Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 2 september 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288 IDUN 1892
Men trots dessa ofvan antydda brister är fröken
von Kræmers skådespel väl värdt att taga del af.
Dess idésfär är ren och ädel, kompositionen gjuter
sig i allmänhet rätt väl kring den fortlöpande hand-
lingen, och replikbehandlingen är i det stora hela
ledig, stundom till och med af verklig poetisk
fägring.
I Stockholm. Också en resebeshrifning; af Lovisa
Petterkvist. (Hugo Gebers förlag). Inom helt kort
tid har en andra upplaga af denna »svenska fru
Buchholz» — som förl. ej utan skäl benämner den
gemytliga författarinnan — nödvändiggjorts af en
liflig efterfrågan, hvilken ej kan synas annat än lätt
förklarlig för en livar, som tar del af det originella,
friska och underhållande arbetet. »Tant Lovas»
dråpliga skildringar af Stockholmslifvet, sedt genom
landsortsbrillor, det är sannt, men ock genom me-
diet af ett rent och barnafromt hjärta, gömma vid
sidan af mycken omedveten humor äfven så mycken
träffsäkerhet och sanning, att de läsas ej blott med
nöje, utan med verklig tillfredsställelse. Vi re-
kommendera arbetet åt alla våra läsarinnor som
en mindre vanligt uppfriskande lektyr. Särskildt
torde det ypperligt lämpa sig till att läsas högt i
familjekretsen.
Teater och. musik.
K. operan. Den brydsamma ställningen vid landets
förnämsta scen tillspetsas allt mer. I Posttidningen
för i måndags låta operans samtliga arlister med-
dela följande dem emellan ingångna förbindelse.
Vi undertecknade förbinda oss härmed på heder
och tro, att icke under tiden från närvarande stund
intill den 1 juli 1896, i fall hr Conrad Nordqvist i
någon egenskap är anstäld vid Operan härstädes,
där taga engagement vare sig för längre eller kor-
tare tid; och förklara vi tillika, hvar och en, oss
pliktige att för öfverträdelse af denna förbindelse
ulgifva ett vite af Tvåtusen kronor, som tillfalla
de öfriga till lika fördelning ; och medgifva vi, att
vitet får af vår atlöning vid Operan uttagas.
Namnunderskrifter.
Liknande förbindelser hafva ingåtts af operans
öfriga artistpersonal, med den skilnad att vitet där-
vid satts till 500 kr. Enligt hvad senast uppgifves
lär nu ock direktör Nordqvist vara besluten att träda
tillbaka, och när veckans nummer kommer våra lä-
sarinnor tillhanda, är antagligen redan hans afskeds-
ansökan till finansdepartementet inlämnad.
K. Dramatiska teatern gaf i går skådespelet »Ära»,
hvari Almas roll då för första gången utfördes af fröken
Seelig, i dag och i morgon gifves fem-akts lustspelet
»Krig i fred» och om söndag åter »Ära».
Familjen på Annedal.
Novell
af
Ämtj Palm.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista
pristäfling.
(Forts.)
*kkratt har vidare en gång, som ni kanske läst i
botaniken, på något historiskt ställe, som jag
inte minns, utan svärdslag besegrat, jag tror det
var ryssarne eller också var det några andra
Det var nämligen någon general eller kapten, eller
hvad han nu var, som jag ej minns, hvad han
hette, som kommenderade sina svenska gossar att
bara gapskratta fienden midt i ansiktet, och rys-
sarne, eller hvilka de nu voro, blefvo så förb. ..
rysligt cirkumflexa, som gumman sa’, så de vände
ryggen till och gnodde puts weg, hvilket är det
samma som ajö eller borta. Om bara människorna
visste, hur nyttigt det är att skratta, så skrattade
de ihjäl sig,» slöt han sitt af grimaser och gester
späckade tal.
»Om herr magistern inte lär sig sin roll, skall
jag ge honom en läxa, som han inte glömmer,»
lofvade Annie.
Sujetterna hade rampfeber, isynnerhet de kvinn-
liga. Annie gick fram. och tillbaka och räknade
till hundra för att bli lugn, Henriette tog in nerv-
droppar och Gina Blixt, Margareta och Aurore E.
rabblade sina roller ända in i sista minuten.
»Jag öfverlefver det aldrig,» suckade lilla Gina.
»Henriette, om jag svimnar, så se efter, att jag
faller vackert,» hviskade Annie.
»Henriette, gif mig en sked droppar,» bad Mar-
gareta.
