Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 19 augusti 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270 I D U N 1892
klaradt; hon orkade ej tala, men hon såg med
stora ögon på allt: en ny värld hade öppnats
för henne; hon hade rönt oegennyttig omsorg,
blifvit vårdad af vänliga händer, låg i en ljus,
glad sal, från hvars vägg bilden af den evige
tröstaren sträckte armarne emot henne; hon
var ren åtminstone till det yttre, en renhet
som, meddelad på detta sätt, helt visst är en
väg äfven till inre förbättring, och hon kunde
med välbehag hvila sin arma kropp på hela,
rena lakan. När hon lämnade asylen, var hon
klädd i fullkomligt nya kläder; hennes egna
måste bit för bit brännas upp.
ETvarifrån hon kom och hvart hon gick?
Det vet ingen. Men sannolikt välsignar hon
de människor, som så tjäna de arma och hug-
svala de olyckliga. ■—
Äfven högtidsdagar firas inom asylen : så t.
ex. gör kapten Lagercrantz på egen bekostnad
hvarje år en julbjudning inom asylen, och gä-
sterna äro fattiga familjer, tjänarinnor, kvinnor,
som genom asylen fått plats och arbete m. fl.
I den stora salen är middagsbordet dukadt,
prydt med grönt, blommor och ljus. Ty det
är ej en barmhärtighetsmåldd, man kastar åt
en skara fattiga: det är julfäst för julgäster,
och matsedeln bjuder på buljong med macaroni,
köttfärs med bruna bönor och sedan kaffe.
Kaptenen själf är värd, och som sådan —■ kan-
ske än mer som gammal »vän» och hjälpare
— språkar han med sina gäster.
I förbigående vill jag nämna, att denne mans
välgörenhetsfält ingalunda inskränker sig till
asylen ; han använder största delen af den tid,
han har ledig från sin militära tjänstgöring
vid sitt regemente, till att uppsöka och besöka
fattiga i alla delar af Stockholm samt hjälpa
och trösta, hvarhelst han förmår. — Möjligen
skall han, om han läser dessa rader, ej tycka
om, att hans verksamhet fratndrages inför of-
fentligheten: »han tycker ej om att synas»,
som syster Erika uttryckte sig, då hon pekade
på hans porträtt, som hängde litet i skym-
undan i hennes eget lilla rum. Men exemplets
makt är stor, ej minst de goda exemplens,
och illa vore det, om dessa skulle döljas. Jag
vill för öfrigt här tillägga, hvad han vid ett
tillfälle yttrade till mig: »Personer säga ofta
till mig: hvad ni är snäll, hvad ni är upp-
offrande. Men de ana ej, hur roligt detta är,
hur lyckligt det gör en; det ligger således in-
tet »snällt» däri, och det är ingen uppoffring.»
De dagar, då asylen är ledig från gäster,
får man också alltid se syster Erika stadd på
vandring till de fattigas och sjukas boningar.
Jag har länge uppehållit mig vid nattasylen,
och dock ber jag mina läsare följa mig på
ännu ett besök dit, helst en tisdag eller tors-
dag, då det är de fattiga barnens dag.
Vid ettiden komma 12 små gossar af olika
åldrar stampande uppför trappan. De kunna
endast bada 4 åt gången, två i hvarje badkar,
och under väntetiden uppehålla de andra sig
i det lilla matrummet. De äro visserligen
trasiga, men ej försagda, och tillit lyser ur
deras ögon, då de bocka sig för att hälsa på
asylens styresman, som nästan alltid är när-
varande under dessa dagar. De fråga genast
efter »tidningen» — »Barnens vän» — och
slå sig ned på knä på golfvet i en lång rad
med tidningen utbredd på bänken och ifrigt
»studerande» företrädesvis dess träsnitt, medan
en och annan halfhögt stafvar sig fram genom
texten, med ett litet smutsigt finger följande
rad efter rad.
»Se», sade kapten Lagercrantz till mig, i
det han pekade på den ene gossens stöflar,
hvilkas uppslitna sulor vid den knäböjande
ställningen kommo i dagen, »se, när vi upp-
täcka ett par skodon i sådant skick, så ställa
vi om att det får sig nya halfsulor — asylen
har sin särskilda skomakare.» —
Och så språkar han med de små, klappar
dem på hufvudet, talar vänligt och vinnande
med dem, och de äro ej rädda, de se honom
rakt i ögonen, le och svara öppet och godt,
ty de veta alla, att han vill och menar dem
så väl. —
I dag har syster Erika brådtom ; iklädd ett
stort vaxtaftförkläde och med uppkaflade är-
mar, röd och varm, fryntlig och vänlig som
alltid, intvålar, borstar och tvättar hon sina
små gossar, tills deras bleka kinder få färg och
deras ögon lysa af munterhet och förtroende;
därefter duschas de, torkas, kammas och få
rent linne, när så behöfves. När alla badat,
vankas den goda middagen: den präktiga sop-
pan, som madame Bayoud sändt, och sedan
stora stycken pannkaka; först läsa dock alla
till bords, högt och på en gång; kapten La-
gercrantz står själf vid bordsändan; sedan de
små satt sig, serverar han dem själf, går ut
och in mellan kök och matsal och hämtar tall-
rikarna med hvars och ens portion samt med
ständiga, nästan faderliga förmaningar: »spill
inte, gossar! — ät bröd till soppan! — vill
ni ha mer, barn?» Och alla vilja gärna ha
mer, tallrikarna tömmas hastigt; det smakar
att äta nu ofvanpå badet.
