Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 22 juli 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 IDUN ■j J 892
^»Men se på majstången, den observerade jag ej,
då vi gingo in,» ropade jag. »Nå, bar du sett
getterna då?» Ja, där bakom Morastugan stodo
minsann två getter tjudrade. De representera Da-
tâmes husdjur. »Och titta nu ett tag på slipstu-
gan från Orsa, där de tillverka sina kända slip-
stenar! Och bär står ett par af de där uppstoppade
människorna igen, en dalkarl med en väggklocka
och en kulla med hårarbeten.» Och vi kilade från
det ena till det andra och skrattade och skämtade
som ett par lössläppta pensionsflickor.
Men plötsligt blef svägerskan allvarsam: »Kära
du, klockan är ju redan 8. Nu måste vi gå för att
hinna hem till tedags. Min man väntar oss » Och
vi skyndade mot utgången. »Hvad tiden har gått
fort här,» sade jag och kastade en afskedsblick
omkring mig. Där borta på sitt stenkummel stodo
ett par af rename, och deras greniga horn afteck-
nade sig mot den rodnande aftonhimlen. Skan-
sens klockor —- en skänk från Ulriksdals slotts-
kapell — ringde just nu så vackert. På trappan
till det röd-hvita porthuset stod Kerstin, vår lilla
engelska, och nickade ännu en gång: »Adjöss,
adjöss.»
»Hit få vi lof att gå en gång till, medan jag är
kvar,» sade jag till svägerskan.
»Med nöje, kära Ulrika, och då skall du få se,
hvad vi nu ej hunno med, blekingsstugan och
belvedéren.»
Fru Emmas nyckelknippa.
Skiss för Idun
af
John Öländer.
ar är nyckelknippau Lina? livar är
nyckelknippan ?»
Lina stod i dörren och stirrade med sina
stora, ljusblacka ögon inåt salongen.
»Kära frun, jag har inte tagit någon nyc-
kelknippa. »
»Tagit, tagit! Du har städat i rummen,
medan jag varit ute, och du måste ovillkorli-
gen ha sett till den. Jag lade den här på
kaminfrisen, och nu fmns den inte. Jag har
sökt igenom hvarenda vrå i hela huset —
finns inte.»
»Men jag kan försäkra,» dristade sig Lina
att invända, »att när jag städade i morse,
såg jag inte till någon Dyckelknippa. »
»Såå, du kanhända vill påstå, att den sjun-
kit genom golfvet eller flugit ut genom fön-
stret, eller att jag rent af gått och tappat
den? Hur som helst — nu så stå vi där vac-
kert! Klockan är half tre. Om en halftimrne
är kamren hemma. Trefiigt! Ingen duk att
lägga på bordet, inga knifvar och gafflar,
intet brännvin, inga glas! . . . Hvad skall man
ta’ sig till? Råd mig då och stå inte där
och se dum ut.»
Lina såg verkligen dum ut, där hon stod
midt på golfvet med armarna hängande ut-
efter sidan och vidöppna ögon.
»Du vet,» fortfor fru Emma, i det hon
oroligt gick fram och tillbaka på golfvet,
»att kamrern afskyr slarf, och hvad skall han
då säga, om det ej fkms en duk på bordet?»
»Man kunde försöka bryta upp linneskåpet
med en spik eller något dylikt,» föreslog Lina
glädjestrålande, som om hon fått en plötslig
ingifvelse.
»Du är tokig! Fördärfva nya skåpet, det
voro just att ställa till det riktigt trefiigt.
Nej, vi måste skrapa ihop hvad vi ha. Du
får leta ut bland tvättkläderna den hyggli-
gaste duken och skura upp köksknifvarna.
Men raska på, vi ha blott en kvart på oss.»
Det var ej utan, att fru Emma käDde sig
ganska ängslig till mods.
Hennes man var ett mönster af äkta män,
som till det minsta uppfyllde hvarje hennes
önskan. De hade varit gifta i tre månader,
och på denna tid hade ej ett moln uppstigit
på den äktenskapliga himlen. Idel solskens-
dagar utan den ringaste lilla regnby.
Men i dag drogo molnen sig tillsammans,
det märkte hon tydligt. Han var en ord-
ningsmänniska i minsta detalj och kunde ej
fördraga slarf, i all synnerhet inom sitt eget
hus. Och hon hade ju på det hela taget ej
så mycket att sköta. Hon hade, Där de gifte
sig, föreslagit, att de blott skulle ha en tjäna-
rinna, men han ville ha två, för att hans
hustru ej skulle »öfveranstränga sig», som
han skämtsamt sade.
Och nu stod hon där utan duk på bordet,
utan knifvar och gafflar! Hvad skall hon
göra? Hur skall hon förklara saken? Skulle
hon rent ut säga, att nyckelknippan förkom-
mit, eller att låsen voro i olag? Men herre
gud — alla lås kunde väl inte vara i olag
på en gång heller. Det var i alla fall bäst
att hålla sig till sanningen. Nyckelknippan
var förkommen, antagligen när Lina städat i
salougen, det skulle hon särskildt betona.
De minuter, som ännu återstodo, innan kloc-
kan slog tre, använde hon att krypande på
knä leta under soffor och stolar. Det kunde
ju hända, att lyckan gynnade henne i sista
ögonblicket.
Men nej ■— den var och förblef borta.
Så ringde det häftigt på dörren.
