Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 19 augusti 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 269
sina förfrågningar utom ett visst begränsadt
område samt handlade i tysthet och under
åtskilliga förevändningar med sina varor. Ty
affärer, rent af köp, drefvo dessa manliga och
kvinnliga mäklare, och hvem vet, om icke
dylikt affärsfolk ännu finnes till?
Hur har det ohyggliga ordet äktenskaps-
marknad uppkommit ? Helt säkert är det äl-
dre än giftermålsannonsen, och jag tror, att
denna senare just är född och fostrad af den
förra, af giftermålsmarknaden nämligen. Hade
det icke länge varit sed, att mödrar »förde
ut» sina döttrar till benäget påseende och vid
gifna tillfällen så lindrigt påklädda, som det
gärna är möjligt bland icke vildar, så är det
föga troligt, att en s. k. bildad flicka nu blott-
ställde sig så, att hon, med tillhjälp af sitt
fotografiporträtt, bjöd ut sig till en obekant
man.
Den öfverklagade råa oseden har långt äl-
dre och djupare fäste i vårt samhällslif, än
att det skulla kunna uppryckas därigenom,
att alla Sveriges tidningar följde »Evas» upp-
maning »att stänga sina spalter för dylika, i
sin grund omoraliska och till sina följder of-
tast beklagliga lockelser». Vi kunna ju, för
ro skull, antaga, att ingen enda af våra tid-
ningar införde ifrågavarande annonser i den
form, hvari dessa nu merändels förekomma;
men hvad vunne väl allmänna moralen och
den verkliga sedligheten därpå? Icke det rin-
gaste grand. Frieriannonsen — som tyckes
fylla ett kändt behof, liksom t. ex. snuset,
cigarren och damcigarrétten — skulle blott
taga på sig en förklädnad, som då möjligen
skulle kunna narra de unga och godtrogna;
nu däremot, då saken framträder utan domino,
kan en dylik annons aldrig bli en »lockelse»
för andra personer än sådana, som antingen
söka äfventyr eller ock till hvilket pris som
helst vilja in i det så grymt ohelgade äkta
ståndet.
Eller skulle kanske också tidningarna neka
t. ex. att intaga annonser, i hvilka ogifta män
och enklingar söka husbestyrarinnor, lärarin-
nor och uppfostrarinnor för moderlösa barn.
Borde kanske icke kvinnor få söka dylika
platser, innan de hos red. styrkt, att de upp-
nått fyrtiotalet, och skulle dessa sökande ändå
»till förekommande af all säkerhet» förbinda
sig till att icke sända sina porträtt till an-
nonsören ?
Äfven om det vore tänkbart, att våra tid-
ningar kunde skrifva så drakoniska lagar för
allmänheten, skulle dessa påbud dock kring-
gås af giftas- och äfventyrslystna individer
af båda könen, ty därtill fordras ju icke syn-
nerligt stor uppfinningsrikhet.
I giftermålsannonser heter det ju ofta: »i
brist på kvinnliga bekantskaper», och dessa
ord äga nog i flesta fall sin beklagliga san-
ning. Det är därför endast genom en sun-
dare uppfostran, ett naturligare umgängessätt,
en renare och djupare uppfattning af äkten-
skapet samt genom en därmed följande högre
sedlighet, som giftermålsmarknaden kan af-
skaffas. Och när denna marknad, mera all-
mänt än som nu sker, stämplas som ett för-
nedrande utbjudande och köpslagande, då för-
svinner också af sig själf giftermålsannonsen,
hvilken blott är ett utslag af en i samhälls-
kroppen inneboende sjukdom.
Att vilja förhindra utslaget att framträda
och gömma dess vedervärdiga orsak gör en-
dast det onda sjufaldt värre.
Det är ju kvinnan, som vid alla frierier
har det afgörande ordet; henne tillkommer
det därför också att taga det första afgörande
steget för att få spekulationen i giftermål af-
skaffad. Och detta första steg är, att hon
själf afskyr, så som hon afskyr pest och ko-
lera, att befatta sig med dylika affärsspekula-
tioner både för sin egen och andra människors
räkning, ty I veten, mina vänner, att vi kvin-
nor hafva ett ledsamt rykte för att äga stor
skicklighet och hysa förkärlek just för det
slags marknadsspekulationer, hvilka äro roten
och upphofvet till giftermålsannonsen.
Ave.
Från
lidandets oeh barmhärtighetens
värld.
Några Stoekholmsbilder
af
Cecilia Bddth-Holmberg.
4.
Nattasylen för kvinnor.
(Forts. o. slut.)
B
nhvar inser lätt, hvilket inflytande en så-
dan uppfattning af sitt kall — härvidlag
ofta tröttsamt oeh ytterst pröfvande —• skall
hafva just på »hemmets» anda.
Därtill kommer den rent moraliska väckelsen,
som öfvas genom snyggheten, renbeteD, som
råder i hvarje vrå, genom det vänliga intryck
själfva hemmet i och för sig gör.
En gång i veckan — hvarje måndagskväll
kl. 7 — förrättas andakt i asylen af dess ord-
förande; detta veta alla de, som varit asylens
gäster, och som där fått ro i sitt sinne och
sitt hjärta värmdt och lugnadt; alla rummen
äro därför till trängsel fyllda af åhörare —
en skara fattiga kvinnor, som frivilligt och
med glädje lyssna till den röst, som förut mån-
gen gång intalat dem nytt mod och nytt hopp.
En psalm sjunges till den lilla orgeln, och dar-
rande röster från gamla sjuka kvinnor samt
klara stämmor från friska, unga, arbetssamma
sådana följa orgeltonerna. Det är ljust i alla
rummen — »hemmet» firar sin högtidsstund.
