Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 15 juli 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 I DU N 1892
och blâ punkter, det gick som en dans, som
en tomtelek. Och under hela arbetet tänkte
hon pä flydda tider, på den där balaftonen
för längesen, då hon gett bort en korg, som
både mamma och pappa och flere till helst
sett förvandlad i en slät ring. Men så
underligt, — hon hade kännt det just då ; så
underligt, precis som hade ett par flammande
allvarsfulla ögon följt henne öfverallt, precis
som hade någon — hon visste ej hvem —
bäfvande tänkt: »Hon måtte väl veta, hvad
hon gör; hon måtte väl ej sälja sitt ädlare
jag Yör en grynvälling!» Och den där kän-
slan bade följt henne genom lifvet, och mån-
gen gång, när hon satt lutad öfver siffrorna,
trött och ensam i själen, sade hon till sig
själf: »Jag har arbete och samvetsfrid, och
det får vara nog. Jag vet, att Guds öga
följer mig med välbehag, ty jag har varit
sann och icke dragit det ädlaste i dyn.»
Guds öga . . ! Ah, det var ju bara hans!
Tians — hon smålog, ett lyckligt, ljust leende,
ty hon tänkte, att i den sanna kärlekens blick
måste ju finnas något gudomligt, en återglans
af det oändliga. Reflex, reflex .. .
Och hur hon tänkte och tänkte, blef det
slutligen klart för henne, att han visste det
— hon och den skärblommiga flickan voro
ett. »Ack, han ville bara passa på rätta
tillfället för att angenämt kunna öfverraska
mig; han har vetat det hela tiden. Vars-
nade jag ej den där pojkaktiga glimten i ögon-
vrån; hörde jag ej den där tonen ibland? En
sådan skälm! Fråga mig, hvad jag grät för!
En sådan skälm!»
Hon skrattade högt för sig själf.
Nu var arbetet färdigt, strykjärnet slätade
ut alla gamla skrynklor, de röda buketterna
trädde fram så luftigt vackra. »Ja, han
tycker inte om antimakasser, kallar dem för
grannlåtssnaror, som man bara hänger upp
sig i, då man vill njuta ro på ett hörn, men
den här skall bli ett undantag — det vill
jag då lofva!»
Hon gick in i hvardagsrummet — de hade
ingen salong — tände taklampan och alla de
åtta ljusen däromkring, bredde ut den skär-
blommiga grannlåt8snaran öfver soffryggen —
de hade inga emmastolar — och tänkte med
ungdomlig ifver: Hvad det skall bli roligt,
när han kommer hem och får se det!
Och hennes själ fylldes af jubel, jubel
öfver att veta sig ha varit så efterlängtad,
öfver att veta sig vara så älskad.
Men ljus och skugga följa trofast hvaran-
dra, det är ej långt från leendet till sucken,
och jublet byttes snabbt till ett vemodigt
hvarför — hvarför funno vi ej hvarandra
förr?
Vid denna frågan kände hon en trånande
lust att blicka uppåt i rymder utan gräns,
och följande sin ingifvelse, gick hon bort till
fönstret och sökte skymta vinterhimlen, där
de otaliga stjärnorna brunno i spelande glans.
Och hon betänkte, att den makt, som styr
världarne, hade äfven styrt hennes öden, och
hon sänkte sitt hufvud och hviskade sakta:
»Nu förstår jag, hvarför lyckan kom så
sent. Måhända hade vi glömt Gud för hvar-
andra?»
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
Kvinnornas världsutställning.
Brefkort från vår Chicago korrespondent.
f
rs Potter Palmer, president, för »kvin-
nornas utställning», är nu återkommen
till Amerika efter några månaders
vistelse i Europa i och för anskaffandet af
en eller flere kvinnliga dekorationsmålare,
kompetenta att öfvertaga ledningen af den
inre dekoreringen af »kvinnornas utställnings-
palats.» Efter en hel del svårigheter har det
lyckats mrs Palmer att finna tvänne utmärkta
artister inom denna, af kvinnor så föga id-
kade branch af målarekonsten, nämligen miss
Cassatt och mrs Mae Monies. Båda äro in-
födda amerikanskor. Den förstnämnda, miss
Cassatt, elev af Degas, lär vara ansedd, i
synnerhet i Paris, där hon förlidet år vann
ett pris »au Salon», som en af våra förnäm-
sta kvinnliga målare. Miss Cassatt är en
mycket rik arftagerska och idkar målarekon-
sten endast för sitt nöjes skull.
Mrs Mac Monies är hustru till den ame-
rikanske skulptören Fredrick Mac Monies,
hvilken för närvarande i Paris är sysselsatt
med modelleriug af den jättestora fontän,
som kommer att pryda utställningsplatsen.
Det förnämsta af dessa båda kvinnliga ar-
tisters arbete i utställningspalatset kommer
att bestå af tvänne väggmålningar, bestämda
att pryda »the Gallery of Honor». Motiven
för dessa målningar äro ännu ej kända.
Mrs Potter Palmer har lyckats att under
denna sin resa i Europa intressera flere af
dess krönta hufvud för den sak hon så ifrigt
arbetar för; bland dessa finna vi Belgiens
drottning, som lofvat sitt särskilda beskydd
och bistånd åt de belgiska kvinnornas ut-
ställningskomité. I Cbicagoutställningens fi-
lantropiska afdelning kommer troligen England
att intaga första platsen. Den ryktbara för-
fattarinnan, baronessan Burdette-Coutts är vald
till president för »the english philantropie
section» och omfattar sitt nya kall med all
den energi, förmåga och entusiasm, som ut-
märker allt, hvad denna snillrika kvinna fö-
retager sig.