I nästa rum fick också en gammal gubbe
mat; han hade sett bättre dagar, men var nu
gammal och sjuk; han satt vid ett dukadt bord,
fick soppa och pannkaka, som de andra, och
två hvita, mjuka bröd. öfver hufvud följes
här den principen, att man skall gifva de fat-
tiga och sjuka lämplig mat, stark och närande,
men ej t. ex. kål, ärter eller mat, som ej pas-
sar för en mage, som kaDske länge fått svälta.
»Detta,» utbrast kapten Lagercrantz till mig,
i det han ett ögonblick hvilade från ’serverin-
gen’, »detta är min bästa glädje, min bästa
uppfriskning efter mitt eget arbete •—- den dag
jag ej hade min asyl, skulle jag känna mig
fullkomligt olycklig!»
Måtte ej en sådan dag komma, ty ej endast
han, utan — af andra skäl — hufvudstaden
kan ej undvara sin asyl och dennas verksamhet.
En hvar, som lärt känna densamma, skall
helt visst med glädje hjälpa till att under-
stödja den.
Husmödrar på landet kunna, en hvar i sin
hemtrakt, sprida kännedom om densamma till
ledning för de unga kvinnor, som ej kunna
afhållas från att försöka sin lycka i hufvud-
staden, men där hvarken äga en vän eller en
bekant, hos hvilken de kunna finna skydd.
Åt dem bjuder asylen samma tillflykt som
»härbärget»; pä båda ställena finna de hjälp
och råd.
Yidare, som redan är sagdt, kan bistånd
lämnas i form af aflagda kläder. Och ej minst
behöflig vore en sänd pänning, om än så liten.
Om personer, som intresserade sig för saken,
samlade upp en liten summa — små bidrag
af 10, 25 öre ■— skulle snart äfven från lands-
bygden verksam hjälp kunna räckas denna asyl,
som ju också bjuder sitt hägn åt landsbygdens
egna kvinnor, främlingar i Stockholm, ofta i
fara att i brist på skydd bli gatans »offer».
Ingen gåfva, gifven med kärlek, är för liten,
och hvarje sådan skall, genom det sätt hvarpå
den gifves, visa de personer, som ägnat sitt
lif åt barmhärtighetens tjänst, att deras arbete
älskas och uppskattas i deras land.
Nattasylens adress är: Kiddargatan 42.
Ett gagnerikt lefnadsyrke.
g
&fta får man i vår tid höra både den be-
V medlade och den i ekonomiskt hänseende
mindre lyckligt lottade unga kvinnan yttra:
»Om jag blott visste, på hvad sätt jag skulle
kunna blifva till verkligt gagn, och åt hvad
jag skulle ägna mig för att få en sysselsätt-
ning, som kunde skänka mig sann tillfreds-
ställelse. »
En fingervisning, ett svar på sin fråga, torde
må hända en och annan af dem, som så tala,
kunna få ur en artikel, rörande sjukvårdens
ordnande pä landsbygden, af Esselde, hvilken
stått att läsa i Fredrika Bremer-Eörbundets
tidskrift, Dagny, fjärde häftet för i år. Sedan
nämnda artikel redogjort för den brist på sjuk-
vård, som föreligger inom våra landskommu-
ner, och visat sättet, hvarpå den möjligen till
en del kan afhjälpas, ställer densamma ett
upprop till de bildade unga kvinnor, som hafva
fallenhet och håg att ägna sig och sina kraf-
ter till sjukvården på landet. Vidare påvisar
artikeln i fråga, att en sjuksköterska på lands-
bygden bör jämte sjukhuskurs äfven genomgå
den kurs, som är erforderlig för att aflägga
fältskärsexamen. Detta är enligt författarin-
nans åsikt så mycket nödvändigare, som en
sjuksköterska på landsbygden icke alltid har
en närboende läkares råd och befallningar att
rätta sig efter, utan behöfver äga en viss vana
att handla själfständigt, i synnerhet vid lifs-
farliga olycksfall. Därför föreslås i nämnda
uppsats, att sjuksköterskan må med sitt yrke
förena fältskärens, och betonas, att dessa bägge
yrkens sammanslagning kan blifva till stort
gagn för dessas utöfvare och för samhället.
Och häruti tro vi, att de flesta skola instäm-
ma, ty sjuksköterskan får genom färdighet i
fältskärsyrket mera vana att reda sig på egen
hand och laglig rätt till vissa förrättningars
utförande, som hon måhända i den privata
praktiken nu utan minsta lagliga rätt stundom
tvingas att utföra. Och allmänheten vinner
äfven därpå trygghet i vissheten, att sköter-
skan-fältskären står under förste provinciallä-
karens och medicinalstyrelsens kontroll.
Den, som känner sig manad att, sålunda
rustad, träda in i denna verksamhet inom sjuk-
vården och saknar nödiga upplysningar rörande
det mått af kunskap, som erfordras för afläg-
gande af fältskärsexamen, kan endera på Fre-
drika Bremer-förbundets byrå, Stockholm, Malm-
torgsgatan 5, eller hos fröken A. Sterky i
Upsala erhålla uppgifter rörande bemälda
examen m. m.
%
Iduns panoptikon.
»Jf/Pifvet är icke en roman», idisslar den
otäcke d’Argenton i Alphonse Daudets
roman Jack; och i samma mening ha vi väl
allesammans mer än en gång haft anledning
att säga: lifvet är icke alltid gladt. Konsten
och knuten är bara att så mycket som möj-
ligt vända dess rätsida upp och för resten
taga den onda dagen med den goda, påmin-
nande oss den förträffliga fru Lenngrens råd
till sin dotter och därmed följande maxim,
att »vår värld, min Betty, är ändå den allra
bästa värld vi äga»...
Men, som sagdt, glad är den icke alltid,
och kommer nu koleran, så blir den det be-
gripligtvis ännu mindre. Dock kan man ick
utan fägnad konstatera, att, ännu så länge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
