Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 22 juli 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DUN 235
Min hembygds mö.
°flSu är min längtans mö, du unga,
som vandrar där i skog och mark
med rika flätor, blonda, tunga
och skuldran bred och armen stark.
Jag mot dig lett i vårens dagar,
när häggens knopp i blomma sprang
och ifrån gröna beteshagar
den första skällans pingel klang.
Du kom. Det var, som kring dig dröjde
en doft af stilla helgdagsfred
från skog, där hasselns hängen böjde
sig smidigt öfver mossan ned,
där björkens saf ur barken trängde
i hvita, klara droppar fram
och markens fina doft sig mängde
med cloft från kådig, furas stam.
Jag sett dig, när i julidagen
du öfver ängen lutad skred,
där gräset föll för lieslagen
i jämna, räta skårar ned.
Ditt linne hvitt i solen blänkte,
men brunt var armens nakna hull,
och öfver blonda håret stänkte
den gyllne dagern allt sitt gull.
Men halstjag minns dig, när till dansen
i söndagskväll du lekfull gick,
inunder långa ögonfransen
den log så varm, din blåa blick.
Längs skogens gångstig, öfverspunnen
med spindelns nät. din väg du tog,
när solens sista glöd, förbrunnen,
i västerns matta rodnad dog ...
Min hembygds ungmö, vän och fager,
med blonda flätors rikedom,
Ull dig i kvälln min längtan drager
utöfver skog och ängars blom. ■—
Jag ser dig stå i veka drömmar
med armen stödd mot trädgårdsgrind,
i svalkad luft jasmindoft strömmar,
och sakta susar gårdens lind.
Emil Kléen.
De hemlösa.
Ett ord till svenska mödrar.
H
tt fält, där kvinnorna kunna och borde
göra något, och som ligger öppet för en
hvar, som fått syn på sakens vikt och verk-
ligen vill offra något för det allmänna bästa,
är denna skara af unga män, såsom extra
ordinarier, kontorister, studerande, handelsbok-
hållare och så vidare, som gå hemlösa i våra
städer, vid våra järnvägar, bruk etc., och som
äro hänvisade, ja, som drifvas att söka sin
umgängelse och sin förlustelse pä kaféer, i
cigarrbutiker och källare och hvad de nu allt
heta dessa ställen, som göras så förföriska
som möjligt för att dess säkrare draga offren
till sig.
Man hör så ofta hårdt och kallt dömas:
»De och de unge männen sitta till sent på
nätterna och dricka och — — hvad de för
öfrigt kunna taga sig till!»
Det kan ej skada, att du söker taga reda
därpå, men icke för att döma dem, men för
att en gång klart inse, att här finnes ett gräns-
löst ondt, som kräfver hjälp, och att ingen
har rätt att draga sig undan helt egoistiskt
inom sitt lilla skal, därför att det en gång i
tiden proklamerats: »Kvinnan skall icke be-
kymra sig om annat än sitt hem, man och
barn !»
Jag har hört en ung man vid järnvägen
klaga: »Det är omöjligt att behålla sig ren och
oförderfvad vid järnvägen.» Och likadant är
det öfver allt, där en mängd unga karlar äro
tillsamman utan familjelif och utan tillfällen
till några bättre och förädlande tidsfördrif.
Ty glöm icke, att den unga människan ej en-
dast kan nöja sig med att arbeta, hon har
behof af att vara glad, att lätta på vingarna
och röra sig i frihet och ungdomsglädje.
Men har hon nu icke tilllfälle till sådan
af oskyldigt och verkligt vederkvickande slag,
nåväl, då mättar hon sig af det som finnes,
och hvem kan förebrå henne därför! Åtmin-
stone icke de, som ej räckt ut ett finger för
att hjälpa henne i striden!
Ty säg själf, hvad tror du, att man skulle
göra, om man liksom mången ung man hade
ett litet ensamt och kulet ungkarlsrum, utan
vana vid något slags handarbete, som kan
skingra en ensam stund, utan någon slags
trefnad, som kan fästa vid hemmet, utan vana
ens vid hernlif. Ty i de flesta fall blefvo
dessa unga män som gossar skickade ur hem-
met i skolan vid så tidiga år, att de ännu ej
hade lärt sig behaget af ett sådant. Hvad
skola de göra? Man får ej begära för myc-
ket, cj att skörda, där man icke sått!
Skulle ej här nu vara ett fält för kvinnan?
Skulle ej du, moder, som kanske har egna
söner att släppa ut i den snärjande världen,
vilja tänka på att göra något för andras sö-
ner? Det komme på ett eller annat sätt dina
egna tillgodo, ty det är ett löfte, som säger:
»Hvad I hafven gjort en af dessa minsta
mina bröder, det hafven I ock gjort mig!»
