Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 22 juli 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236 ! DU N 1892
in i sin mörka kammare. En sâ omöjlig pojke
hade han aldrig förr haft göra med 1 Skam-
flata lämnade vi ateliero, ty det är ju på för-
äldrarne, som skulden faller — och vår »omöj-
lige» herr son sprang triumferande ut och hade
så när ramlat utför en trappa på sexton steg.
Naturligtvis gjorde hans pappa mig efteråt häf-
tiga förebråelser. Jag skulle bevars väl bära
skulden för hela skandalen — liksom om inte
pojken vore honom upp i dagen.
Du kan inte göra dig något begrepp därom
kära , mamma! Det är nästan komiskt,
hur en man i sina bästa år och ett barn på
knappa tre kunna likna hvarandra så på pricken.
Precis så måste Rudolfs pappa ha sett ut, då
haa själf spatserade omkring i världen i kolt
och knäbyxor! Själf påstår han visserligen,
att han skall ha varit så fasligt städad, när
han var liten, men jag har all anledning att
anta, att det hänger annorlunda ihop! Erån
hvem skulle pojken ha ärft alla dessa tjufpojk-
streck om inte från fadern? Du skulle bara
se, lilla mamma, när han spatserar omkring i
rummen med fars hatt på hufvudet och , fars
långa promenadkäpp släpande efter sig ! Precis
samma gungning på knäna, näsan i vädret och
— tänk dig, precis som pappa med venstra
handen bak på ryggen — det är för komiskt.
Och hans karatär, hans ansikte, ögonen, allt
är ackurat som hos fadern. Får han bara
hållas, så är han visserligen rar, och man kan
få honom till hvad som helst (alldeles som en
viss annan!). Men sker inte så, då darrar allt
för hans vrede (återigen som för en viss annan 1).
Resultatet är, att jag har tvä tyranner i stället
för en.
Nu vet du, kära mamma, hur ditt barbarn
Rudolf ser ut. Tills vidare får du lof att
nöja dig med denoa bild, tills vi en gång lyckas
att fästa hans drag på fotografens plåt. Så
mycket är säkert: det är en söt, rar, präktig
liten odåga —liksom hans äldre afbild, som just
står bakom mig och skyndar på, hvarför jag
måste sluta med tusen hälsningar till dig och
pappa.
Er trofasta dotter
Vivi.
Eörtal, kära mamma, idel förtal! För att
han är en odåga, skall han strax likna mig!
Tro mig, men förråd mig inte, kära mamma
— han har rakt ingenting, som påminner om
hans pappa, han har allting efter sin förtjusan-
de mamma. Yill du beundra Vivis förtrollan-
de, med tusen strålar spelande ögon för andra
gången, så se på ditt barnbarn Rudolf. Vill
du veta, hur hans hår ser ut, så tänk på Vivi;
hans mun, näsa (tänk om den liknade min !),
anletsdrag, kort sagdt allt, som gör, att en
människa är vacker, har han ärft efter en viss
dam — naturligtvis här omdanadfc till det man-
liga, kraftiga, energiska .. . Om hans karaktär
vill jag alls inte yttra mig. Du känner din
dotter Vivi allt för väl, för att du inte skulle
veta, hvad du kan vänta af din dotterson. Hans
hjärta är hans mors hjärta, liksom hans ansikte
bär hennes drag. Och det är väl, att så ärl
Det skulle vara illa, om alla pojkar liknade
sina fäder. Vivi kallar honom en tyrann —-
hvarför inte lika gärna en österländsk despot?
När man till den grad skämmer bort ett barn,
som din dotter Vivi har skämt bort min son,
så skulle bemälde unge herre vara ett under-
barn, om han inte blefve litet yr och besvär-
lig. Att han protesterar mot att bli fotografe-
rad, finner jag alldeles i sin ordning. Han
anar, att porträttet endast skulle kunna ge en
bristfällig, yttre bild af hans personlighet. Och
du, kära mamma, kan inte sakna en sådan,
när jag nu skildrat vår pys, som han går och
står. Med hjärtliga hälsningar till pappa
din tillgifne son
Rudolf.
■*
»Kära Vivi! Käre Rudolf!
Barn, hvad ha ni nu stökat till ! Mamma
är alldeles utom sig! Hon vet nu rakt inte,
hvad hon skall tro om sin käre dotterson
Rudolf: om det är en blond engel eller ett
litet svart troll. Edra motsägande beskrif-
ningar ha gjort henne alldeles vimmelkantig.
Den bild vi ha kunnat få nt ur edra skild-
ringar ter sig ungefär så:
Rudolf är en spädbyggd pojke med kraftiga
lemmar. Hans spinkiga lekamen har fylliga
former, och hans mörka, gnistrande ögon stråla
af en mild blå glans. Pä ett kantigt hufvud,
som har ett hlidt, kvinnligt utseende, men dock
af fast karatär tack vare en lång liten upp-
näsa, borstar sig ett kort mörkt hår, medan
blonda lockar falla ned öfver hans klara panna.
Hans mun är så liten, att man kan täcka öfver
den med ett knappnålshufvud, och dock kan
en vagn köra in och vända — hästar och
kusk inbegripna! Rudolf är medgörlig, men
nyckfull ocb envis och alltid vid godt humör.
Han lyder snällt, och när man säger något åt
honom, gör han alltid tvärtom. Oaktadt han
är så ung, är han kritiskt anlagd, men af
eftertanke, har han ej ett spår. Nog af, han
liknar på pricken sin far, men är för öfrigt
modern upp i dagen.
Om ni kände en mormors känslor, kunde
ni förstå, att det inte kan vara henne likgiltigt,
att hennes barnbarn utmålas som ett vidunder-
ligt dubbelväsen. Er mor har derför fattat
det beslutet att själf ta gossen i betraktande
med sina mormoderliga ögon och själf i sista
instans afgöra saken. Förbered er nu på att
ta emot henne med aftontåget i morgon. I
förväg sänder jag min kyss till min Proteus-
dotterson Rudolf II.
Farfar.
* *
»Min käre Anton!
Blott en kort rad, att jag lyckligt och väl
är anländ Det är en präktig pojke, men båda
två ha orätt. Inte ett spår likhet med fadern
och änDU mindre med modern. Det är dig
han liknar upp i dagen, kära gubbe! Farfar
från topp till tå! Nu inse vi det alla. Mera
i morgon!
Din
Louise.
P. S. Se till, att Emma hushållar ordent-
ligt; hon är gärna litet slösaktig af sig, när
jag inte är öfver henne.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