»Henriette, hvar är min fadermördare?» ropade
Torsten.
»Herre Gud, Henriette, ha räfsvansarne blifvit
glömda hemma?» frågade Emil.
Henriette! Henriette! ropades öfverallt. Det var
tur för Henriette, att hon hade så mycket att göra,
hon fick därigenom knappast tid att tänka på sin
rädsla.
Skolhussalen var öfverfylld af väntansfull
publik.
Henriette och Gina hade redan utfört orkester-
numret.
Det sorlade i »salongen». Publiken var i spän-
ning. Skulle då ridån ej gå upp!
Ändtligen ljöd signalen. Långsamt och mot-
villigt rörde sig den hvita ridån, det såg ett tag
ut, som om den ämnat trilskas, men så ändrade
den sig och löpte lätt.
»Hemkomsten» stod först på programmet.
Pjäsen gick bra, man hade redan spelat en god
stund, när Otto, förste älskaren, kände en kall
kåre löpa utefter ryggraden, då han märkte, att
hans svarta, eleganta mustacher midt under brin-
nande kärleksförklaringen började vackla — han
blef osäker och rabblade på, men läpparnes hastiga
rörelser bragte mustacherna ännu mera på fallre-
pet. Med en drunknandes krampaktiga rörelse grep
han Annies hand och förde den mot sina läppar
för att trycka fast mustacherna, obekymrad om,
att handkyssningen där var malplacerad — det
började rycka i den stackars Annies mungipor,
men situationen fordrade allvar, i stum rörelse
lade den olyckliga flickan handen öfver ögonen
ett ögonblick för att synas rörd: då hon åter
vågade se upp, fann hon Ottos mustacher med
högra spetsen pekande uppåt örat, den venstra
nedåt hakan; ännu en omotiverad handkyssning
med motsatt verkan — nu var det den högra
som pekade nedåt. Kväfda skratt och fnissningar
förspordes från salongen. Men då Otto beslut-
samt och lugnt lossade den vackra läpprydnaden
och stoppade den i västfickan, ville jublet aldrig
upphöra.
Torsten, som var gammal och van på tiljan,
slapp ifrån missöden, spelade bra och var en illu-
sorisk dum bonde.
Visserligen hände det, att han i ifvern utropade:
»Jag skall ge er för att grumla i fiskigt vatten,»
men det var också det enda.
Henriette satt inne på scenen, väntande på Gö
stas knackning på dörren. Den kom.
»Hvem där?»
»Jag.»
»Stig in!»
Han skulle så göra, men dörren ville inte ; kan-
ske Torsten visste, hvarför dörren inte ville.
»Nå, hvarför kommer du då inte?» skrek Hen-
riette hjärtängslig, något måste hon ju säga.
»Den förb ... dörren har gått i baklås, jag går
köksvägen,» fnittrade Gösta Drakes nasalröst, och
som ingen köksdörr fanns, klef han ogeneradt in
genom sidkulissen.
Nog gick »Magister Bläckstadius» glänsande, men
inte lär författaren ha kännt igen magisterns roll,
om han haft det nöjet att öfvervara representa-
tionen.
Gösta var i det uppsluppnaste lynne och im-
proviserade på det mest ohejdade sätt, Annie-
skolfrun rycktes med af hans munterhet och späc-
kade sin text med en massa infall.
Emil var ovanligt lyckad och Maurice i krino-
lin och blårutig nettelduksklädning en ståtlig skol-
flicka.
Inga, som nu vid tre års ålder debuterade, sade
så klart och tydligt hennes späda röst det tilllät
sitt: »Uljica Elenoja,» då magistern frågade, hvilken
kung det var, som stupade i slaget vid Lützen.
Magistern öfverflödade af snusdosor, glasögons-
fodral och storrosiga snusnäsdukar.
Annie såg med häpnad, att han hade fickor öf-
verallt, och att han ur dem framplockat minst
ett halft dussin snusdosor, den ena kolossalare
än den andra och af de mest bizarra former, vi-
dare åtta stycken näsdukar och fem glasögonsfo-
dral med innehåll ; allt detta afprofvades och be-
gagnades med tillbörliga anmärkningar och gri-
maser.
En gång var magistern nog olycklig att falla i
häftig nysning, han beklagade sig öfver den »fadala
sduard», som kom så oförhappandes, och sökte ef-
ter en näsduk, fann en och grep den med ifver,
men sorgligt nog lyckades han just få fatt i en
»sommarsval» en, som han sade, d. v. s. en, som
bestod af hål.
