Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 34. 19 augusti 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268 ÎDUN 1892
Vid andra valsens början stod han, med ej
längre sä tvärsäker och öfverlägsen hållning,
bugande framför fröken Maja Enebuske —
som vägrade! Hennes vägran särade honom
djupt. Med upprörd röst fordrade han för-
klaring.
Djupt rodnande, stammande och olycklig
afgaf hon den. Hon hade förut varit glad
ät att ha fått uppdraget pä sin lott. Hon
»skulle minsann säga honom sanningen.» Men
hu, det var ej lätt att komma fram med den
sä här hänsynslöst. Det var icke för de där
mänga uttrycken emellan »full» och »upprymd»
hon vacklade.
»Säg ut, hvad fröken menar! Jag var full
pä balen i onsdags, det var ju sä, men», han
log hånfullt, »jag hade ändå den äran att
vara frökens kavaljer då — hvarför ej nu?»
»Därför» —-
Hon flammade upp, och hennes varma lif-
liga ögon fylldes med tårar.
«Därför att det är en skam, en skam för
mig att mot min vilja, endast för konvenan-
sens skull, tvingas att dansa med en person,
— som inger mig — inger mig — mot —
— vämjelse — nej — ja, och harm. Jag
har fått i uppdrag att säga det — och nu
är det sagdt. »
Med en suck af lättnad slutade hon sin
förklaring.
* *
*
Åren gingo om. Maja återsåg ej sin af-
visade kavaljer förrän häromdagen på en
större societetsbal, hvilken hon bevistade i egen-
skap af förkläde och skydd för ett par älsk-
liga döttrar.
En medelålders välmående man närmade
sig henne med en leende fråga, om han vore
igenkänd.
»Omöjligt! Med bästa vilja ej.»
»Och dock känner jag så väl igen Maja
Enebuske, min tappra tuktomästare där neri-
från skånska bygden, nu, om jag ej är illa
underrättad, egarinna till ett af våra mest
hedrade namn.»
Den ståtliga damen bugade sig förbindligt.
Plötsligt spratt hon till, och en varm rod-
nad färgade hennes ännu ungdomliga kinder.
»O, jag minns, det var på balen hos Rosen-
hägers i Helsingborg! Ja, det ville ungdoms-
mod och oerfarenhet med lifvet till att handla
så —- så —»
»Så ädelt och sannt,» inföll han allvarligt.
»Tillåt mig nu att framföra det tack, som un-
der alla dessa gångna år tyngt icke allenast
mig, utan min hustru, som med mig välsig-
nar minnet af den aftonens visserligen rätt
bittra lexa. Låt mig tillstå, att den aftonen
var en vändpunkt i mitt lif, som just genom
min svaghet för glaset var på väg att närma
sig det sluttande planet. Den blygsel, den
harm, ja det raseri, jag då kände, kunde ej
döda den känsla af djup vördnad, ni som
sanningens varmhjärtade förkämpe ingaf mig.
Denna känsla blef min räddning. Plade jag
döttrar — jag har blott söner — så skulle
jag vara stolt och lycklig, om de visade den
sortens mod och framförallt ägde det sättet
att framställa en bitter sanning.»
Damen log gladt.
»Jag är nog lycklig att kunna framställa
åtminstone ett sådant exemplar af ung dam.
Den ena af mina döttrar är en fullständig
inkarnation af gamla Maja Enebuske, men
hennes mission är ej så tydlig som min vid
besagda tillfälle var det. Nutidens ungdom
ger ej så pris på sig, — den rättvisan måste
vi gifva dem!» —
»Medgifves, men — om de också skulle
göra det, äga nutidens unga damer mod att
rätta — öppet, mildt, fast, — utan docerande
och åthäfvor?»
»Jag tror det,» sade damen allvarligt.
»Jag lyckönskar en moder, som hyser så-
dana tankar, och med mindre fruktan än jag
tänkt mig kommer jag att släppa mina sö-
ner ut i en värld, där den unga kvinnan,
hon som med sin kraft styr mannen, är glad,
god och sann — där hon äger förmåga, ej
endast att tända en mer eller mindre flyktig
beundran, utan äfven att väcka den vördnad för
det »svaga könet», utan hvilken vi »starke»
så lätt duka under.»
är ljum blir luften och sommar stundar,
Mig griper längtan till gröna lundar
Och landtlig stillhet och frid och ro;
Med far och barnen jag ryggen vänder
At stadens gator och torg och gränder
Och flyttar ut till vårt sommarbo.
Bland trefna hyddor är vår ett mönster,
Med sneda dörrar och dito fönster
Och höga trösklar och lågt i tak;
Men fast med lyxen jag ej kan skryta,
Jag vill vårt landtliga hem ej byta
Emot det grannaste stadsgemak.
Hur skönt i landsbygdens dolda gömma
Att hela stadslifvets tvång få glömma
Och handskar, snörlif och onatur.
Nej, under sommarens glada dagar
Jag fritt vill »flaxa», som jag behagar,
Tids nog man åter blir satt i bur.
