Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 29 juli 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892
He
s o
g’gjc
> ®v
" |q
« °+j
•^CO
§ 13 *N
3^®
„ .+J
rag <0
-a=3
1 h
c6 55
-äS.2
3offl
»g œ
g HCL
S“œ
O ©
: S öd
tö
t te
ill
«»
ts\§
©•ära
•+JT3 p
fl fl öß
; 3^
S büp
o C bo
53 «sjl
SooS
fl >
^ P* S
«3 « H.
’S ,2 fl
°3.2
&S&
2«a
^>’a .2
sO , „"fl
Ä S3 3
_ tn
2 Oh-2
ra :o
s!B
-I 2
. "5
v. *f co
r* A Sri
- !«J fl
fl p ü
°g ©•*
«44 w»*
3^
fl •
h ■£>,’*—«
OD qj
■Ig «
ŒJ i3 JJ
sa
© .
©
as a
«e)°ra ^
K-S-^
P © _
œ ti O
©
© rp ■
fl2^
g°5rt
© fl
* c3_-
© £ 03
■Î? X ■§
"5 A3
■ö-d .
S ° 3
I a?.
a hH
© © _,
a’g.ÿ
3 Si:
st°
sas
©
+a
<0 ’a
Xî
m
âge
fl
t2<3
ΠcS
m
o
ai i
©fl
3*
CB x
U »
go
’S®
X
248 ÎDU N
I John Lennings välkända väfskola i
Norrköping kommer ny knrs i kvinnlig hemväfning
att börja den 15 september, hvarpå vi fästa våra
ärade läsarinnors uppmärksamhet. Annons med när-
mare upplysningar återfinnes i dagens n:r.
Ett nyöppnaät lånbibliotek, som vi sär-
skildt anse oss kunna rekommendera, är det i huset
n:r 28 & 30 Linnégatan belägna. Se annonsen
härom !
Kolanöten är sannolikt för de flesta af Iduns
läsarinnor någonting alldeles nytt och obekant. Då
man emellertid börjat tillgodogöra sig denna frukts
många förträffliga egenskaper äfven vid tillverknin-
gen af svenska fabrikat, vilja vi här meddela några
korta upplysningar.
Kolanötens hemland är Vestafrika. Hon har re-
dan i århundraden inom denna världsdel varit en
eftersökt handelsvara på grund af sin läckra arom
och sitt stora näringsvärde, men först i senare tid
har hon uppmärksammats i Europa. Kolanöten inne-
håller mera coffein — det ämne som ger kaffet dess
egendomliga arom och smak — än det yppersta
Java- eller Mockakafle, men är dessutom i hög grad
närande och har äfven med framgång användts för
medicinska ändamål.
Den firma, som först i vårt land tillgodogjort sig
Kolanöten, är Hultmans chokladfabrik, Malmö, till
hvars annons i Idun vi hänvisa.
Famiijen pd Annedal.
Novell
af
Ämt| Palm.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista
pristäfling.
snälla mamsell Soli, det är verkligen
alldeles omöjligt för mig att ha så kort
klädning! Ett kvarter längre får ni då
minst göra den! Hur i ali världen kan ni
tänka er en hederlig gammal pensionsförestånder-
ska i en kjortel, som står en half aln från golfvet!
Jo, det var just vackert, och tänk bara, hvilken
respekt eleverna då skulle få för henne!» Det var
Annie d’Orseau, som höll detta lilla tal för den
välvilliga, skinntorra sömmerskan — ortens enda
sömmerska, hvilken nu var sysselsatt med att ef-
ter bästa förmåga af fru d’Orseaus gamla skif-
tande sidenklädning fabricera en passande dräkt
åt Annie, som, tillika med familjens öfriga med-
lemmar, skulle deltaga i det sällskapsspektakel,
hvilket socknens kvinnoförening anordnade.
