men nu får du väl gä till kolle-
giet, klockan är snart half sju.»
»Ja visst, jag måste hasta. Se där ligger
en liten svart brand; vi ha inte tänkt på att
sköta brasan. Farväl, min älskling; så våt
du är på kinderna! Hvarför i all värden
lipar du? Farväl min skärblommiga flicka!»
»Gör inte narr af mig! Det är länge,
länge sen förbi.»
Så stod hon en lång stund och stirrade i
glöden med leende läppar och tårarne rullande
som pärlor ned för kinderna.
»Hvad skall han säga,» mumlade hon,
»hvad skall han säga?»
Men så blef hon glad och ifrig, tände en
liten lampa, sprang in i sängkammaren, öpp-
nade garderoben och släpade halfvägs ut en
koffert, däri hon dök ned och fiskade upp
bylten af gamla lappar och spetar, sådana
där kvarlefvar, som kvinnorna stundom taga
vara på utan annat skäl än: »det är riktigt
en synd att kasta bort det!»
Och hon fann, hvad hon sökte — en
skrynklig våd af en gammal balklädning, en
skärblommig, luftig väfnad, litet gulnad, men
ännu med tydliga spår af, hur vacker den
engång varit.
»Åh, hvad han ska bli öfverraskad,» tänkte
hon och sköt tillbaka kofferten.
»Sätt strykjärnet på spiseln,» sade hon till
jungfrun; »jag skall släta ut något...»
Hvad de små händerna fingo brådt med
sax och tråd; hon klippte och fållade, spets-
kantade och silkesbroderade med röda, gula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
