Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 29 juli 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246 IDUN 1892
kom hoD en dag till härberget ; på tillfrågan
svarade hon ärligt, att hon blifvit afskedad,
emedan hon hade ohyra, som hon fått just i
sin tjänst, enär hon till bädd fått sig anvisad
huset3 orena Unnehög. Hon sändes i bad,
fick rent linne — hon ägde två i sitt lilla
bylte, båda i fasansfullt skick — hennes klä-
der blefvo upphettade i ugn och rengjorda;
nu hade hon fått plats som »disktös», och
det var till denna anställning, hon hastat med
så lätta steg.
Stackars askunge — stackars gatans barn,
många medsystrar har hon, ännu sämre lottade!
»Delta är ej det värsta slaget af olyckliga, »
sade fröken Svensson, »ty hon kan emottagas,
när hon väl en gång undergått en nödvändig
och grundlig rengöring. Jag skall berätta ett
annat exempel.»
Och hon berättade.
En afton helt nyligen hade en flicka in-
kommit, litet skygg och försagd, och bedt om
nattkvarter. En enda blick på henne, där hon
stod med lugg och i pärlor, men trasig och smut-
sig, var för föreståndarinnans vana öga nog,
för att denna skulle veta, hvad hon gick för,
och att hon tillhörde de kvinnor, som icke
emottagas inom själfva hemmet.
Hon togs nu i enrum; på uppmaningen
att ärligt och öppet omtala sitt föregående lif
svarade hon med undanflykter; till slut ut-
brast hon: »Ser jag då så faslig ut — ser
jag verkligen ut som en prostituerad?» Då
svaret blef jakande, började hon bittert gråta
och berättade därefter, att hon, då hon var
helt ung, fått tjänst på en restauration ; där
hade hon af sin husbonde — källarmästaren
— blifvit förförd, och på senare tiden hade
hon »för att lifnära sig» tagit emot andra
män; hon hade visserligen blifvit »varnad» af
polisen, men tillhörde ännu ej den skara, som
på detta ohyggliga sätt förvärfvat sig »laglig»
rätt att utöfva sitt nesliga yrke. Endast tan-
ken härpå väckte hennes fasa, och förestån-
darinnans ord, att hon liknade en sådan kvinna,
att hon var stämplad så att säga med van-
ärans märke, uppväckte hos henne den säkert
länge slumrande känslan af skam och blygsel.
Hon sade sin högsta önskan vara att åter bli
hederlig och lefva en ärbar kvmnas lif, men
hon visste ej, huru detta skulle tillgå, ty till
arbete var hon nästan oförmögen, och till sina
föräldrar — handtverksfolk i en närliggande
stad — vågade hon ej återvända: hon skäm-
des att visa sig för dem och för sina bekanta
i hemmet. Ej häller kunde hon lofva, att
hon skulle »stå emot» om den »förste», f. d.
husbonden, ånyo uppsökte henne, såsom han
gjort flere gånger förut — dock endast för
att alltid ånyo lämna henne kvar i allt dju-
pare last och elände.
Fröken Svensson skaffade nu den stac-
kars gråtande kvinnan plats öfver natten på
säkert ställe utom härberget; hennes skräck
att bli tagen af polisen var så stor, att hon
utan motsägelse lät sitt yttre undergå en full-
komlig förvandling; luggen kammades bort, och
pärlorna sprättades af, bad och tvättning gjorde
resten. Nästa kväll följdes hon af härbergets
föreståndarinna till tåget, som skulle föra
henne till hemmet, och till hvilket denna köpt
biljett åt henne; hon hade själf bedt att få
resa på aftonen; hon »blygdes» att komma
hem på ljusa dagen. Först när kupédörren
var stängd och den sista skymten af den
skamfulla och ångrande stackars varelsen för-
svunnit, återvände fröken Svensson till de an-
dra skyddslingar, som väntade henne i här-
berget vid Klara östra kyrkogata.
Nämnas bör, att föräldrarne i förväg blifvit
underrättade om dotterns ankomst, och dess-
utom att ett par andra i flickans fädernestad
bosatta personer, intresserade för federationens
sak, voro uppmanade att se upp med henne
vid hennes framkomst till hemorten.
Detta »tjänstflickornas hem» tillhör de ting
i Stockholm, som förtjäna att kännas vidt
öfver landet. Den varma sympati och hög-
aktning, man ovillkorligen fattar för det arbete,
som där uträttas, skola helt visst äfven komma
att uppenbara sig i form af ett frivilligt un-
derstöd, som är af behofvet påkalladt.