»En half aln från golfvet, så fröken Annie öf-
verdrifver! Det fattas bara ett kvarter!» tilläde
hon ursäktande, satte sig ner på huk och drog
af alla krafter i kjortelkanten för att få klädningen
längre.
Annie brast ut i skratt dels öfver hennes ener-
giska knyckar och försök att få tyget att töja sig,
dels öfver det genombedröfvade uttrycket i hennes
ovanligt lilla, långhalsade, slätkammade hufvud,
som i den stora trymån, framför hvilken de be-
funno sig, stack fram bakom Annies vida, pösande
kjortel som ett katthufvud ur ett hölass.
»Nåja, det kan ju hända, alt jag skarfvar litet,
och det får nog lilla Sofi också göra, om vi skola
kunna prestera en respektabel skolfru. För all
del, mamsell Sofi lilla, se nu ej så hjärtängslig
ut, en gammal kjol är inte värd så många rynkor
i en hygglig liten människas ansikte,» och hon
klappade vänligt den lilla torra sömmerskan på
axeln och beledsagade sitt leende med en uppmun-
trande nick.
Sedan den unga damen krupit ur den vidlyftiga,
ballonglika kjolen, slog mamsell Sofi sig ned vid
fönstret för att göra den i ordning.
Annie själf tog itu med en gammal hatt sedan
mormors tid, som ansågs tillräckligt antik för att
göra sig bra på skolfruns åldriga hjässa. Medels
karkas, rosetter, blommor, plymer och åtskilliga
knuffar och knyckar här och hvar för att förbättra
fasonen lyckades hon ändtligen frambringa något
mirakulöst i hufvudbonadsväg, ett »riktigt mäster-
ligt vidunder», som Otto Skog, bror till värden i
huset, halft förvånad, halft retfullt yttrade, då
Annie i all sin stass visade sig på verandan.
Hennes syster, fru Henriette Skog, som redan hade
sin toalett i ordning och nu med ifver sydde en
mängd blanka knappar i sin mans blåa frack,
hvilken på den stora dagen skulle göra sitt till för
att förvandla honom till en rik, pösande, dumdryg
bondson, släppte i häpenheten ett halft dussin
knappar att i ideliga kretsgångar rulla kring på
verandans gulmålade golf och brast därefter ut
i ett skratt så hjärtligt och innerligt, att tårarne
runno utför hennes kinder. »Men kära Annie, du
tänker väl inte visa dig så där? Du kommer värl-
den att skratta sig fördärfvad ! Du ser ju ut som ...
som ... som ...» unga frun famlade på den blåa
frackens blanka knappar liksom föe att där finna
en ljus idé till en liknelse.
»Som en apunge i krinolin och chignon,» före,
slog Otto och mottog lugn Annies mördande
blickar.
»Usling !» sade hon patetiskt och gick honom inpå
lifvet. »Talar man så till en kvinna, till en ung
vacker kvinna!» hon slog ut ena armen med en
åtbörd, »värd minst tio öre,» taxerade hennes bror
Emil, vanligen kallad Jöns. »Det säger jag dig,
ovärdige, krinolinen och chignonen kan jag möj-
ligen smälta, men apan smälter jag ej! Duskall
få igen den vid ett tillfälle. För närvarande för-
klarar jag, i vittnens närvaro, krig oss emellan.»
»Anbudet mottages med tacksamhet,» förklarade
Otto, »en liten batalj så här i sommarhettan lif-
var upp humöret och sätter ens tröga blod i
omlopp.»
Jöns började afvärjande vifta med sin stora
hand.
»Hvad dig beträffar, Otto, kan det nog vara
önskligt,» sade han och sträckte lat ut sina långa
ben, »men Gud bevare oss för att få Annies tem-
peratur ökad. Själfva kvicksilfret inom hennes
korpus öfvergår ändå till gasform och drifver henne
framåt i vildt sken mot galenskapernas och upp-
tågens omätliga afgrund. »
»Nej, hör på Jöns,» föll hon honom i talet,
»hvad månde blifva af detta barnet, som ansträn-
ger sig till sådan grad med att hålla qvasikemi-
ska föredrag, sin kända lätja och de 30° Celsius
i skuggan oberäknade. Henriette, tillåter du, att
jag ringer och ber stam-Gustaf spänna för triilan
och hämta doktorn, ty något måste göras för vår
stackars öfveransträngda bror,» hon fattade hans
hand för att kontrollera pulsens slag.
