Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 29 juli 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244 IDUN 1892
rerna och försöker sedan att sysselsätta de olika
lynnena med det som båtar hvar och en bäst.
Här ett tålamodsarbete, där ett arbete för finger-
färdigheten. För den ene ett prof pä ordnings-
sinne, för den andre ett försök i smak och
skönhetssinne. Ty lekskolan är »ej blot til
Lyst».
Sedan de lämå hafva sjungit och lekt, syssel-
sättas de vanligen en half timme åt gången
med den rikhaltiga arbetsmateriel, som numera
står lärarinnan till buds.
För de äldre barnen hålles åskådningsunder-
visning efter olika tabeller. De skrifva tal
och bokstäfver, läsa abcd och räkna till och
med litet. Gossarne gräfva och plantera i
trädgården samt modellera i lera alla möjliga
djur eller kärl m. m.
De yngre bygga åtskilliga föremål af bygg-
lådans stenar och träbitar. Små brokiga fält
läggas samman i stjärnor och fyrkanter. Runda
trästickor i vexlande färger byggas upp till
torn eller dylikt samt förses här och där med
ärter, som de små fingrarne behändigt draga
på stickorna efter taflor, som barnet har att
rätta sig efter. Dock spelar fantasin en stor
roll vid dessa arbeten, barnets inre lif är ju
— väsendtligen — ett fantasilif, som gör sig
gällande. Också finnas mångfaldiga ritningar,
hvarefter små bokmärken, korgar m. m. flätas
samman af färgade pappersremsor. Vidare
har man hvit och brokig kartong med påritade
mönster, som besys med garn. Små praktiska,
ja snart sagdt oumbärliga ting af kanevaskar-
tong sys med silke och bli julklappar åt mamma
och pappa, åt mor- och farföräldrar. Ja, till
och med alla syskonen och trotjänarinnan kunna
vänta sig en liten gåfva, om de ock vanligtvis
länge veta i all hemlighet, »hvad de få».
Huru ofta har jag ej varit vittne till den
stolta glädje, hvarmed ett litet flätadt pappers-
blad, hemburet med största försiktighet, läm-
nats till mamma, alltid med en viss själfkänsla
och belåten försäkran: »Jag har själf flätat det
åt lilla mamma, och nu måste mamma gömma
det mycket väl».
Det är just dessa yttre medel, dessa små
älskliga arbeten barnen förfärdigat och ej så
mycket Fröbel-litteraturen, som vunnit allmän-
hetens hjärta för systemet. Barnens glädje
vid gåfvan, vid leken och vid sysselsättningen
i anstalteu hafva förklarat Fröbels idéer för
föräldrarne. För vidare främjande af dessa
sträfvanden är julmarknaden ett ej mindre vik-
tigt och verksamt medel. Hela den fröbelska
lekmaterielen finnes där i små trefliga kartonger,
köpes beredvilligt, och på så sätt upplåta för-
äldrarne sitt hem för den högsinnade pedago-
gens idé.
All glädje och sorg, som träffar de små, vet
»tant» i barnträdgården att dela med dem.
Dockornas väl och ve ligger henne ömt om
hjärtat. Hunden, katten, hönsen och grisen
därhemma känner hon till och är lika ledsen
som barnet, när ett af de nyttiga och snälla
djuren skall offras för kokerskans skull eller
för ålderdom. Det är ju gifvet, att hon får
veta, när mamma fått en ny kappa eller pappa
en käpp; hon vet att sätta värde på ett så-
dant förtroende och låtsar om ingenting.
Ja, hennes lif blir gladt och hennes sorger
blifva mindre bland de sorglösa. Herrens väl-
signelse hvilar öfver hennes arbete.
Då vi en gång frågade en »Kindergärtnerin»,
hvarför hon valt detta yrke, svarade hon: »Jag
hade ej råd att vara sysslolös, och min mor,
som var enka, ville jag ej lämna ensam. Nu
hjälper hon mig med de minsta, och vår eko-
nomi förbättras allt mer och mer. Jag har
alltid tyckt om barn, och det solsken de sprida
öfver vårt stilla lif kan jag ej skildra med ord.»
Och du platssökande unga flicka, som mot
»fritt vivre» eller ringa lön bjuder ut dig åt
alla håll, dig ville vi tillropa: »Gack och gör
sammaledes 1 »
Den som ej har tillfälle att studera ämnet
i utlandet, kan säkert genom att noga studera
skrifter angående »Fröbels Kindergaten» och
med någon praktisk erfarenhet på detta område
samt med ett varmt hjärta för de små blifva
en duglig »Kindergärtnerin». Och hvilken
hälsosam syssla mot att sitta som kassörska,
telefonfröken eller dylikt mellan fyra väggar.
En leende liten mun, ett strålande barnaöga,
ett klingande, menlöst skratt eller en liten
hand, som vill gömma sig i din, ett par små
armar, som slå sig om din hals, ord som: »Jag
hålla — af — tant, tant hälla af lilla Ellen
också,» med detta och dylikt skola de små
snart belöna dig.
Afven utom Tyskland hafva dessa anstalter
omfattats med stigande intresse. I Köpenhamn
grundades 1872 den första »börnehave» af teol.
kand. Juel Hansen. Sedan dess hafva otaliga
dylika sett dagens ljus, men beklagar kand.