Hon mäikte genast, att han var vid dåligt
humör. Han räckte henne endast handen,
annars brukade han alltid kyssa henne. Harr
mumlade någonting om »mycket att göra»,
»slarfviga människor på kontoret» och dylikt.
Slarfviga människor! Det gick en rysning
öfver henne. Hvad skulle hon nu säga, när
han fick se middagsbordet. Hon stirrade en-
vist ut genom fönstret, alldeles som om hon
väntade få se nyckelknippan komma nedsväf-
vande från höjden.
»Nu ska det smaka att få en liten sup.
Men hvar har du brännvinet? Du har visst
glömt brännvinet?»
»Har jag glömt... åh bevars, har jag ...»
»Och brödet på en tallrik,» fortfor han, i
det han noggrannt beskådade det trasiga ben-
skaftet på smörknifven.
»Men, min kära Emma, nog kunde du väl
bestå oss med en litet hyggligare duk än den
här. Den lämnar verkligen åtskilligt öfrigt
att önska. Men hvarför svarar du inte. Är
det någonting som har händt?»
»Ja, Adolf, det är någonting förskräckligt,
som har händt; jag vet inte, hur det har gått
till, men i alla fall har det händt.»
»Men hvad är det då? Säg ut åtminstone!»
»Jag har . . . jag har . . .,» stammade fru
Emma. »Jag har förlagt nyckelknippan. Ja,
det vill säga, inte jag, utan Lina, när hon
städade i morse. Alldeles säkert är det Lina.»
»Förlagt nyckelknippan,» småskrattade han
ironiskt, »det var konstigt! Den skall väl i
alla fall finnas, den har väl inte fördunstat
heller. Låt oss söka, den måste ju finnas.»
»Jag har letat som efter en knappnål, men
förgäfves ; den är och förblir borta, » sade hon
med jämmerlig ton.
Det dåliga humör han fört med sig från
kontoret förbättrades just inte genom denna
tilldragelse. Hans ansikte mulnade allt mer
och mer, och han promenerade irriteradt fram
och tillbaka med händerna på ryggen och
sraåhvisslade.
»Ja, då är det naturligtvis ingen annan
råd, än att jag får gå ut och äta, ty vet du
det här middagsbordet ser föga aptitligt ut.
Du får förlåta mig, min kära Emma, men
med ett dylikt slarf kan jag ej förlika mig.
Jag vill ha ordning i mitt hus, och jag tror
i allmänhet inte, att jag har för stora pre-
tentioner på dig. Att du håller reda på din
nyckelknippa, det kan jag då verkligen fordra,
utan att behöfva anses för kinkig.»
Hon teg och stirrade ut genom fönstret.
Hon hade ju heller mgenting att säga — han
hade fullkomligt rätt.
»Du får — som sagdt — ursäkta, men
jag går ut och äter i dag,» vidtog han. »Kan-
hända du får reda på nyckelknippan tills i
morgon middag.»
»Förlåt mig, käre Adolf,» sade hon med
tårar i ögonen, i det hon försökte hindra honom
att gå, »stanna nu hemma; det skall aldrig
hända vidare, hör du, aldrig. »
»Förlåter dig, gör jag gärna, men hemma
stannar jag inte. Jag är för öfrigt vid dåligt
humör och behöfver luft.»
Och därmed kastade han öfverrocken öfver
axlarna och gick mot dörren. Plötsligt stan-
nade haD. Det var något, som skramlade
till i ytterrocksfickan. Hvad kunde väl det
vara ? Han kände mekaniskt efter i sin ven-
stra byxficka. Där lågo ju som vanligt hans
nycklar. Men hvad hade han då i ytterrocks-
fickan !
Han trädde försiktigt ned handen och fick
tag i en nyckelknippa — han drog upp den,
alldeles riktigt — Emmas nyckelknippa ! Han
kände, hur blodet steg honom åt hufvudet.
Så såg han på henne och hon på honom,
och så brusto de bägge två i skratt.
»Hade du lagt dina nycklar på kaminfr...»
»På kaminfriseD, ja,» sade hon och skrat-
tade, så att tårarna kommo henne i ögonen.
»Då är det jag som i distraktion . . . kors
det brukar väl aldrig hända mig. Och jag
som så förebrådde dig. Du förlåter väl mig,
Emma lilla?» -
»Förlåter dig gör jag gärna,» härmade hon
honom, »om ... om . . du stannar hemma
och äter middag. . . ulan supen och med
köksknifvarne, » hviskade hon honom i örat.
Och han stanDade hemma.
Från
lidandets och barmhärtighetens
värld.
Några Stoekholmsbilder
af
Cecilia Bååth-Holmberg.
3.
Härberget för tjänarinnor.
två »hem», jag förut i största korthet
skildrat, äro båda inrättade för kvinnor,
som redan i ett eller annat hänseende kommit
djupare in i brott och laster. De äro mera
läddningshem än skyddshem.
Härberget för »husvilla» tjänarinnor —
»Tjänstflickornas hem» afser däremot att skydda
ännu hederliga kvinnor, yngre och äldre, från
att gå vind för våg.
Att »pigorna äro så dåliga» hör man, som
en hvar vet, från nästan hvarje husmors läp-
par, och äfven om detta vore sannt utan re-
servation och utan att tjänstflickornas klagan
öfver sina husmödrar å andra sidan toges i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