Ja, lefve friheten! Strunt i lyxen!
Hvad gör det här med en lapp på byxen,
Det ta’r man icke så noga just,
Och hvad gör det med en skarf på kjolen,
När frisk är tösen och brynt af solen
Och full af sjudande lefnadslust!
Ej klippta häckar och stela parker
Vi ha, men ängar och vida marker,
Där alla blommor nu stå i flor.
Mot grannar ej på hvar stig man stöter,
Jag nästan hellre om sommarn möter
En rad af brokiga5 feta kor.
Och insjön ligger så klar och stilla,
Och, Gud ske lof\ ej en enda villa
Man ännu byggt på dess täcka strand,
Men in i vikar, där björkar buga,
Ibland det skymtar en liten stuga
Med »kryddgål», äng och potatisland.
Och kring de grönskande, vackra holmar
Ej någon rökande ångbåt bolmar
Och stöter fram sitt gemena tjut;
Men invid vassen, där fiskar leka,
Man ser en fiskare i sin eka,
Det ser så innerligt fridfullt ut.
Och syns en vindkåre krusa vågen,
Då blir min gubbe så glad i hågen
Och ropar: »Pojkar, ä’ båten klar?»
Och boken slänger herr kandidaten,
Och mamma packar i korgar maten,
Och ungdomsflocken till stranden drar.
Nu har det blifvit en gammal regel,
Att gamla fruar och fyllda segel
Ej passa samman så bra precis,
Och far hörs brumma, och stött blir gossen,
När mamma rädd hugger tag i trossen,
Så fort det kommer en liten bris.
Men ifrån skräcken hon snart sig hämtar
Och skrattar med, när man tappert skämtar
Med hennes tilltänkta mästerkupp;
Hon nästa bris vill med lugn förbida,
Men lägger bålen sig då på sida,
Hon kryper gärna i lovart upp.
När på seglatsen man är belåten,
Ta’s seglen ned, och sön glider båten,
Tills vid en holme man lägger till;
Snart under granar och björkar sköna
Så härligt fråssar man i det gröna
På färsk potatis och smör och sill.
Och skogen susar, och solen skiner,
Och muntra $ vi förutan viner,
Det vill jag lofva — så det förslår,
Och när man sön sig i gräset sträcker,
Förutan alla >;likör-avecer»
Så ljufligt smakar vår kaffetår.
Vi gamla skönt oss i skuggan moja,
De unga skratta så friskt och stoja,
Och aldrig tar det på glädjen slut,
Och hvita mössor och ljusa kläder
Uti det härliga sommarväder
Mot gröngräs ta’ sig så festligt ut.
Och ungdomsblodet sig ej förnekar,
Snart springer skaran i muntra lekar,
Tills saften dukas på gråstenshäll,
Sön plockas blommor i stora buntar,
Och far och pojkarne sjunga »Gluntar»,
När vi ro hem i den stilla kväll.
Om evig fred vi här ute drömma
Och världens buller och oro glömma
Och norska frågan och allt slags kif.
Allt sådant mäktar oss här ej röra,
Och inga »frågor» för oss få störa
Vårt fria, lyckliga sommarlif.
Fru Snorre.
Om giftermålsannonser.
■
ot s. k. giftermålsannonser har en kvinna
högtidligt protesterat i n:r 32 af Idun,
och undertecknad skulle icke hafva yttrat ett
enda ord i denna sak, om icke den lilla upp-
satsen varit försedd med en signatur, som
kunde komma en del af Iduns läsare att tro,
det »Ave» en gång, för ombytes skull, an-
vändt sitt dopnamn rättfram. Men då jag
nu, »af förekommen anledning», förklarar mig
oskyldig till den högtidliga protesten, anser
jag mig också böra yttra några ord om själfva
saken. Hvem — utom de beklagansvärda,
som insända och besvara giftermålsannonser
anser icke giftermålsannonser för en lika
ömklig som löjlig företeelse i vårt samfunds-
lif?
Äldre personer minnas nogsamt, hvilka blan-
dade känslor af harm, vedervilja och löje, som
de först synliga svenska giftermålsannonserna
uppväckte hos bildade människor, och man
ville för ingen del tro, att de voro något mera,
eller rättare sagdt sämre, än ett nytt slags
dåligt skämt. Men dessa annonser blefvo allt
mer och mer vanliga, och man nödgades inse,
att där fanns något allvar i saken. Man
ryckte då på axlarna eller uttryckte sin fasa
för mannens krassa materialism och nutids-
kvinnans oblyghet samt aktade sig att se,
hurusom giftermålsannonsen uppvuxit ur en
gammal odlad och väl tillberedd jordmån; att
det var en gammal affär, som framträdde i
en ny dräkt.
Det är nämligen föga annan skillnad på
vår tids giftermålsannonser och äldre dagars
giftermålsmäklare, än att de förra öppet och
utan alla omsvep spörja kring land och rike
efter »föremålet»,och att de senare icke sträckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0272.html