Ett, i mitt tycke, särdeles intressant bi-
drag kommer att lämnas till utställningen af
den indiska kvinnliga missionen. Det består
i ett slags af träd konstnärligt väfda spetsar.
Det lär finnas blott ett litet fåtal af squaws,
som ännu i våra dagar förstå sig på denna
vackra konst, en konst hvilken inom några
år skall fullkomligt dö ut, emedan de unga
indianflickorna envist vägra att vilja inhämta
kunskap därom. Några utomordentliga prof
af denna konst, tillhörande ett folk, hvilkets
öde det synes vara att själft utplånas från
jorden, lär hafva blifvit funna i form af al-
tardukar och dylikt.
Hvad jag har haft tillfälle att själf se af
dessa indianska spetsar och tror mig kunna
bedöma, likna de mest våra vackra och konst-
närligt utförda svenska hålsömnader. Önskligt
vore också, att svenska kvinnor bland annat
ej glömma att visa denna sin konstskicklig-
het på Chicago-utställningen.
Såsom ett litet exempel på, hvilken likstäl-
lighet negrerna, åtminstone i de norra staterna,
åtnjuta, samt de kolossala framsteg de gjort
inom bildningens område, vill jag nämna, att
negrinnan miss Inrnoge Howard blifvit invald
i Newyorks fruntimmerskomité.. Miss Howard
är lärarinna i statens publika skolor, ett kall,
hvilket åtnjuter mycken aktning samttarfvar
särdeles gedigna och omfattande kunskaper.
Ett aktiebolag på flere hundra tusen dol-
lars är bildadt i och för byggandet och öpp-
nandet af ett hotell för kvinnor ensamt. Detta
hotell står under världsutställningens kvinno-
komités auspicier. Hotellet är ämnadtattkunna
rymma 3000 gäster på en gång. Ändamålet
är att bereda ensamma och mindre bemedlade
kvinnor en angenäm, säker och billig bostad
under deras besök vid utställningen. Hyra
per vecka för rum samt erhållande af tvänne
måltider dagligen får ej öfverstiga 4 dollars,
hvilket äfven under vanliga förhållanden är
ovanligt billigt här på platsen.
Naturligtvis kommer detta hotell hvad in-
redning beträffar i jämförelse med andra så-
dana, som nu uppföras och inredas med den
utsöktaste lyx och elegans, att blifva litet
tarfligare måhända, men allt blir anordnadt
med den prydlighet i förening med bekväm-
lighet, som utmärker allt livad amerikanaren
företager sig. Detta hotell blir af obe-
räknelig nytta för alla de kvinnor, som ämna
sig hit, samt det bästa medlet för befrämjan-
de af möjligheten för ensamma och obemed-
lade kvinnor att kunna besöka och draga
nytta af utställningen i Chicago.
Signe Ankarfe/t.
Iduns panoptikon.
Vi lära få motse inom någon tid vår äro-
rika — det går väl ej an att taga till min-
dre! ■— forna landsmaninna fru grefvinnan
de Miranda eller, såsom hon väl dock förblif-
ver, ej blott för oss svenskar, utan för hela
världen — Christina Nilsson på ett besök i hen-
nes fädernesland. Så berättar åtminstone en
af våra provinstidningar, i enlighet med sin
»specielle pariserkorrespondents» utsago. —
Nu är det väl sannt, att det icke alltid är
kungsord hvad korrespondenter berätta, äfven
om de äro speciella och skrifva från själfvaste
Paris, men vi kunna ju alltid få tro så länge,
att hans utsago, som återigen skall grunda
sig på Christina Nilssons egen, verkligen
kommer att bekräftas. »Nå än se’n?» torde
kanske någon säga. — »Än se’n...?» Det
måtte väl vara nog, det, för att skingra alla
de moln, som den evinnerliga norska frågan
och det icke mindre, tyckes det, evinnerliga
vintervädret ända in i sommarmånaderna upp-
jagat på fosterländska pannor. — Christina
Nilsson har, såsom det nu för tiden så vac-
kert heter, ingått i folkmedvetandet såsom
»den enkla bondflickan», och det torde finnas
både i Småland och andra landsändar tusen-
den, som föreställa sig henne svänga sig bland
grefvinnor och markisinnor i vadmalskjol och
rödt pannband kring det ljusa håret uti pariser-
salongerna. Eller om icke detta, åtminstone
att hon i sinne, själ och hjärta förblifvit under
all sin glans och härlighet det okonstlade
naturbarnet. Sådan är legenden, hvilken ännu
i lefvande lifvet bildat sig om henne; men
lik de flesta legender, har den platt intet
gemensamt med verkligheten, såsom de nog-
samt känna, hvilka veta, att grefvinnan de
Miranda just är en af denna fin-de-siècle-kul-
turens praktblommor — som — ja, som icke
egentligen ha någonting alls gemensamt med
naturen.
Det enda jag har mot Christina Nilsson,
som jag för resten icke har den äran att
känna personligen, det är att hennes lysande
exempel förvridit hufvudet på allt för många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
