Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 35. 26 augusti 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
där en natt, så träffade jag honom som sagdt
igen.
Jag hade gått in på stadshotellets kafé för
att se efter, om det faDns kvar, och om stam-
kunderna sutto där ännu. Stället fanns myc-
ket riktigt orubbadt, och »gubbarne» voro
mangrannt utplanterade i sina vanliga soffhörn.
De hade till och med förökat sig, och bland
de nya ansikten, som döko upp inne i röken
och punschdoften, var också Olof R.
Han hälsade på mig tvärs öfver rummet,
när jag kom in. — »Nej, är du här, gamle
vän?» och kom så fram och klappade mig på
skuldrorna, litet omotiveradt hjärtligt, och ta-
lade onödigt högt och bullersamt.
Jag behöfde inte fråga, hur han hade det.
Han var rödbrusig och hade lagt på hullet,
det var tydligt, att det gick ingen nöd på ho-
nom. Men när jag gick hem, kunde jag inte
tänka på annat än på den gången, jag sist
stötte tillsamman med honom -— detta sam-
manträffande, som jag nära nog glömt bort
under alla de skiftande intryck, min europei-
ska rundresa medfört.
* *
*
Yi hade aldrig varit förtroliga vänner. Efter
skoltidens slut hade vi händelsevis råkats ibland
i Stockholm, eller när jag var nere i — köping
på besök. Vi hade följts åt ett stycke på
gatan, druckit ett glas punsch någon enstaka
gång i hvarandras sällskap, sprfikat om ett och
annat utvärtes och skilts åt, utan att känna
hvarandra mer, än man i allmänhet plägar
känna sina före detta skolkamrater.
Så mycket mera förundrade mig hans öppen-
hjärtighet den där aftonen före min resa söder
ut. Det är alltid något irriterande i att ta
emot ett förtroende från någon, som man ej
är riktigt god vän med — och till på köpet,
när det kommer helt och hållet omotiveradt,
bara därför att han har behof af att tala ut,
att förtro sig åt den förste, som kommer i
hans väg, och som hör på honom. Man kän-
ner sig besvärad -»■ det är som om man blefve
bjuden på något och inte kan bjuda igen.
Det var nere vid järnvägen jag träffade ho-
nom. Det gick som bäst ett tåg tvärs öfver
Storgatan, grindarna voro stängda, och bland
andra, som stodo och väntade på, att passagen
skulle bli fri, var också han. Han stod med
händerna i kavajfickorna och såg på de upp-
lysta kupéerna, som långsamt gledo förbi —
resande i föusterna, några viftade, andra sågo
ut öfver stadeu, som de lämnade.
Så fick han syn på mig, nickade och tyck-
tes hågad att gå sin väg.
»Wie geht’s?» frågade jag. Han såg blek
och sjuk ut, där han stod under en gaslykta.
»Hur är det? Ar du sjuk?»
»Nej — hvarför tror du ja!» är sjuk?»
Så följdes vi åt öfver spåren och framåt
gatan. Jag minns inte, hvad vi talade om.
Jag tror för öfrigt, att jag var den ende som
talade.
Jo, nu minns jag! Jag sade någonting om
vägen fram till åmynningen, hur vacker den
var, vacker både i middagssol och i månsken.
Där stack en stor, rund måne upp öfver stran-
den bakom än, och stränderna lågo svarta med
sina hustak och sina fabriksskorstenar mot
den grå himleD. »Tycker du inte också om
den här vägen?» frågade jag honom.
»Jag tycker,» — sade han på sitt korta,
tvära sätt — »att det inte finns vackra eller
fula vägar — och inte heller tråkiga eller
trefliga ställen. Allt det där ligger i ens egna
ögon. Det är man själf, som är orsak till,
om en plats är angenäm eller ful eller vacker.»
IDUN
Han stannade i hörnet till en mörk tvär-
gata och pekade dit in.
»Tycker du det är vackert här bortåt?»
»Kan inte säga.»
»Vi kunna gå den vägen.» Han vek om
hörnet, och jag följde.
Gatan var ödslig, tom, svart. Långa plank
på ena sidan, på den andra en kanal med
några skutor och med vedupplag på stranden.
Svarta fabriksskorstenar upp mot himien. Det
var en egendomlig smak att välja denna öds-
liga bakgata till promenadplats.
Där kom ett par emot oss arm i arm, lång-
samt, gick förbi. Så blef det tomt igen, tills
vi gått om ett nytt hörn och kommit in mel-
lan nya plank. Det var så tyst och ensligt,
som hade vi med ens kommit långt utom den
lifliga staden.
Han hade inte sagt ett ord. Men när vi
kommo fram till en fabriksbyggnad och en
bebyggd gata tog vid, så föreslog han, att vi
skulle vända.
De två, som gått förbi oss arm i arm, hade
också vändt och giogo förbi oss igen. De
höllo sig tätt intill hvarandra, och hon skrat-
tade ett friskt, ungdomligt skratt, fullt af jubel,
glädje och stolthet.
När vi kommit några steg förbi dem, tog
min följeslagare mig under armen och började
att tala:
»Den här gatan, ser du, det är min gata.
Eller det har varit. Nu har jag inte varit
här sedan en kväll, när jag sett tåget gå
liksom nu i afton — en kväll, när jag blef
ensam kvar här i stan ...»
Han stannade, stötte med sin käpp mellan
gatstenarne och såg rätt framför sig i mörkret.
Hit trängde inte månljuset.
»Det är egentligen löjligt, Sara löjligt, » fort-
for han.
»Hvad är det, som är löjligt?»