Det är med verklig glädje man besöker
denna asyl för de elända och lidande.
Långt uppe på Östermalm har den sin lokal,
Riddargatan 42, i andra våningen af ett litet
oansenligt hus, på hvars vägg med stora röda
bokstäfver står måladt »Nattasyl för kvinnor»,,
Man går in genom porten och uppför trappan
till vänster.
Det var en söndag jag första gången upp-
sökte asylen — sedan har jag varit där upp-
repade gånger, ty det är en skatt af värme
och ökad arbetslust äfven den bär med sig
därifrån, som hör till de »lyckligt lottade» i
lifvet, och som endast för sitt nöjes skull —
så att säga •— bestiger denna trappa, uppför
hvilken så mången trött och trasig kvinna
släpat sig.
Då jag ringde på, öppnades dörren af ett
ganska ungt fruntimmer, mera »modernt» klädd,
i puffärmar och hårlugg. Husmodern, »syster
Erika» eller fröken Vesterberg, var sysselsatt
att lägga till sängs en stackars flicka, samma
dag utskrifven från Sabbatsberg; hennes smärt-
samma kvidande hördes ut i nästa rum. Frö-
ken Westerberg kom emellertid snart ut, och
jag, som kommit i afsikt att endast stanna en
liten stund, glömde hvad tiden led, till dess
ett par timmar hunnit förflyta.
Hvad som i första ögonblicket mest till-
talade, var den beundransvärda renhet, som
rådde öfverallt; golfven voro renskurade, så
att de skeno hvita, luften var frisk och ange-
näm, matsal, kök, badrum exemplariskt hållna,
oaktadt det trånga utrymmet. Och bäddarne
sedan — de 20 bäddarne, afsedda för hufvud-
stadens mest fattiga, trasiga, utslitna kvinnor:
enkla järnsängar med madrasser oeh alldeles
rena, släta lakan och hvita filtar, prydligt upp-
bäddade, så inbjudande, att hvem som helst
skulle hafva lust att hvila i dem. Två sof-
rum finnas; ett större, som äfven är samlings-
sal. Här står det stora bordet midt på golf-
vet; på hordet stå ett vackert hvitt krucifix
och grönt i ett par vaser; här ligga tidningar
och böcker af religiöst innehåll : Barnavännen,
Zions sånger, nya testamenten m. m. Rum-
met har 3 fönster med blomkrukor i hvarje;
vid det mellersta står orgeln. Taflor pryda
mellanväggarna: stora fotografier af »Christus
Consolator», Carl Blochs bekanta altartafla m.
fl. På den ena väggen hänger en vacker pen-
dyl, sannolikt liksom alla de andra prydnaderna
gäfva af en vänlig hand, och midt emot på
andra väggen en af drottningen skänkt och,
om jag ej missminner mig, af hennne textad
bibelspråkstafla: »Näpsten är Herrans, på det
vi skola hafva frid».
Det andra sofrummet, skildt från det förra
genom ett litet smalt »mottagningsrum», är
mera afsedt för mödrar, som komma med sina
barn; f. t. låg här den som »frisk» utskrifna
Sabbatsbergsflickan, oförmögen att röra sig och
ständigt kvidande, halft medvetslös af matthet
och smärta. Vid fönstret satt fruntimret med
luggen ; hon satt på en stol, med händerna
slappt liggande i knäet och stirrande med slöa
uttryckslösa blickar. Syster Erika såg på henne
och skakade bekymrad på hufvudet : det var
en nästan halftokig »lumpbodsfröken», som af
någon orsak förlorat sin plats; utan skor hade
hon i smällkalla vintern kommit upp att söka
skydd på asylen; »men hon är ohjälplig, ty
hon hvarken kan eller vill arbeta; det enda
hon förstår är att stå i lumpbod, och någon
sådan plats står ej att få nu. » Sedan sporde
jag, att den stackars varelsen blifvit sänd till
någon anhörig, som lofvat försöka lära henne
arbeta.
Kök och matrum äro mycket små; i bad-
rummet finnas två stora badkar af zink, dusch
och desinfektionsugn.
Linneskåpet kunde vara en heder för hvarje
husmor: i jämna, vackra högar ligga hand-
dukar, lakan och ,de långa linDena, allt märkt
och renstruket. I garderoberna hänga asylens
öfriga kläder, och med särskild stolthet visade
mig husmodern en liten skänk med något fi-
nare porslin, kaffekanna m. m., som användes
vid styrelsens sammanträden.
Att det är en ansträngande syssla som hus-
modern i denna asyl åtagit sig, inses lätt; hon
har till hjälp en enda kvinua, som biträdei
vid matlagning m. m., men det personliga ar-
betet med »gästerna» åligger henne själf; hon
måste ofta — oftast — afkläda dem, som
skola bada, och hon får hvarken rysa tillbaka
för smuts eller ohyra. Ett exempel bara! Helt
nyligen en kväll uppkom en kvinna, försagd
och rädd, och frågade ängsligt: »Jag får väl
ej komma in, jag är så och så.» — Men den
stilla systern förde den olyckliga in i badrum-
met, afklädde henne och lyfte henne upp i det
ljumma vattnet: hennes hud var bokstafligen
förtärd af all slags orenlighet, och hon jäm-
rade och stönade af smärta; lion blef öfver
hela kroppen ingniden med glycerin och sedan
iförd ett af de långa, rena linnena ; när hon
kom i säDgen, var hennes ansikte liksom för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
