Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 29 juli 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DUN 245
Barnasömn.
S
U vara tidigt i säng och tidigt uppe håller
doktorn från huset. »Morgonstund har guld
i mun» — »om man får ligga i sängen»,
kunde man fortsätta ordspråket, en fortsättning
som mycket väl kan försvaras. Ofta fordrar man
af barn, hvad som endast kan fordras af fullvuxna.
Den, som är tvungen att någon längre tid undvara
sömnen antingen helt och hållet eller delvis, t. ex.
under resor, vid sjukbäddar o. s. v., måste äfven
ha erfarit, hur försvagande förlusten af sömn in-
verkar på kroppen. Naturen kräfver ut sin rätt.
Man tänke blott på barnen. Alla föräldrar veta,
huru gärna barnen sofva. De veta äfven, huru
ondt det gör dem, då de måste väcka dem för att
de skola komma i tid i skolan. I anstalter, där
många barn äro samlade, t. ex. på barnhus, läg-
ges stor vikt vid ett tidigt uppstigande. Man vill
därigenom härda barnen. Genom att tvinga dem
att stiga tidigt upp skola människans egenvilja
och onda natur kufvas. Om detta mål uppnås,
är mycket ovisst, men att barnens hälsa i många
fall lider däraf, är däremot visst. Särskildt skad-
ligt är barnens tidiga uppstigande om vintern, då
de måste uppehålla sig i kanske oeldade eller ej
ännu fullkomligt uppvärmda rum; därvid före-
komma många förkylningar.
Den andliga utbildningen ställer stora fordrin-
gar på barnen i synnerhet i de högre skolorna,
och en fara hotar därigenom den kroppsliga ut-
vecklingen, hvarför det kroppsliga arbetet är nöd-
vändigt som motvikt. Detta söker man äfven
ombesörja genom ordnade kroppsöfningar och
slöjd. Men ännu viktigare än dessa anordningar
är anslaget af tillräcklig softid. Få barnen ej
sofva tillräckligt, inställa sig omisskänneliga tec-
ken till svaghet, slapphet, olust och mattighet.
Från dessa tecken till uppkomsten af svårare sjuk-
domar är blott ett enda steg. Blodbrist, bleksot,
skrofler, nervositet och en mängd andra sjukdo-
mar hos barnen ha sällan sitt ursprung i en enda
orsak, utan i en följd af skadliga inflytanden.
Bland dessa är otillräcklig sömn ett af de mest
fördärfliga. Ett barn borde därför aldrig störas i
sin sömn.
L. S—m.
Mot aftonen.
egnet hade upphört, oeh solen kastade
sina sneda strålar ner från den klar-
nande kvällshimlen, där de lätta ljusgrå sky-
arna drefvo fram som jättestora rökmoln,
stötte ihop och sletos isär, än bildande en stor,
öppen fläck och än åter dragande sin slöja
för solen, så att det nere på gräset och gån-
garna var ett ständigt skiftande spel af skug-
gor och dagrar. Än glänste regndropparna
som gnistrande juveler på de ljusgröna, fina
grässtråna, som klippmaskinen än ej stubbat,
än var det som om en svart hand skymt för so-
len och allt såg kallt och vått ut. Lindar-
nes späda, krusiga blad spredo en mild ånga
i den ljumma, friska luften, och lökarne oeh
hyacinterna kring blomsterkungens staty och
på gräsmattornas rabatter doftade så starkt,
att en svag parfym steg ända in i våningarne
vid Sturegatan.
Der nere var det tyst och stilla. En gam-
mal gumma med uppdragen klädning gick
med försiktiga steg, som knappast hördes mot
den fina sanden på gångbanan närmast Humle-
gården, och nere vid Humlegårdsgatan svängde
spårvagnen just om hörnet, men annars var
det tyst, så tyst. Det var som om hela staden
varit utdöd i den blida kvällen. Tystnaden
och tomheten hade dock ingenting ödsligt i
sig, den hade nästan samma heldagsfrid som
man annars endast finner på landet, men
som man dock också ibland kan känna inne
i Stockholm en vacker sommardag, då alla,
som eljes äro kvar i staden, för några tim-
mar flytt ut till landet eller åtminstone till j
Djurgården och torg och gator ligga hvita
och tysta i det klara solljuset, tills kvällen
kommer och de åter fyllas af myllrande ska-
ror på väg hem med ängsblommor i knapp-
hålet och grönt, yfviga jasminkvastar, fint
darrgräs och smidiga, långa vassknippor i
händerna, sufletten nerdragen öfver lillens
vagn och matsäckskorgarna lika tomma och
lätta, som de på morgonen varit pösande och
tunga.
Den vemodsblida stämningen hade också
gripit de båda unga, som med armarna om
hvarandras lif stodo i det öppna fönstret en
trappa upp i ett af de modernaste husen
vid Sturegatan. Så hade de en lång stund
stått alldeles stilla, utan att tala eller röra
sig, och endast njutit af kvällens svalka,
blommornas doft oeh den vackra, ljusa taflan
framför dem, då solen sjönk efter att ha ka-
stat ett sista strålande knippe in mellan trä-
den rakt öfver flickans burriga, ljusa hår.
En svag vind satte grenarne i en sakta dall-
ring, och en kylig fläkt talade om, att natten
nalkades och dagen var förbi.
