Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 30. 22 juli 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DUN- 237
rade, roade sig, voro glada och underhållande
— hur var det möjligt?
Hon kunde ej begripa det, och det var ej
heller så underligt, ty de flinka fruarna glöm-
de att berätta eller togo för afgjordt, att det
öfverallt var så, att man »hade bok» ej blott
i kryddboden, utan ock hos slaktaren, bagaren,
på apoteket, hos modehandlaren, och att alla
»böcker» och räkningar alltid lämnades till
herrn och icke till frun i huset. Det var
detta, som gjorde »skilna’n så stor», utom det
att ett par barn. mer eller mindre också gör,
att utgifterna äro olika.
Men, som sagdt, detta visste hon ej, och
hon satte sig och grubblade därpå, så att hon
glömde sitt ärende och den tunga gång hon
skulle gå. Ack, hon var så trött, så trött
vid alltsammans! Det var nog hennes fel,
det visste hon, att deras hushåll, som han
ofta sade, var så mycket dyrare än andras, men
hvad skulle hon göra ? Det bästa vore, om
hon finge dö och gå bort, och så kunde han
få en annan, som bättre förstod att hushålla
— som han ej behöfde påminna därom !
Och vid de tankarne droppade stora tårar
ned mellan fingrarne på den lilla hand, hvar-
med hon stödde sin värkande panna.
Men därinne på andra sidan om dörren
satt mannen, fördjupad i sitt arbete, såg ibland
på sin cigarr och grubblade, han också, på
sina problemer, men de voro af helt annat
slag än de, som irriterade hans stackars lilla
hustru. Han arbetade träget, det är sannt,
han var en allvarlig man, utan håg för nöjen,
och han sträfvade redligen för de sina, men
de små bekymren, dem visste han ej om.
Det var hon, som fick bära dem, och till lön
fick hon — förmaningen: »Du får lof att
hushålla.»
* *
*
Denna flyktiga teckning har nog icke så
fä motsvarigheter i verkligheten. Mången
man, som varmt älskar sin hustru, förstår ej,
tror ej, att han gör henne ondt med dylikt,
som han räknar för en obetydlighet, men som
skär henne i hjärtat. »Hon skulle icke taga
det så illa, hon skulle icke vara så ömtålig.»
Nej, det skulle hon icke, men hon rår ej
för, att hon är det, och om han skulle plågas
at alla de små bekymmer, hon måste bära,
alla de olika anspråk, som ställas på hennes
tålamod, så skulle’ det icke dröja länge, innan
han vore lika ömtålig som hon.
Men nu hafva vi allt för länge lämnat
den stackars lilla frun i tårar utanför sin
mans dörr. Låtom oss hoppas, att hon denna
gång trätfar »tyrannen» vid älskvärdt lynne,
att han drager henne ned på sitt knä, kysser
henne ömt och säger, att hon är en liten rar
och söt kvinna, utan hvilken lifvet ej för
honom skulle ega något värde — »tyran-
nerna» göra så ibland. Och så blir allt
godt igen, och när hon nu begär pengar och
får dem, ligger det en -viss öm klang i tonen,
hvarmed han framsäger det gamla vanliga :
»Men du får lof att hushålla.» Det fick
naturligtvis ej fattas, men nu gör det henne
ingenting, ty hennes hjärta är ännu varmt af
de ömma ord hon förut fått höra.
Mathi/da Lang/et.
Den sysslolösa människan liknar ett stilla-
stående vatten; hon förskämmes.
N. V. de Latena.
Några timmar på Skansen.
Småprat till Idun
af
Tant Ulrika.
fjå jag i början af denna månad befann mig
i Stockholm på mitt vanliga sommarbesök
hos släktingarna — jag bor eljes i en liten stad
i Vestergylln — föreslog mig en vacker eftermid-
dag min snälla svägerska, som alltid sörjer för,
att jag får se något nytt, då jag kommer till huf-
vudstaden, att vi skulle »fara ut till Skansen».
»Skansen?» sade jag eftersinnande, »jaså, den
där utställningen af svenska bondstugor, som jag
läst om i tidningarna. Ja, det vore roligt. Men
hvar ligger den egentligen?»
Och svägerskan svarade med en annan fråga:
»Vet du, hvar Hasselbacken ligger?»
»Ja, natürlich,» ljöd det ur djupet af mitt hjärta.
»Nåväl, strax bakom Hasselbacken ligger Skan-
sen. Det är Stockholms allra nyaste sevärdhet,
ännu ej årsgammal och så färsk, att den ej ens
hunnit in i Bädecker.»