Henriette hade mycket roligt. Det behöfdes för
öfrigt inte mycket för att väcka den lefnadsglada,
godhjärtade lilla blondinens munterhet. Hon var
ung, älskad och lycklig, hela lifvet låg framför
henne i solig strålglans, var det då underligt, att
hon log och skämtade, att hon fröjdades åt den
sköna dag, som var, och drömde om den lika
sköna, som skulle komma.
Annies vänligt framsträckta hand bief lillbaka-
knuffad.
»At fanders med Annies påhitt,» ropade Jöns,
dragande på munnen mot sin vilja.
»Nej, till doktorn,» rättade hon mycket mildt,
kisade skälmskt med ögonen, nickade och för-
svann.
Hela huset var för tillfället som ett förrådsrum
för teatereffekter.
Utskrifna roller lågo här och där på borden.
Ridån, sydd af glatt, hvit kallikå, lät sin gyllne
lyra stråla och sina gröna lagerkvistar prunka i
solskenet, där den låg utbredd öfver soffan och
stolarne i stora salongen för alt riktigt torka; en
yfvig räfsvans, som hörde till en af herrdräkterna
i »Hemkomsten», prydde divansbordets ena hörn,
en svart sammetskorsett och ett hvitt bluslif till-
hörande Annies flickdräkt i samma pjes, lågo i
broderlig vänskap bredvid Ottos lurfviga, svarta
mustacher.
De stora lindarne på Annedals gård började röra
på sig, en efterlängtad vindfläkt satte bladen i
svängning och gungade fram och åter de doftande
blomklasarne, kring hvilka hundratals bin surrande
kretsade. Flaggan, som hängt död och slak i sol-
gasset, fladdrade upp och bredde lekande sin blå-
gula duk i svajande veck mot himlens soliga kupa;
snörena långsefter den höga, hvita flaggstången
ryckte och smällde mot träet.
»Så skönt det svalkar», utbrast Henriette, sträckte
armarne öfver hufvudet och vände sig mot vinden,
»Ja, gudskelof, jag trodde, man skulle stekas
lefvande,» sade Emil och följde med sömniga blic-
kar de blåa rökringlarne från cigaretten, »men
det återstår oss ännu. Om det inte vore så för-
baskadt...»
»Jöns, du glömmer dig,» varnade Henriette.
»Om det inte vore så förskräckligt långt ner till
sjön, så ginge det väl an, men det är ett helt
dagsverke att komma dit och dän i den här het-
tan,» pustade han.
Otto satt försjunken i sin roll och hvarken hörde
eller såg.
»Vet du, Jöns,» sade Henriette efter en stund,
»du borde gå upp och hjälpa Torsten med deko-
rationerna istället för alt sitta här och dåsa.»
»Nej, tack lilla syster, din herr man vill inte
ha mig till hjälp. Hur tycker du för öfrigt det
skulle se ut, jag, Emil d’Orseau, som dekorations-
målare. Jag som aldrig i mitt lif hållit en pen-
sel, som inte kan skilja mellan blått, grönt och
rödt och hvad de nu för resten heta dessa färger,
som användas till människor och hus. Du har
visst glömt, att jag i skolan fick sämsta betyget
i teckning?»
»Nej, bevars, du, det minns jag nog, det var
visst du, som aldrig kunde lära dig skilja på en
punkt och en linie?»
»Henriette,» sade han förebrående, »har du hjärla
att så håna mina bristfälliga konstnärstalanger ?»
