- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1892 /
236

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 22 juli 1892 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

236 ! DU N 1892
in i sin mörka kammare. En sâ omöjlig pojke
hade han aldrig förr haft göra med 1 Skam-
flata lämnade vi ateliero, ty det är ju på för-
äldrarne, som skulden faller — och vår »omöj-
lige» herr son sprang triumferande ut och hade
så när ramlat utför en trappa på sexton steg.
Naturligtvis gjorde hans pappa mig efteråt häf-
tiga förebråelser. Jag skulle bevars väl bära
skulden för hela skandalen — liksom om inte
pojken vore honom upp i dagen.
Du kan inte göra dig något begrepp därom
kära , mamma! Det är nästan komiskt,
hur en man i sina bästa år och ett barn på
knappa tre kunna likna hvarandra så på pricken.
Precis så måste Rudolfs pappa ha sett ut, då
haa själf spatserade omkring i världen i kolt
och knäbyxor! Själf påstår han visserligen,
att han skall ha varit så fasligt städad, när
han var liten, men jag har all anledning att
anta, att det hänger annorlunda ihop! Erån
hvem skulle pojken ha ärft alla dessa tjufpojk-
streck om inte från fadern? Du skulle bara
se, lilla mamma, när han spatserar omkring i
rummen med fars hatt på hufvudet och , fars
långa promenadkäpp släpande efter sig ! Precis
samma gungning på knäna, näsan i vädret och
— tänk dig, precis som pappa med venstra
handen bak på ryggen — det är för komiskt.
Och hans karatär, hans ansikte, ögonen, allt
är ackurat som hos fadern. Får han bara
hållas, så är han visserligen rar, och man kan
få honom till hvad som helst (alldeles som en
viss annan!). Men sker inte så, då darrar allt
för hans vrede (återigen som för en viss annan 1).
Resultatet är, att jag har tvä tyranner i stället
för en.
Nu vet du, kära mamma, hur ditt barbarn
Rudolf ser ut. Tills vidare får du lof att
nöja dig med denoa bild, tills vi en gång lyckas
att fästa hans drag på fotografens plåt. Så
mycket är säkert: det är en söt, rar, präktig
liten odåga —liksom hans äldre afbild, som just
står bakom mig och skyndar på, hvarför jag
måste sluta med tusen hälsningar till dig och
pappa.
Er trofasta dotter
Vivi.
Eörtal, kära mamma, idel förtal! För att
han är en odåga, skall han strax likna mig!
Tro mig, men förråd mig inte, kära mamma
— han har rakt ingenting, som påminner om
hans pappa, han har allting efter sin förtjusan-
de mamma. Yill du beundra Vivis förtrollan-
de, med tusen strålar spelande ögon för andra
gången, så se på ditt barnbarn Rudolf. Vill
du veta, hur hans hår ser ut, så tänk på Vivi;
hans mun, näsa (tänk om den liknade min !),
anletsdrag, kort sagdt allt, som gör, att en
människa är vacker, har han ärft efter en viss
dam — naturligtvis här omdanadfc till det man-
liga, kraftiga, energiska .. . Om hans karaktär
vill jag alls inte yttra mig. Du känner din
dotter Vivi allt för väl, för att du inte skulle
veta, hvad du kan vänta af din dotterson. Hans
hjärta är hans mors hjärta, liksom hans ansikte
bär hennes drag. Och det är väl, att så ärl
Det skulle vara illa, om alla pojkar liknade
sina fäder. Vivi kallar honom en tyrann —-
hvarför inte lika gärna en österländsk despot?
När man till den grad skämmer bort ett barn,
som din dotter Vivi har skämt bort min son,
så skulle bemälde unge herre vara ett under-
barn, om han inte blefve litet yr och besvär-
lig. Att han protesterar mot att bli fotografe-
rad, finner jag alldeles i sin ordning. Han
anar, att porträttet endast skulle kunna ge en
bristfällig, yttre bild af hans personlighet. Och
du, kära mamma, kan inte sakna en sådan,
när jag nu skildrat vår pys, som han går och
står. Med hjärtliga hälsningar till pappa
din tillgifne son
Rudolf.
■*
»Kära Vivi! Käre Rudolf!
Barn, hvad ha ni nu stökat till ! Mamma
är alldeles utom sig! Hon vet nu rakt inte,
hvad hon skall tro om sin käre dotterson
Rudolf: om det är en blond engel eller ett
litet svart troll. Edra motsägande beskrif-
ningar ha gjort henne alldeles vimmelkantig.
Den bild vi ha kunnat få nt ur edra skild-
ringar ter sig ungefär så:
Rudolf är en spädbyggd pojke med kraftiga
lemmar. Hans spinkiga lekamen har fylliga
former, och hans mörka, gnistrande ögon stråla
af en mild blå glans. Pä ett kantigt hufvud,
som har ett hlidt, kvinnligt utseende, men dock
af fast karatär tack vare en lång liten upp-
näsa, borstar sig ett kort mörkt hår, medan
blonda lockar falla ned öfver hans klara panna.
Hans mun är så liten, att man kan täcka öfver
den med ett knappnålshufvud, och dock kan
en vagn köra in och vända — hästar och
kusk inbegripna! Rudolf är medgörlig, men
nyckfull ocb envis och alltid vid godt humör.
Han lyder snällt, och när man säger något åt
honom, gör han alltid tvärtom. Oaktadt han
är så ung, är han kritiskt anlagd, men af
eftertanke, har han ej ett spår. Nog af, han
liknar på pricken sin far, men är för öfrigt
modern upp i dagen.
Om ni kände en mormors känslor, kunde
ni förstå, att det inte kan vara henne likgiltigt,
att hennes barnbarn utmålas som ett vidunder-
ligt dubbelväsen. Er mor har derför fattat
det beslutet att själf ta gossen i betraktande
med sina mormoderliga ögon och själf i sista
instans afgöra saken. Förbered er nu på att
ta emot henne med aftontåget i morgon. I
förväg sänder jag min kyss till min Proteus-
dotterson Rudolf II.
Farfar.
* *
»Min käre Anton!
Blott en kort rad, att jag lyckligt och väl
är anländ Det är en präktig pojke, men båda
två ha orätt. Inte ett spår likhet med fadern
och änDU mindre med modern. Det är dig
han liknar upp i dagen, kära gubbe! Farfar
från topp till tå! Nu inse vi det alla. Mera
i morgon!
Din
Louise.
P. S. Se till, att Emma hushållar ordent-
ligt; hon är gärna litet slösaktig af sig, när
jag inte är öfver henne.
* *