Och så gingo vi. • På vägen fick jag en liten
lektion om Nordiska museet i allmänhet och Skan-
sen isynnerhet, om hur doktor Artur Hazelius för
20 år sedan i Stockholm grundade en skandina-
visk-etnografisk samling, som från en ganska blyg-
sam början vuxit ut till våra dagars Nordiska
museum, som omfattar, utom de två paviljongerna
vid Drottninggatan med sina kända allmogegrup-
per i fönstren, 6 stora våningar i 3 olika hus samt
dessutom den täcka lägenheten Framnäs nere vid
Djurgårdsbrunnsvikens strand. Nu har Nordiska
museet till sina öfriga landvinningar äfvén lagt
Skansen, det på skogshöjden ofvanför Framnäs
belägna natursköna området. Här bar doktor Haze-
lius, som allljämt är den nitiske ledaren af före-
jaget, gifvit oss en riktigt lefvande bild af svenska
bondehem från olika delar af vårt långsträckta land.
»Men allt det där får du själf snart se», slöt
min svägerska.
I detsamma svängde spårvagnen öfver Djurgårds-
bron. »Där,» sade svägerskan och pekade med
parasollen åt höger, »ligger Lejonslätten. Den har
kung Oskar för omkring 10 år sedan skänkt Nor-
diska museet till byggnadstomt. Om ytterligare
10 år skall du där få se ett palats, som skall
blifva ett värdigt hem för alla de dyrbara minnen
af nordens kultur, som vår flitige doktor samman-
bragt under årtionden. Det skall blifva en pryd-
nad för vår Djurgård, för vår hufvudstad, för vårt
land och på samma gång ett vackert minnesmärke
af hvad en svensk mans fosterländska sinne för-
mår åstadkomma. Det är om detta nya museum
Wirsén skrifvit:
’En gång, en gång det hus skall färdigt stå,
Där bvarje hemlandsbild sitt rum skall få’.»
Hon hade blifvit riktigt varm, min lilla sväger-
ska. »Det märks,» sade jag småleende, »att dok-
tor Hazelius har stor makt att väcka intresse för
sin sak, ej minst hos fruntimren.»
»Ah, kära Ulrika, jag har alltid svärmat för allt
svenskt, och därför har jag också blifvit Nordiska
museets vän; ty jag tror, att denna anläggning gör
sitt till för att bevara kärleken till det gamla och
fäderneärfda och på sådant sätt underhålla foster-
landskärleken och frihetskänslan hos vårt folk —
och det kan behöfvas i vår tid.»
»Ja, du har nog rätt.»
"Emellertid hade spårvagnen staunat, vi stego
ur och gingo den korta vägen uppför skogsbacken
bakom Hasselbacken. Nu stodo vi framför en stilig
portal, äfver hvilken stod med stora ord: Skansen.
Vi trädde in. Så landtligt och hemtrefligt! Träd-
gårdssängar lågo omkring en röd byggning med
hvita fönsterinfattningar. Utanför den stod en
kulla — jag har alltid tyckt om dalfolk — och upp-
tog inträdesafgiften, 50 öre person. Vid väggen stod
kopplad en präktig newfoundlands-hund. »Thor!»
ropade min svägerska, och hunden kom fram, så
långt hans kedja räckte. »Han är Skansens port-
vakt och nattvakt,» sade hon, och vi klappade det
vackra djuret.
»Vill du nu gå in i portstugan, så finns där en
hel lappländsk utställning. Eijes kan du studera
Lappland i det fria här litet längre fram.»
Jag föredrog det senare, och vi promenerade
vägen.uppåt, och så stodo vi vid en vägskillnad.
Framför oss lågo vidsträckta gräsmattor, med ra-,
batter och sandgångar här och där, några dammar
i midien, skuggade af träd, i fonden stod barrsko
gen, och i skogsbrynet såg man de karaktäristiska
bondstugorna. Det var en vacker och leende tafla
af vårt svenska land.
»Nå, hvart vill du nu gå?» sade svägerskan.
»Vägen rätt fram bär till Blekinge, den till vänster
bär till Lappland. Och där borta till höger ligger
Helsingland, ty där sätter man just nu upp en
stuga från Bollnäs.»
»Låt oss börja norr ifrån! Jag ser redan de
pittoreska lappkåtorna därborta.»