Den, som gjort detta löfte, honorerar alltid
sina skulder.
livad skulle då kvinnan kunna göra vid
detta? Jo, öppa sitt hjärta och sitt hem för
dessa hemlösa, som i brist på bättre söka sina
nöjen utom hus. Och äfven om de genom
vana helst trifvas utomhus, sök att locka dem
till ditt hem genom att göra det så behagligt,
fritt och otvunget som möjligt!
»Det blir för dyrt,» klagar mången, som tror
sig hafva vilja. Men hvad är det som hin-
drar att hafva det så enkelt som möjligt?
Icke ligga lyckan och trefnaden uti att hafva
allting så elegant. Om man intresserar sig
för högre saker än bohag, mat och kläder,
kan man trifvas i de enklaste förhållanden,
det är blott i brist på högre intressen man
med hela sin varelse vänder sig efter sådana
yttre saker. Tror du icke, att dina egna barn
skulle vinna därpå, att de finge uppväxa i en-
kelhet? Ingen vet, hur deras lif kommer att
gestalta sig, och om de komma i tillfälle att
genom eget arbete i framtiden förskaffa sig
den komfort, de vant sig vid i föräldrahem-
met. Skola de kanske annars en gång till-
gripa medel att tillfredsställa öfverförfinade
vanor, som de just lärt, sig början till i för-
äldrahemmet, medel, för hvilka hvarje fader
och moder bäfva och hvarpå man sett många,
ack, hur många sorgliga exempel !
Om hvar och en sökte draga de unga män-
nen inom sin krets till sitt hem, ordnade
vissa enkla hvardagsaftnar med litet god läs-
ning, musik, sång, lekar, dans efter tycke,
smak och tillfälle och med enkel, billig trak-
tering, utan pretention, och dessa aftnar ginge
i tur inom familjerna, icke skulle väl detta
bli så dyrbart? Det blefve litet besvärligt, men
för den goda sakens skull. ..
Och de unga flickorna, som nu kanske
drömma bort sia tid vid romanerna eller ägna
sina flesta tankar åt att skaffa sig eleganta,
klädsamma toaletter, de finge bestämdt ett vär-
digare mål för sia sträfvan, om de visades på
sin plikt att, äfven de, bidraga att med ett
vänligt, gladt tillmötesgående söka förmå de
försagda, blyga och vid hemlif ovana till del-
tagande och ej såsom nu så ofta helt förnämt
och stelt gå förbi dem, som ej genom utse-
ende, sätt eller dylika yttre företräden »slå
an» på dem.
Omvexlande med dessa »familjeaftnar» kunde
ju äfven ordnas några enklare tillställningar på
lämplig offentlig lokal, där personer ur skilda
kotterier kunde sammanträffa, och där de finge
komma underfund med, att vi dock äro män-
niskor litet hvar, äfven om vi af omständig-
heter, hvaröfver vi ej själfva rådt, blifvit ställda
på skilda platser i samhället. Och därvidlag
tillkommer det dem, som bättre förstå, och
som äro mest bildade till hjärta och sinne, att
taga första steget.
Hur går det nu i dess ställe gemenligen
till? Jo, familjerna sluta sig svartsjukt inom
sig själfva; ämbetsmännen göra en eller ett
par stora bjudningar för sina underordnade
tjänstemän, vid hvilka det blott lägges an på
mat och dryck, och så hafva de gjort nog,
tycka de. Personer, som behöfva biträden
inom sina affärer, betala för dem på källare
för att slippa besväret och »obehaget» att
hafva dem inom sina hem och göra sig ej ens
mödan att en eller annan gång bjuda dem
inom familjen. Och ändå äro alla af deras
egen samhällsklass oeh dessutom medmänni-
skor, som ha rättighet till sina likars delta-
gande och handräckning, där så behöfs!
Ty glöm icke, att människosläktet är ett
organiskt helt. Vi äro lemmar i en kropp,
och där någon lem lider eller ej tillgodoses,
där lida de andra direkt eller indirekt med.
Detta är en sanning lika väl som att hvar
och en står för sig i fråga om sitt ansvar och
sina plikter mot sina medmänniskor.
En moder.
Hvem liknar han?
Af Julius Weil.
»Kära lilla mamma!
Hvad skall du egentligen tro om mig? Ännu
kan jag inte sända dig någon fotografi af vår
lille pys! Jag är otröstlig, men det är inte
mitt fel, lilla mamma — det är omöjligt att
få honom att sitta stilla. I går voro vi, pappa,
mamma och barnjungfrun, för tredje gången
hos fotografen. En half timme pinade sig den
arme mannen, eggad af våra böner, löften och
hotelser, för att få honom att vara stilla ett
ögonblick — förgäfves. Till sist stängde den
förnärmade konstnären igen sin kamera och
drog sig under allehanda utgjutelser tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