*


Telegram :
Hvem liknar han nu ?
Kommer iafton.
Måste själf öfvertygas.
Farfar.
Hvarje kvinna är i långt högre grad än
mannen i besittning af äktenskapets kardinal-
dygd, nämligen offervillighet, men det är
henne omöjligt att eDsam uppoffra något.
Äktenskapet är icke en monolog, utan en
dialog. O. Feuillet.
”Du får lof att hushålla”.
f
et låter nu så oskyldigt och så förstån-
digt och präktigt detta: »Du får lof
att hushålla». Det är ju endast en
vänlig förmaning, en kanske ytterst nödvändig
förmaning, ty veckopenningarne äro ju redan
slut, och det är blott fredag i dag!
Ja, det är sannt,’det är ju blott fredag i
dag, men hvad skall hon göra, den stackars
lilla frun! Mjölkräkningen betalade hon i
måndags, gossarnes nyss halfsulade kängor i
tisdags; så kom det oväntadt främmande i
onsdags, och hade ej den välsignade torsdagen
med de oundvikliga pannkakorna och ärterna
varit, så hade hennes kassa redan på fredags-
morgonen varit tom. Men nu, på eftermid-
dagen, då det skulle köpas skrifbok åt den
ene, glosbok åt den andre, griffeltafla åt den
tredje, hvilket allt andra morgonen skulle till
skolan medföras, nu hade hon ej ett öre. Det
var ingen pardon — hon måste gå in och be-
gära penningar, innan mannen gick ut.
Hon sköt upp det så länge som möjligt.
Redan hade barnen ett par gåDger bedt om
sina tjugufem- och tioöringar, och nu kunde
de ej vänta längre. Hon stod med handen
på dörrlåset och besinnade sig. Ack ja, han
sade ju icke så mycket -— blott ett litet vre-
sigt: »Är det nu slut på dina pengar igen?»
och så tog han motvilligt upp portemonnäu
och frågade med minen af en martyr: »Hur
mycket skall du hafva?» Och när hon då
nämnde en summa, som kanske med en tredje-
del understeg den, hon först ämnat begära,
fann han den dock alltid för stor, och så kom
det där afskyvärda: »Du får hushålla, du
får lof att hushålla.»
Som om hon inte hushållade! Sin gamla
hatt bade hon rustat upp, sin klädning hade
hon vändt. När hennes kusin kom till sta-
den och bjöd henne på teatern, sade hon nej
— hon hade ingeu toalett. Och barnens klä-
der — huru sträfvade hon ej, för att de skulle
se ordentliga och snygga ut! Och huru hon
räknade och beräknade, så gick det ändå till
pengar: det gamla, som gjordes om, slets ut
så fort, och det nya blef så dyrt.
Ibland blef hon ond och sade för sig själf:
Han skulle blott hafva mina bekymmer, alla
mina utgifter! Och hvad det skulle vara för
en fröjd att då få säga till honom: Du får
lof att hushålla!
Men så ångrade hon sig. Han var ju en
sådan förträfflig man, han offrade ingenting
på nöjen, ingenting för sig själf, och hon äl-
skade honom så högt — hade hon rättighet
att harmas på honom? Ack nej, det hade
hon visst icke ! Hon var icke värd en sådan
man.
Ack, om hon blott kunde hushålla, om hon
blott visste, huru hon skulle bära sig åt!
Hon försökte köpa billigare matvaror, men
det var s’å mycket, som han »inte åt», och
särskilda anrättningar för hans räkning för-
drog han ej. Det hörde till hans egenheter.
Och när han hörde skiluaden i priset på det
goda smöret och det dåliga, på det bästa köt-
tet och det sämre, fann han den så obetydlig,
att det bestämdt icke var någon besparing,
som kunde inverka på det hela. Olyckligtvis
räknade han icke ihop de få ören, som på
alla håll ökade utgifterna. Och det hade väl
gått an, om ej fru A. och fru B. och O.
ständigt talat om, huru liten deras hushållskassa
för veckan var, och huru väl den räckte till.
Och dessa fruar, som hushållade så utmärkt,
hade alltid prydliga toaletter, läste, musice-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free