Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 33. 12 augusti 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DU N 261
kännagifvande som helst, hvarigenom någon
söker upplysning för att finna något som han
önskar. Och jag går så långt,’ att jag ej hel-
ler kan finna det vara något så rysligt för-
undrande eller dåligt att svara på en sådan
annons, och det på fullt allvar. Ty Eva må
säga hvad hon vill, men det är alldeles sä-
kert, att lika väl som somliga af dem äro
skrifna på narri, så äro andra det på verkligt
allvar.
Nu vill jag bara i all ödmjukhet fråga:
hvarför skulle icke den första inledningeu till
en ömsesidig bekantskap kunna få ske på denna
väg lika väl som på någon annan, — ty på
något sätt måste två människor, som ej känna
hvarandra från barndomen, ju nödvändigt för-
sta gången sammanträffal Tror man vanligen,
att om en herre blir presenterad för oss på en
bal, dansar en vals, en fransäs och om det så
vore själfva kottiljongen, att han blir på det
sättet känd af oss tillräckligt för att bedöma
om det där »ömsesidiga tycket» bör få
uppstå, när han sedan kommer och gör sin
visit i det ändamål, som vi nog förstå? Blir
det sedan riktigt fråga om allvar, så måste
man ju, om man har en gnista förstånd, sö-
ka skaffa sig närmare upplysningar i det ena
fallet lika väl som i det andra, men trots
alla sådana visar ju den dagliga erfarenheten,
att det i framtiden kan gå tokigt med de al-
dra bäst afvägda familjepartier. Skall det
gå tokigt, så går det, hur man än bär sig
åt, det är min tro.
För resten går det väl an i Stockholm och
andra städer, där det gifves så många till-
fällen för ungt folk af begge könen att få
se personen, för hvilken man möjligen kan
komma att intressera sig på allvar. Men för
oss, som bo på landet och af omständighe-
terna äro försatta i en omgifning, som ställer
i tvifvelaktig utsikt för oss att aldrig träffa
ett »föremål», — hur tror ni att det är för
oss?
Nej, giftermålsannonserna kunna nog ha
sina goda sidor, och kommer det en gång
för mina ögon någon, som slår an, så garan-
terar jag ej, det får Eva förlåta, att den icke
får svar från en
ung flicka.
P. S. Isynnerhet om annonsen står i Idun,
förstås !
* *
*
Så här skrifver åter vår tredje korrespon-
dent:
Herr redaktör!
Eftersom Idun numera, till följd af ödets
kastningar i tidningsväg, äfven kommit att få
många intresserade bland herr-publiken, har
jag också kommit i tillfälle att läsa, hvad
en Eva i senaste numret haft att säga om
giflermålsannonser, och jag vill taga mig
den friheten att uppträda såsom mellan-
kommande part. Jag känner mig både ma-
nad och berättigad därtill, ty jag har själf
en gång på fullt allvar satt in en giftermåls-
annons — men går ogift ändå och lärer väl
också få göra det i alla mina dar.
Jag är nu en fyrtio års man, har en någor-
lunda god tjänst och tämligen bekymmerfria
utsikter för framtiden, ser inte (om jag skall
säga det själf) oskapligare ut än annat folk,
har icke så inbitna ungkarlsvanor, att de ej
med lätthet skulle kunna borttagas af en för-
ståndig hustru, så mycket mer som jag själf
ej begär bättre, — men jag har aldrig kom-
mit i tillfälle här i Stockholms stora stad
att göra några fruntimmersbekanta. Ända
sedan jag slutade min Upsalakurs, har jag
aldrig satt foten under ett familjebord! Jag
har sett mig omkring vid ett par badorter,
och jag har där kunnat betrakta en hel hop
rätt söta flickor, hvilka naturligtvis där visat
sin allra angenämste sida, — men jag har
haft den oturen att icke upptäcka en enda,
som jag tänkt mig kunna lefva och göra
hemmet trefligt för en man, som ej har råd
att béstå en skilling öfver 4,200 kronor om
året till det hela, utan att skuldsätta sig, hvil-
ket han ieke gör. Det måtte väl ändock
finnas husliga flickor nu lika väl som förr,
och det är bara min otur, att jag inte känner
eller träffat på någon!
Under sådana förhållanden är giftermåls-
annonsen dock en resurs, fastän mitt eget för-
sök slog illa ut. Det skulle dock ha slagit
ännu värre ut, ifall jag hade nappat på den
fina krok, som utlades från ett håll. Huru-
dan den var och hvem som höll i metspöet,
vill jag ej berätta, men en kvinnohand var
det, hvilket jag anför gent emot insinuationen,
att det bara skulle vara vi, otäcka karlar,
som röjde försåtlighet. Nu är hugget, som
jag då fick, tämligen läkt igen, och det kan
nog hända, att jag försöker min lycka på nytt.
Ty så som mina förhållanden äro, är detta,
så underligt det låter för Eva, rent af enda
utvägen för mig att möjligen få mig en hu-
stru, och det ehuru jag är en fullt allvarlig
épouseur.
I ”Printemps” och ”Louvre”.