»Allting. Hvad vi gå och inbilla oss,hvad
vi lefva på, hvad vi tänka och tro och känna
och hoppas. Ynkligt komiskt alltihop. Det
allra löjligaste är, att det ligger så mycken
själfkärlck och så mycket själfbedrägeri bakom
ens känslor. Man vet till slut inte, hvad som
är äkta, och hvad som är glitterguld, inte ens
hos en själf. Det hästa man kan göra är att
försöka glömma sig själf — nå, det är en
gammal saDning — att kasta sig på hufvudet
in i lifvet, där det är som djupast, så att man
måste anstränga all sin kraft för att komma
upp — och så att man inte har någon tid att
tänka på sitt eget intressanta jag.
Den, som det gör, han går bara och invag-
gar sig i en massa dumma känslor. Jag an-
tar, att stollar finna sig själfva vara mycket
iotressanta människor.
Man skall vänja sig af med att bygga luft-
slott. Man skall se utåt, man skall vara prak-
tisk, ingenting annat än praktisk. Man skall
lefva så intensivt, så att det, som är, helt och
hållet äter upp det, som varit. Inga uppgörel-
ser med sig själf. Man skall känna intensivt,
men man skall aldrig känna något i onödan,
aldrig spilla kraft på det, som inte lönar sig
att ge hela sin kraft åt. Man skall skaffa sig
glada minnen att draga fram, när man har en
stund ledig att tänka tillbaka — och man skall
släta ut det sorgliga, som varit.
Jag vet för öfrigt ingenting mera melan-
koliskt än att tänka tillbaka, antingen det är
till sorg eller glädje. Bäst att ingenting ha
att minnas — tusen gånger hellre det än att
i hvarje stund bli pämindt om, hvad man ägt
och hvad man förlorat.
Vet du, hvad det är att ha förlorat något?
Man bara önskar, att man aldrig ägt det. Då
L692
skulle man åtminstone gå fri från saknaden,
som fräter, från tomheten, som skuggar öfver
det närvarande, som skuggar öfver allting —
den gränslösa tomheten . . .
Den här gatan »— han vände igen, då vi
kommit fram till stora vägen med dess trafik,
vände tillbaka in i mörkret och ödsligheten
mellan plank och fabriksskorstenar —» den
här svarta gatan, där ingen går, och där ingen
bor, den här ödemarken midt i stan, ser du,
det var vår gata.
Vi hade kommit att gå den här vägen en
gång, och sedan veko vi snart sagdt hvar dag
in här och gingo här hvarf på hvarf — som
de där båda, som nyss gingo förbi oss; se —
de gå där ännu.
Vi hade alls ingen orsak att gömma oss,
det fanns ingen, vi behöfde frukta att möta, vi
behöfde inte stjäla oss till att träffa hvarandra,
vi råkades ändå så ofta vi ville i familjer och
ute, både i sällskap med andra människor och
på tu man hand.
Men det var något helt och hållet särskildt
med den här gatan. Det var, som hade den
varit vår egen mark. Det är löjligt! Det
fanns ingen plats, där vi voro så helt oss själfva,
som just här. Vi kände hvarandra så väl, vi
voro vänner också, verkliga vänner, och vi hade
ingenting, vi dolde för hvarann. Men när vi
kommo in här, där staden med ens var borta,
fast vi hade den så nära rundt omkring oss,
och dit bullret från fabrikerna och från gatorna
trängde dämpadt som en hvissling, en pigg och
lefnadsglad hvissling från järnvägen igenom tyst-
naden — men för öfrigt stillhet, som om vore
vi ensamma, vi båda, ensamma med hvarann
— här inne, ser du, på den här otrefliga bak-
gatan, som inte finns till för stadsborna, här
kommo våra bästa tankar fram, här kände vi
ännu mera innerligt än ute i världen, att vi
hade en värld för oss själfva, att vi stodo utan-
för, och att allt det andra inte rörde oss och
inte fanns till för oss. Men att vi vuxit sam-
man med alla våra tankar och förhoppningar,
att den ena följde den andra, äfven då vi skil-
des ät, och att det var medvetandet härom,
som gjorde den andra på en gång stolt och
ödmjuk — ödmjuk, därför att man känner sig
så liten, då en lycka, som man finner sig ej
vara värd, träder som gäst inom ens dörr, men
man känner sig också stolt, då man behärskas
af en stor känsla, och stark, därför att den
är själfva lifvet, denna känsla af att man ej
är ensam, att man ej ens kan tänka sig en-
sam, inte kan föreställa sig, hvad det vill säga
att lefva i en sådan tomhet, som sedan man
mistat allt — och att hvarje dag och hvarje
timme ett långt lif framåt bli påmindt om, hur
allt var olika då, hur allt man tänkte och allt
man gjorde var att häDföra till henne, hur
ingenting hade något värde, om man ej fick
dela det med henne, hur glad man vaknade
på morgonen — man skulle ju få se henne,
få höra henne tala — hur arbetet var en lek
och alla tankar jublande unga.
Och allt lifvets solsken skimrade öfver den
här lilla svarta gatan — vår gata. Jag be-
höfver, hvar jag än är, endast sluta till ögo-
neD, så ser jag den framför mig — planken
och skorstenarna, ett par sömniga lyktor, det
svarta vattnet, som skvalpar mellan skutorna
nere i kanalen, stjärnorna ofvanför eller höst-
himlen med gråa moln.
Och när vi så måste gå härifrån —- ty vå
gata låg alls inte i vår väg — då hände det
ibland — rätt ofta — att Storgatan var spär-
rad, och att nattåget kom glidande jned upp-
lysta vagnar och med resande, som viftade far-
väl åt staden, eller som sutto nedsjunkna i kupé-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0280.html