Och så gingo vi åt vänster. Ja, här hafva vi
den första kåtan, och framför den sitter minsann
en lifslefvande lapp. Han heter Nejrla och är från
Frostvikens socken i Jämtland, upplyser han. Och
så tillägger han genast: »Vill ni köpa renhorn af
mig eller renhudar?» Han för oss fram till sin
lilla primitiva expositionslokal och vill nödvändigt
inleda några affärer med oss. Men det går ej,
utan vi inskränka oss till att klappa den gula lapp-
hunden, som ligger ulanfcr kåtan, en riktigt vac-
ker hund, som heter Hally.
Och så skulle vi också titta in i den andra kåtan.
Jag stack in hufvudet, men tvärstannade. Där
satt en liten smutsig lapp på marken med kaffe-
koppen i hand. Min svägerska skrattade: »Genera
dig ej för lappgubben, kära Ulrika! Det är bara
en sådan där »uppstoppad människa», som jag en
gång hörde en liten flicka här förklara för sin
yngre bror.» Ja, minsann, det var blott en af de
där allmogefigurerna från paviljongerna i staden,
men i kåtans skymning var verkligen likheten
illusorisk.
Nu gingo vi till rename, De lågo i en inhägnad
strax bredvid, ganska rymlig och med ett sten-
kummel särskildt anordnadt för att bereda dem
det högt värderade nöjet att klättra. De voro små
och seniga liksom lapparne och ej just vackra,
hälst nu i hårfällningen. Familjen hade nyligen
blifvit förökad med en liten renkalf, som såg söt ut.
Från Lappland komma vi, utan att alls behöfva
taga några Lunkentus-steg, på en minut direkte
till — Blekinge, d. v. s. det fattiga Blekinge. Det
rika väntar oss längre bort, representeradt af den
ståtliga ryggåsstugan. Men nu stå vi vid den s. k.
stenstugan, en liten, halft i jorden inbyggd koja
med väggar af grofva kullerstenar och ett litet,
litet fönster, som sitter i det låga torftaket. O,
hvad här ser fattigt och dystert ut! Men stugan
får en gladare färg, då vi träda in och möta det
vänliga och soliga anletet af en ung kulla, som
reser sig upp från trästoln vid spiseln och hälsar
på oss. Vi se oss omkring. På bordet ligger en
bok uppslagen. »Sitter kullan och läser här i
skymningen?» frågade jag. »Hvad är det för lek-
tyr kullan har?» Hon räcker oss boken. Det är
en abc-bok på engelska. »Jaså, kullan läser en-
gelska.» »Ja, jag tänker allt, att jag skall lära
mig,» svarar hon gladt. Och så berättar hon, att
hon fått boken skickad från sin bror, som är in-
geniör i Amerika, att hon sedan i vintras går på en
kurs i engelska, och att hon redan lärt sig förstå och
tala litet, så att hon snart tror sig kunna språka
med resande engelsman och amerikanare, när de
komma till Skansen. Det är doktorn, som kostar
på henne den där undervisningen. »Ja, lycka till
då, kära Kerstin,» säger min svägerska, som kän-
ner alla kullorna på Skansen, »men res bara ej
till Amerika, då du lärt dig språket, ty det är nog
inte doktorns mening!» Och så nicka vi åt vår
lilla glada kulla: »Adjö, adjö.» Och hon nickar
tillbaka: »Adjöss, adjöss.»
Nu kommo vi till kolarkojorna, en från Små-
land, en från Bergslagen. Det är sådana där pro-
visoriska tillflyktsorter, som innehålla blott en eld-
stad och en granrisbäddd för kolaren, då han dag
och natt måste ligga och vakta milan »långt, långt
bort i skogen.» Och svägerskan gnolade på Gei-
jers bekanta visa.
I Morastugan, där vi nu trädde in, var mycket
lifligt. Här stodo fina Stockholmsdamer och her-
rar skockade kring kullan och utfrågade henne
om allt möjligt. De fina damerna finna det mesta så
fasligt eländigt och fult och groft och beklaga »det
fatliga folket.» Sådant tycka ej våra kullor om. Där
framme vid det lilla fönstret med sina små, små
rutor står ett bord med hvarjehanda tillbehör till
de kända moraklockorna. Det är fars urmakar-
verkstad. »Hur kan ni vid den här klena dagern
göra klockor?» säger en dam i jämrande ton. »Ni
förstör ju alldeles edra ögon.» »Åh, kära hjärtan-
des», svarar kullan litet ifrigt, »det är ju inte så-
dana där små ena» — och hon pekar på det lilla
gulduret, som hänger vid damens sida — »utan
sådana här.» Hon visade på den stora dalkarls-
klockan, som stod vid väggen i sitt manshöga
fodral.
Min svägerska och jag tittade på hvarandra och
logo. »Nej, nu gå vi till Blekingsstugan,» sade
hon högt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0241.html