De hade, innan tystnaden grep äf ven dem,
talat så gladt om lifvets lycka, som vårljus
och blid log emot dem, att de ännu voro
helt varma; hennes kinder glödde som den
mogna persikans fjuniga skinn, och hans
mörka ögon glänste som stora stjärnor. De
voro ännu så varma, att kvällens kyliga ande-
dräkt, utan att kännas, fläktade dem förbi,
och när tystnadens förtrollning var häfd, stodo
de ändå kvar framme vid det öppna fönstret
och fortsatte med hviskande röst och smekande
tonfall sitt afbrutna samtal.
Men i den essformiga soffan inne i salon-
gen satt ett annat par — och de kände snart
kylan," som därutifrån spridt sig i rummet.
Den gamla damen drog huttrande den mjnka
schalen kring sina axlar, gäspade sakta bakom
sin hvita, ringprydda hand, så att inte lilla
fästmön skulle se det och tycka, att hon var
en oartig svärmor, och så ropade hon fram
till de unga:
»Nej, nu få ni allt stänga fönstret, mitt
unga herrskap; kvällskylan kommer, och den
är farlig för oss gamla, om också ni inte
känna den.»
»Ja», sade hennes man från det andra soff-
hörnet, där han satt nedkrupen med Fliegende
Blätter i knäet, »jag undrar, om vi inte till
och med skulle lägga in en brasa i kakel-
ugnen. Kvällsluften är inte att leka med
på sommaren, och jag känner mig riktigt fru-
sen. Det är då också en idé», mumlade han,
»att stå i öppna fönstret i timtal och titta
ut i Humlegården, liksom de inte sett den
förut eller den skulle springa sin väg, och
de aldrig finge se den mer. Vet du, Emma,
vi få bestämdt ha litet eld. Jag känner på
mig, att jag har en snufva i faggorna. Aldrig
stodo vi och svärmade så där, när vi voro
unga, eller tror du, vi gjorde det? Håhå jaja!
Man glömmer så lätt sådant där, när man
blir gammal, förstås. — Nå, men kommer då
inte brasaD, så att man kan få kylan ur
kroppen på sig ...»
Jacobine Ring.
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekantal
Från
lidandets oeh barmhärtighetens
värld.
Några Stoekholmsbilder
af
Cecilia Bddth-Holmberg.
3.
Härberget för tjänarinnor.
(Forts.)
en i det hem, till hvilket Iduns läsare
nu med mig styra kosan, har klockan
i Klara kyrka ej ringt in någon skräck. Före-
ståndarinnans, fröken Louise Svenssons, lilla
prydliga rum vetter just ut ät den gröna kyrko-
gården. »Jag bor så vackert här,» yttrar hon
själf gladt, i det hon blickar förbi den hop-
pande och kvittrande kanariefågeln i buren i
fönsterkarmen och ut på den gröna gräspla-
nen, mellan hvars träd hon ser en skymt af
den vackra kyrkans röda mur; barnens sto-
jande röster ljuda från lekplatsen in i hennes
rum.
Iklädd sin husmoderliga dräkt med det
stora, rena bomullsförklädet emottager hon den
besökande rättframt och hjärtligt. Ett upp-
riktigt visadt intresse för hennes härberge gör
henne vänligt meddelsam, och under det hon
talar, lär man ganska väl känna henne och
det sätt, hvarpå hon fattat sin uppgifc.
Härbergets rum äro fyra: först arbetsrum-
met med sitt stora bord midt på golfvet, sina
omaka stolar, sitt gamla piano m. m., allt
tarfligt, nött och hopplockadt — gåfvor från
personer, som intresserat sig för härbergets
idé — men det oaktadt stämpladt af en viss
trefnad. I detta rum samlas härbergets till-
fälliga eller varaktiga innevånare hvarje mor-
gon och afton till gemensam bön. Två rum
äro sofrum; här stå tretton sängar snyggt bäd-
dade med rena lakan och röda täcken; man
förvånas öfver den snygghet, som råder, oeh
får till upplysning, att de kvinnor, som vid
sin ankomst äro osnygga, sändas till någon
badinrättning, innan de få lägga sig i härber-
gets bädd. Ofta nog erhålla de rent linne
och äfven andra klädespersedlar, hvarför före-
ståndarinnan otvifvelaktigt för härbergets räk-
ning gärna emottager understöd äfven i form
af aflagda kläder.
Många af de kvinnor, som komma till här-
berget, sändas genast bort till någon tvättin-
rättning att själfva tvätta sina plagg.
I föreståndarinnans lilla, mycket lilla, mot-
tagningsrum satt jag länge och samtalade med
henne.
Bäst det var öppnades dörren, och en flicka
med rödburrigt hår och spelande ögon, men
för öfrigt med ett ganska snällt ansikte stack
in hufvudet: »Jag skall tala om för fröken,
att jag nu fått plats och skall genast tillträda
den.» Fröken Svensson sade henne ett par
vänliga och allvarliga ord, gaf henne ytterli-
gare några praktiska råd, och flickan neg, tac-
kade och aflägsnade sig med hastiga steg.
»Ja, den där har sin historia,» yttrade frö-
ken Svensson; —hon var född i Köbenhavn,
där modern varit vid någon »varieté» och fa-
dern var typograf. Den förra hade begifvit
sig till Stockholm, där dottern uppväxt som
gat-tös. Som vuxen hade också hon försökt
»komma in vid teatern», som hon kallade va-
rietén, men utan att lyckas, hvarefter hon fått
tjänst hos en akuschörska. Bortkörd härifrån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