Paristeekningar för Idun
af
Alvar Arfwidsson.
t
ill »damernas paradis» par excellence
har jag redan haft nöjet föra er, och
Au Bon Marché ligger bakom oss.
Men, herr ciceron, utropar ni med ett li-
tet kast på hufvudet, det finns ju fler »para-
dis» än det?!
Alldeles riktigt, min dam.
Parisaren, alltid galant, har tänkt på möj-
ligheten, att en dam ej skulle slippa in i
ett »paradis» ... ah! på grund af trängseln,
naturligtvis på grund af trängseln, hur kan
ni ha någon annan supposition, då det gäller
en parisare vis à vis en dam! Han har där-
för lagat så, att i fall svårigheter skulle
yppa sig för ett ställe, möjligheter skulle fin-
nas att slippa in på andra.
Dessa andra heta Printemps och Louvre.
Önskar ni kasta en flyktig blick äfven in
i dem?
Yi följa då rue du Bac och gå öfver på
högra Seinestranden.
* *
*
Magasin du Priuptemps har sin plats ej
långt från bangården Saint Lazare, uppe vid
Boulevard Haussmann, hvars folklif det ab
sorberar som i en strålande brännpunkt.
Det var omkring ett fjärdedels århundrade
sedan detta etablissement grundlädes af M.
Jules Jaluzot, och då det en dag i november
1890 beredde sina kunder den öfverrasknin-
gen att i presenter utdela 80,000 små kop-
par, betydde det, att Magasin du Printemps
firade sitt tjugufemårsjubileum.
Byggnaden hade dock ej stått i många år,
förrän elden lade den i aska och det enorma
varulagret för en tid måste fördelas på olika
ställen.
Ett år därefter reste sig det nya palatset
i hörnet af Boulevard Haussmann och rue du
Havre.
Till omfånget jättelikt, kan det dock inga-
lunda få epitetet grandiost. Plvit botten med
mycket guld, mycket sirater och mycket or-
namenter — en praktfull krokan liknar det
mest. Men det gör ett gladt intryck, det
kan inte nekas.
Såväl till sitt yttre som till sitt inre bär
det en prägel af. . . hur skall jag säga? . . .
pardon !... demi-monde. Det förekommer, som
om den eleganta halfvärld, för hvars kvarter
det utgör kungaborgen, satt sin graciösa, men
anspråksfulla stämpel därpå.
Nyttighetsvaror saknas ej häller här. Men
hvad man hufvudsakligen synes lägga an på
är lyxartiklar: pärlor och parfymer, Lyonsiden
och Yalenciennespetsar o. s. v. i oändlighet,
det hela en berusande lek af ljus och färger,
af doft och glans.
M. Jaluzot, som räknar sina ägodelar i
millioner, sitter nu i kammaren. Modekun-
gen blef deputerad 1889 på general Boulan-
gers program — det var på modet då!
Aristokraten bland Paris’ stora modeetablis-
sementer heter Magasins du Louvre.
Har modeslottet tagit namn af det forna
kungaslott, mot hvilket det vänder sig, så gör
det äfven på sätt och vis skäl därför.
Grannskapet tycks ha varit smittosamt för
Magasins du Louvre, alldeles som bourgeoisie-
kvarteren kring Bon Marché och den koketta
världen vid Printemps för dessa.
Ty Louvre kan i själfva verket smickra
sig med att äga det mest patriciska klien-
telet.
Krammagasinet har öfvertagit rollen af
Catherine de Médicis’ gamla palats. Under
Louis XIV åkte Faubourg Saint-Germains
galaklädda noblesse i sina guldsirade karos-
ser öfver Pont Royal för att i Louvre öka
glansen af hofvets fester, när detta ej befann
sig i Versailles. I dag begifva sig »den för-
näma faubourgens» damer, i enkel morgon-
toalett och efter att ha intagit en tårta hos
Chiboust vid Théâtre-Français platsen, till ma-
gasinet Louvre för att utbedja sig en half-
timmes audiens hos det enda majestät, åt
hvilket de i republiken skänka sitt erkännande
och sin hyllning -— modernas allsmäktiga
och praktälskande drottning.
De medföra också åt detta »slott», i öfrigt
tämligen banalt som alla dess likar, en par-
fym af distingué, som dessa sakna.
Samtidigt är Louvre mycket gouterad af
en värld, som i förening med aristokratien
har rykte att ge paroler vid modernas hof,
nämligen aktrisernas. Det är, jag skulle vilja
säga deras magasin par excellence. Särskildt
gäller detta Théâtre Français’ kvinnliga ar-
tister, af hvilka jag mött den förtjusande nulle
Reichemberg, jag tror hvarenda gång jag satt
min fot inom Louvres murar, alltid i färd
med att profva ett par gants-de-Suède.
Ni har väl för resten hört talas om de
parisiska artisternas linneförråder? Deras —
linneförrådens naturligtvis — enorma omfång
har blifvit legendariskt, och det med skäl,
om man får tro allt som berättas. Eller
hvad säges om nulle Jeanne Granier, hvars
årsräkning hos en tvätterska — det är nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0265.html