Hansen, att många af de damer, som stå i
spetsen för dessa »börnehaver», sakna pedago-
gisk insikt om saken eller uppfattning af sin
verksamhet. J. Hansen slutar ett föredrag
med följande ord: »Huru Fröbels ideér utföras,
beior naturligtvis på den enskildes hela per-
sonlighet. De kunna utföras till välsignelse
för de små, och de kunna, som allt annat i
världen, utföras illa; men vid bedömandet af
Fröbels system måste man fasthålla därvid, att
det icke beror på när, utan på huru man
börjar barnets uppfostran.»
I England hafva Fröbels idéer genom före-
ningen »Fröbel society for the promotion of
the Kindergarten-system» vunnit stor och gag-
nande framgång.
På andra sidan oceanen, i Nord-Amerika,
hafva de äfven upptagits. I »kvinnornas ut-
ställningspalats» på Chicagoutställningen nästa
år har miss Sofia Haydens arkitektoniska penna
förmått bereda plats för »a Kindergarten».
Där kommer säkert mången kvinna att stanna
för att klargöra för sig, hvad en »Kindergarten» är.
Fröken Eva Rodhe, Göteborg, samt fröken
von Reis, Upsala, nämnas som svenska »Kinder-
gärtnerinen». Måtte den ädla tanken öfverallt
i vårt land snart mer och mer beaktas och
bringa välsignelse i rätt många hem 1
Criste!.
JgL
Helgelse.
Yj?jäderlätt dalade snön därutanför.
Icke i yra hvirflar, dansande och svär-
mande som uppsluppen ungdom, då den
strömmar ut ur skolan, nej, så mildt, smek-
samt, som millioner moderskyssar, som sänka
sig ned helt lätt öfver slumrande barnaläppar.
Liknelsen är min kära, blonda lilla hustrus.
Ja, sådana liknelser hon finner på, mitt
herrskap — dem må ni söka hos samtliga
äldre och yngre diktare: något dylikt finner
ni aldrig, nej aldrig, om ni så ock bläddrade
genom hela världsliteraturen (från hvilket jag
afråder).
Och alltid ha de något med barn att göra
—■ märkvärdigt nog.
Allså: fjäderlätt dalade snön.
»Nej, hvad den käre Guden är god!»
— Hm?
»Ja, Di män ha inte ett spår af sådant.»
— Af den käre Guden?
»Ja, öfverhufvud af kärleksfullhet och allt,
som är riktigt godt. »
— Så!! Nå, det må jag . . .
Men då ser hon på mig med sina stora
blå ögon, ända ned till hjärtegrunden, så att
det blir mig helt varmt och som om ljumma
vindar drogo fram, vaggande blomsterklasar.
»Ser, du, snöflingorna förefalla mig som ...»
— Stopp! Vänta! Fram med notisboken.
Penna — en penna! En liknelse!
»Du gycklare. Ack, tig ...»
— Nå, hur förefalla alltså snöflingorna ers
lilla nåd?
Och hon: helt allvarsamt —:
»Jo, som idel små, mjuka barntröjor för
de små vårblommorna.»
— Nej, du stora värld! Moderskyssar och
barntröjor. Kanske till sist riktiga lindor för
sipporna och gullvifvorna ! Lilly, min lilla
toka till hnstru, du yrar!
»Ja, ni, ni ha ingen aning, ni trähjärtan
. .. Ack, du, nej, hur trött jag nu alltid
är . . .»
Och hon 1er så underligt vemodigt och lu-
tar sitt vackra runda hufvud tillbaka med
vidöppna ögon, och jag blickar in i dem och
ser och ser, och det är mig, som om jag
sjönke i ett blått djup, fylldt af varm vår-
lycka.
Ja sannerligen, så djupt, så djupt i en
ljuf, vek sällhet.
Hvilka ljusa ängar finnas där ej och med
hvilka vackra blommor.
Och beständigt två och två, blommorna,
och en len vind böjer dem mot hvarandra
till kyss.
Och det är ett tydligt förnimbart, oupp
hörligt alstrande under ett stort mörkrödt
hjärta, som är solen.
Ligga verkligen inte vid de stora blom-
mornas fötter späda knoppar i små snöflmgs-
bäddar och sända sin första doft upp till för-
äldrarnes kyssar?
Som ett sökande barn, som icke vet hvad
dess lilla hjärta vill, sväfvar jag omkring i
denna grynede lycka.
Jag måste sjunga, så lycklig är jag. Men
här är så tyst, endast ett doft klappande
som om alla människohjärtan klappade till-
sammans.
Och jag kommer till en källa, som ligger
kransad af röd vallmo och öfver hvilken en
svag vind andas, så att små mjuka vågor
krusa sig.
Som ett barns andedrag äro dessa krusiga
vågor.
Då griper mig en känsla af djup lycka,
och mina ögon genomtränga detta lättrörda
flöde, som vore mina blickar bönhörda böner,
och se: där ligger på mjuk, ljusgrön mossa
ett rosigt barn och sofver.
Och jag kysser det vaket, och se: dess
ögon äro mina ögon.
Ur det flammande solhjärtat en dallrande
stråle af glödande lycka.
— Lilly! Lilly!
Och hon lutar sin mun till mitt öra.
— O, du älskade, du älskade!
Och vi kyssas så ljuft som aldrig till-
förene, och det är nya, heliga kyssar, som
om två stora barnaögon sågo därpå.
0. iJ. Bierbaum.
&
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