Från- Neapel.
Bref till Idun.
af Aurore von Quanten.
M
talienaren tillägger sina förnämsta städer vissa
karaktäristiska egenskapsord. Så, t. ex, sä-
ger han stolt: Roma æterna, Genua la su-
perba, Milano la grande, Mantua la forte, Venezia
la bella, Firenze la gioia, och, med ett leende, Na-
poli gentile!
Och tjusande är i sanning denna stad, denna
Golfens grandiosa krona med sina vasaller af små-
städer längs stränderna, glänsande som en rad
skiftande pärlor. I staden höja sig husen terass-
formigt från stranden upp mot St. Elmos och Ca-
podimontes höjder och stigningen är så brant, att
man ofta ser närmaste gata under sina fötter.
Terasserna erbjuda öfverallt den mest storartade,
härliga utsigt öfver staden och Golfen. Och hvil-
ken grönska mellan mängden af palatslika villor!
Orange- och lemonträd, palmer, pinier, cypresser,
kaktus och det eleganta pepparträdet med sin fina,
uppfriskande doft. Icke underligt att turistström-
men drager till Neapel, att hotellen oftast äro öf-
verfulla, trots de höga prisen, och att främlingen,
som äger rikedomens lycka, slår sig ned där, kö-
per sig en villa vid stranden eller i någon af de
förtrollande omgifningarna.
Medaljen har dock äfven här sin frånsida. Be-
folkningen lämnar åtskilligt öfrigt att önska. Bour-
boner och spanska inkräktare hafva under sekler
misshandlat och fördärfvat folket. Det fordras
allt en längre tid än ett trettiotal af år, för att
det bedröfligt okunniga folket skall kunna ryckas
upp och vakna till sundt lif. Neapolitanaren är
gladlynt och vänlig, ett sorglöst naturbarn, men
hufvuddragen i hans karaktär äro snikenhet och
opålitlighet. Man kunde säga om neapolitanaren
hvad Hawthorne säger om romarinnorna: »De
ljuga beständigt, och om de någon gång tala san-
ning, förbryllas deras hjärna, så att de komma af
sig midt i meningen.» Renlighet och ärlighet i
handel höra icke heller till neapolitanarens starka
sidor. Och ändå — trots det att han bedrager och
förtretar främlingen — måste man finna honom
älskvärd. Själf 1er han så godt och anser sig ha
utfört en berömlig gärning, om han riktigt lyckats
lura och preja en Jurestiere (främling.) Man kan
gärna säga åt en neapolitanare : »Du är en tjuf,
en lögnare!» Han endast småskrattar. Men säger
man, att han är un stupido, un ignorante, blossar
vreden upp i hans ansikte, och må man då taga
sig tillvara för hans dolk. Det är för honom en
ambitionssak att icke anses dum.
I fiske och trädgårdsodling är han mästare. Det
var eget att se, huru i Neapel under januari må-
nad anlades och såddes trädgårdssängar, och huru,
redan efter några solskensdagar, brodden stack
upp; icke heller dröjde det länge, innan man fick
skörda. Grönsaker på kall jord frodas hela året
om, och de ädlare växterna, fruktträd och blom-
buskar, täfla med sallat och spenat uti att vara
produktiva.
Man kan icke påstå att vår tids neapolitanare
är en lätting. Lazaronerna äro nästan försvunna.
Naturligtvis finnas i Neapel, liksom öfverallt an-
norstädes, lättingar, men de bilda icke längre ar-
méer. Med den politiska pånyttfödelsen har fol-
ket blifvit arbetsamt. Det är blott en del af de
förnäma familjerna, som sakna bourbonerna och
påfveväldet, som lägger händerna i kors och ut-
armas. En nobili i Neapel höll envist på, att den
dag nog skall randas, då Frans II blir återkallad.
Hofman hos denne monark, hade han åt honom
offrat sin förmögenhet och äfven stängt banan för
sin tjugutreåriga son genom att uppfostra honom
till reaktionär.
Här bygges mycket, och neapolitanarne äro flinka
murare. Den stadsdel, där vi bodde, Rione Prin-
cipe A/nadeo, bestod ännu för sex à sju år sedan
för det mesta af stora trädgårdsland. Nu ser man
där präktiga boningshus och de prydligaste villor
på ömse sidor om nyutstakade gator, bland andra
ett vackert hus, där svensk-norske konsuln resi-
derar, via Amadeo n:r 15. Nära därintill reser
sig en i grandios, ehuru något tung stil uppförd
boning, villa Lina, Crispis, f. d. statministerns
hem, åt hvilket han gifvit namn efter sin fru n:r
3. Som bekant är han lagligen skild från sin
första hustru och à l’amiable från mr 2. Alla
tre signororna lefva och vistas i Italien.