»Det har jag visst det,» gaf hon till svar, »då
du inte vill göra någon nytta som vi andra. Gå
nu snällt, Jöns, och hjälp Torsten, länk så myc-
ket han har att uträtta, landtbruket och skörden
och så allt detta med teatern. Gå och hjälp
honom.»
»Har jag ej sagt dig, Henriette, att han inte vill
ha min hjälp. Du skulle bara sett, hvilka ögon
han gaf mig, då jag tjänstvilligt närmade mig de-
korationen. Nej, jag törs inte dit upp igen —
ensam.»
»Kruka,» sade Annie, som gick förbi veranda-
dörrarne.
Emil gjorde en rörelse som för att sätta efter
henne, men ångrade sig och kom ihåg, att han ej
orkade.
»Det skulle roa mig att veta, bur du lade dina
ord, då du erbjöd din hjälp?»
»Jag minns inte riktigt, Henriette lilla, men om
du önskar, skall jag förse mig med papper och
penna härnäst och anteckna.»
»Du sade väl så här: Nej, hur kan du göra
det där, Torsten? Jag önskar jag hade din för-
måga. Jag tror, att du fått rätt färg på träden.
Blått och violett, är det inte så? Formen är ännu
värre att behandla än färgen, men som jag inte
kan fördraga, att du ensam skall stå här och ar-
beta, vill jag göra mitt bästa för att hjälpa
dig. Det skall ju målas ett träd där? Det tar jag
itu med. Och så doppade du nog en pensel i röd-
färg och rusade fram mot den olyckliga kulissen,
viss om att bli hejdad, som du naturligtvis också
blef.»
Jöns teg och log.
»Hör du, hvad är det för en, som styr kurs
rakt hit?» frågade han undvikande och såg utåt
gården.
Henriette vände sig om.
»Det är Jan Ers mor i Lugnet.»
»Ger du audiens här?»
»Hvarför inte . .. God middag, Jan-Ers mor !»
hälsade hon med detta tillmötesgående och denna
vänlighet, som komma från hjärtat, och som låta
de underlydande känna, att herrskapet deltager i
deras sorger och olyckor, och att, om det finnes
någon möjlighet, de blifva hjälpta till rätta.
Torsten och Henriette voro afhållna af sitt folk.
Henriette förstod bättre än någon annan att tala
till dem. Hon gladdes med de glada och sörjde
med de sorgsne. Ingen gick ohulpen från Anne-
dal, alltid fanns där något för den behöfvande.
Råd och vänlighet kosta så föga, sådant fanns
där godt om, familjens aflagda kläder gömdes och
kommo alltid väl till pass, och en tallrik varm
soppa och litet bröd och sill gjorde så litet till i
ett stort hushåll.
Och då Henriette steg öfver tröskeln i armodets
och sjukdomens hem, klarnade anletena, och gamla
såväl som unga läppar logo.
Och mången gång, då hennes vagn rullade vä-
gen fram bortåt fattigstugan till, stapplade stela
gamla ben utför branten ner till grinden för att
djupt nigande hälsa den afhållna unga frun.
(Forts.)
%
Innehållsförteckning.
Lotten Dorsch; af Georg Nordensvan. (Med porträtt.) —
Vid skärgårdstjärnen ; poem af Bernhard Risberg. — Barn-
trädgårdar; af Gristel. — Helgelse; af O. J. Bierbaum. —
Barnasömn; af L. S-m. — Mot aftonen; af Jacobine Ring.
— Från lidandets och barmhärtighetens värld; några stock-
holmsbilder af Cecilia Badth-Holmberg. 3 : Härberget för tjä-
narinnor. — Från Neapel; bref till Idun af Aurore v. Qvan-
ten. — Iduns panoptikon ; af Renholm. — Ur notisboken. —
Familjen på Annedal ; novell af Amy Palm. Belönad med
hedersomn. vid Iduns sista pristäfling.
Sparsamma husmödrar! Rekvirera Bjurholms porter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
