Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 26 augusti 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 IDUN 1892
Några ord om oljemålning.
Jor Idun af S. L.
har jag råkat på unga, akvarellmåJande
ner, som, när jag rådt dem att göra ett
iörsök att må!a i olja, invändt, att det bestämdt är
alldeles förtvifladt svårt och dessutom mycket dyr-
bart. Jag har då, förstås, efter bästa förmåga sökt
bringa dem ur denna svåra villfarelse — något som
ibland lyckats öfver förväntan väl.
Saken är nämligen den, att man behöfver blott
göra ett eller annat försök för att bli .varse, att det
öfver hufvud taget är lättare att måla i olja än
akvarell. I allmänhet »gör sig» en studie bättre i
olja; det blir mera »korpus» (som termen lyder)
och kraft i det hela, och, det allra viktigaste, fär-
gerna få betydligt större varaktighet än dessa tunna
akvarellfärger, som bli allt mattare, ju äldre mål-
ningen blir.
Hvad skillnaden i pris angår mellan akvarell- och
oljefärger, så är den verkligen så obetydlig, att man
ej åt densamma kan ägna någon synnerlig uppmärk-
samhet. Begagnar man finare akvarellfärger, torde
prisskillnaden i fråga nästan kunna reduceras att bli
= 0.
Så godt först som sist vill jag lyfta litet på min
anonyma slöja och tala om, att jag (tyvärr!) ej är
artist. Eåden, som gifvas, grunda sig emellertid på
flerårig praktik förutom anvisningar, gifna af »er-
kända mästare». Cela assez! —
För den som redan förut sysslat med akvarell-
niålning, blir nog ej oljemålning så synnerlig svår.
Man känner de allra flesta färgerna till namnet, och
blandar man färgerna på samma sätt som i akva-
rell, bli i allmänhet resultaten däraf lika.
För en nybörjare åter ban det vara af intresse
att veta, hvilka färger behöfvas. I färgbandelspris-
kuranter finnes upptagen en stor mängd färger. Af
dessa alla behöfver man dock — åtminstone till en
början — ej lägga sig till med så många. Ett
tiotal torde vara tillräckligt.
Mer eller mindre nödvändiga äro följande: krem-
serhvitt, bensvart, koboltblått (medelmörka sorten),
terra de Sienna (bränd), ljusockra (mycket använd-
bar färg), neapelgult (gulaktig sådan ; det finns näm-
ligen Here nyanser af färgen), krom- eller ultrama-
ringult, cinnober, krapplack, cinnobergrönt (ljus),
kromgrönt (mörk).
Målar man porträtt, behöfves nog ytterligare en
och annan färg, såsom briljantgult. För landskaps-
målning äro dessutom permanentgrönt och smaragd-
grönt mycket användbara.
Beträffande en brun färg, som artister begagna
tämligen olika, nämligen asfalt, vill jag ej precis
rekommendera den åt amatören. I vissa fall kan
den nog vara bra, men den torkar nästan aldrig
riktigt, och dessutom brukar den medföra den olä-
genheten att, om den ej användes mycket sparsamt,
efter en tid visa benägenhet alt spricka, hvarjämte
blandningar med densamma stundom bli ganska o
hållbara.
Yid oljemålning begagnas ej såsom vid akvarell-
målning hårpenslar, åtminstone ej i samma omfatt-
ning, utan mest borstpenslar. Man kan till en bör-
jan reda sig, om man köper t. ex. tre borstpensla.r
af olika storlek och dessutom två hårpenslar (en
långpensel, en smal, med långa hår försedd pensel,
och en rund hårpensel). Hårpenslarne begagnas
mest vid målning af smärre detaljer.
För att i någon mån förtunna oljefärgerna, dop-
par man penslarne helt flyktigt i rå, blekt linolja
(nötolja). Penslarne rengöras bäst genom att tvättas
i terpentin eller såpvatten.
Såsom botten att måla på vid oljemålning kunna
begagnas olika föremål. De måste dock alla vara
på ett eller annat sätt preparerade, så att ej oljan i
färgen suger sig in i föremålet och sedan lämnar
själfva färgstoffet kvar på ytan, matt och kraftlöst.
Man »grundar» därför sakerna med ett lämpligt
ämne. Vill man t. ex. måla på en terraeottatallrik
eller vas, tar målningen ganska bra och håller sig,
om man bestryker den yta, som skall målas, med
stark gummi arabicum, fernissa, lim eller dylikt och
låter detta torka.
När man målar taflor, begagnar man sig som be-
kant af s. k. spänndukar. Sådana bli emellertid,
om man målar mycket, i längden dyrbara att köpa
färdiggjorda. Man kan därför antingen köpa målar-
duk och själf spänna eller ännu bättre själf bereda
duken och spänna den. Detta sista vållar nämligen
ej så oöfvervinneliga svårigheter. Man tar ett lämp-
ligt tygstycke och spänner det på spännramen. Där-
på bestryker man den spända duken med vanligt
ilister. När detta torkat, spacklar man — d. v. s.
antingen målar eller stryker med spackelknif — med
en blandning af krita och kokt linolja af lagom
tjocklek. Sedan denna procedur ägt rum och kri-
tan torkat, är spännduken färdig att begagnas.
Utom spännduken begagnas ock s. k. panneau’er,
som äro ganska trefiiga att använda för mindre sa-
ker. De äro vanligen af trä eller papp, som pre-
parerats. Framför spänndukar äga de företräde däri,
att de ej behöfva förses med ram för att ta sig nå-
got ut, utan kunna ställas upp på ett litet staffli
eller fästas på väggen. Äfven dylika panneau’er
kan man mycket lätt göra sig själf, om man ej vill
köpa dem färdiga. Man tar nämligen en papp- eller
träskifva (större cigarrlådslock och bottnar äro yp-
perliga), bestryker den med uppvärdt lim, låter detta
torka, hvarefter man drar öfver skifvan med kokt
linolja. När denna torkat, är panneau’en färdig att
begagnas och är fullkomligt lika bra som de i ban-
deln tillgängliga. Dylika panneau’er äro naturligt-
vis mycket lättare att förfärdiga än spänndukarne,
som ganska ofta bli sneda i hörnen och ojämnt
spända, Om också det ej är fullkomligt lika be-
hagligt att måla på en dylik hård skifva som på en
spänstig duk, som ger svikt vid hvarje penseldrag,
så är den dock för dilettanten eller amatören af
stort värde och betydelse.
Detta nu beträffande det föremål, som man i sitt
rådslag beslutat skola bli syndabocken för ens ar-
tistiska utgjutelser.
i Slut i nästa n:r.)
I en finsk bondgård.
Ett vandringsminne.
jfiSÉill de skisser, i hvilka den, som skrifver
dessa rader, förut sökt att for Iduns
läsekrets frammana några bilder från Finlands
kviunovärld, ville han härmed foga ännu en.
Det är ett minne från solig midsommartid och
från ett kort besök i ett bland dessa landt-
liga tjäll, som fostrat den lugna, tåliga all-
moge, om hvars sega kraft och härdiga mod
Sveriges och Finlands gemensamma häfder
vittna. Och vid en skildring af den finska
kvinnans tankesfär och förhållanden är all-
mogekvinnan väl förtjänt af att tagas med i
räkningen. En liten skiss från hennes värld
må alltså här vara på sin plats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