I jämförelse med Neapel finner man lätteligen
Rom vara en tämligen folktom stad. Ett sådant
folkhvimmel, en sådan trängsel af gående och åk-
don som å Chiajan och via Toledo, numera via
Roma, ser man ingenstädes, om ej i City i Lon-
don. I julveckan, då hela lager af porslin, glas
och allehanda andra artiklar utbredas till salu å
gatan, tätt intill den smala trottoaren, måste man
beundra såväl fotgängarnes som de körandes för-
måga att undvika missöden. Bland annat sågos
julgranar — i krukor.
En dag beslöto vi oss för att besöka det forna
klostret San Martino, vid sidan af Castel St. Elmo.
Vi begåfvo oss till närmaste funicolare (hissång-
bana), som uppför en brant stigning löper genom
i berg utsprängda hvalf, rätt uppgående till Vo-
mero, en liten bihangsstad, vacker, treflig och re-
guljärt byggd. Först föreföll mig färden vådlig,
men vagnen gick så jämt och järnkedjorna, som
höllo den, sågo så bastanta och säkra ut, att min
fruktan snart lade sig. Lyckligt uppkomna till
Vomeros torg, gingo vi därifrån uppför en mängd
breda trappor — i Neapel kommer man ingen väg
utan de oundgängliga trapporna — till en väg,
som leder fram till klostret, numera anordnadt till
ett nationalmuseum. Men där möttes vi af det
ödesdigra ordet: Chiusa (stängdt). Af detta ord
öfverraskas man ofta i Neapel, då man vill be-
söka de offentliga samlingarna. Vanligen är or-
saken för slängningen en fest, som firas till ära
för något helgon eller någon särskild madonna.
Dylika fester tillkännagifvas aldrig af myndighe-
terna, utan är man alltid oviss, om man slipper
in, trots annonserna om att muséer m. m. äro
öppna den och den tiden.
På återvägen hem togo vi plats på en annan
funicolare, som förde oss utför en annan bergväg
ner till via Chiaja. Under vägen hörde vi en ung,
svartlockig och svartögd gosse med härlig stämma
sjunga neapolitanska sånger, musikaliskt accom-
pagnerande S’g på guitarr. Ett par soldi till lön,
och den lilles ansikte ljusnade som ett solsken.
Bredvid mig satt en väldig matrona, rikt utstyrd,
hvilken måite ha funnit gossens sång syndig, eller
var hon rädd för färden, ty hennes läppar gingo
oafbrutet till ett pater noster, och därefter fram-
tog hon en bönbok. När vi kommit ner i staden
passerade vi ett litet torg, där människor samlat
sig framför en svart madonnabild och musik to-
nade, icke just vacker, till madonnans ära. Det
var herdar från Abruzzerna, som här bestodo mu-
siken. De komma årligen att tillbringa julveckan
i Neapel, att sjunga julsånger och förtjäna en slant.
De gå i och ur hus, liksom fordom våra stjärn-
gossar och återvända först på nyåret till sina
hem i bergstrakten, stundom medförande en kassa
på hundra lire, för dessa fattiga bergsbor nästan
en förmögenhet. De se pittoreska ut i sina san-
daler och i kors lindade remmar kring benen,
korta jackor och toppiga hattar, men säékpipan
är ej angenäm att höra, ej heller deras sång. Of-
tast åtföljas fader och son. .Den gamle sköter
säckpipan, gossen sjunger.
Naturligtvis försummar ingen främling att be-
söka det gamla Luciakvarteret. För omkring fem
sekel sedan var Santa Lucia, Neapels ryktbara
fiskarhamn, endast en liten fiskarby, som låg utom
stadens område, vid foten af den från det höga
St. Elmo utskjutande smala åsen Pizzojalcone
(falknäbben), hvilken delar väraodagars folkhvim-
lande Neapel i tvänne hälfter. Åsen stupar brant
ned vid hafvet, men dyker några stenkast från
stranden upp som ett gråsvart vidunder, på hvars
rygg de normandiska eröfrarne byggt ett fäste, som
efter sin ovala form fått namnet Castello deWUovo
(äggkastellet). En smal bro leder dit ut, men vak-
ter, posterade vid järnporten, förhindra en att
gå dit.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