Till slut trasslade Gösta in sig — han kom ej
ihåg ett ord af den hastigt genomögnade rollen —
men det generade honom ej, han klef fram till
sufflören, böjde sig ned och frågade med en min,
omöjlig att beskrifva:
»Hur var det det var?»
Emellertid hade det hela varit mycket lyckadt,
man hade haft roligt, ofantligt roligt både utom
och inom scenen, och resultatet bief en god be-
hållning för föreningen, de fattigas hjälp.
På aftonen församlades de uppträdande och
några af grannarne på Annedal, som låg närmast
skolhuset. Man hade så mycket att prata om, så
många små anmärkningar att göra och förtroenden
att utbyta. Gina Blixt var riktigt i extas öfver
allas deras framgång och funderade på att ge sig
in vid teatern.
»Söta Henriette, snälla Henriette, bästa Henri-
ette, så bra det och det gick,» hette det oupp-
hörligt.
Otto beskref för åtminstone tionde gången sina
känslor, då mustacherna höllo på att öfvergifva
honom.
Henriette var glad öfver, att Torsten ej vändt
bakfram på några ord, som kunnat låta värre, och
Emil påstod, att han hela tiden varit säker på,
att fonddörren skulle vara omöjlig.
«Men jag räddade situationen,» utbrast Gösta
triumferande.
Axel Blixt, Ginas bror, som af naturen begåfvats
med en ovanlig svårighet att finna ord och uttryck,
— stackars gosse, han pauserade ungefär en half
minut, ibland längre, mellan hvarje ord och sam-
manband dem i stället med ett surrande ä-ljud —•
kom fram till Henriette och ville betyga henne
sin beundran och förtjusning öfver dagens succés.
Henriette, som höll mycket af hela Blixtska fa-
miljen, vände sig leende mot honom, beredd att
efter bästa förmåga hjälpa honom på trafven.
»Hm ... ä-ä ä-ä ...» började han och fäste sina
godbjärtade, grågröna ögon på henne, under det
hans rödletta anlete sken af förnöjelse, »jag ...
ä-ä-ä ä-ä . .. tyckte .. . ä-ä-ä ... tyckte ...»
»Axel tyckte det var roligt ?» föreslog Henriette
nickande.
Han strålade upp ännu mera, då han fann sig
förstådd så lätt. Det var roligt att tala med Hen-
riette, hon var alltid så vänlig och glad.
Han nickade jakande, att hon just uttryckt hans
mening, och så nickade hon igen till svar. Det
blef ett högst lifligt samtal af få ord och många
nickar.
«Lefve den gula nektarn,» ropade Emil, då
punschbrickan kom.
Torsten och Dora Tydén, en gammal barndoms-
vän till honom och Henriette, som kommit ut till
Annedal på några dagar, skämtade gladt tillsam-
mans för att upplifva gamla minnen. Torstens
största nöje var att skrämma Dora, han behöfde
bara säga: »Nu skräms jag, Dora,» och schasa
till litet med foten, så var hon redan ett par al-
nar från golfvet.
Han hade rest sig upp för att slå i punschen,
under det han fortfarande pratade med Dora.
Apotekarens fru, som påstods föra spiran i hem-
met, ansåg, att Torsten slog i för mycket i det
glas, som stod närmast hennes man, hon flyttade
undan det och räckte fram ett annat.
»Nå, det var snällt, att fru Helge gör oss säll-
skap,» utbrast Torsten, som väl förstod hennes
manöver.
Hon gaf honom en sötsur blick.
Då glaset var halffyldt, lade hon hejdande sin
hand på hans.
»Tack,» sade hon och räckte sin man glaset,
»det är nog åt Helge.»
Emil och Otto fingo ofantligt brådt att hämta
sina cigarrfodral inifrån salen, ehuru fodralen då
som annars hvilade i deras respektive fickor, och
Gösta Drake sade »hm» och drog upp två af
»magisterns» storrosiga näsdukar.
(Forts.)
Innehållsförteckning.
Hilda Petterson, född Böös; Sveriges första glasetserska.
Af Birger Schöldström. (Med porträtt.) — Aftonmolnet ; poem
af Daniel Fallström. — »Rå med dig!» Af Ellen Bergström. —
En hemlighet; en skildring ur lifvet, for Idun af S—g. — Kvin-
nornas världsutställning ; brefkort till Idun från Signe Ankar-
felt. — Iduns skollofskoloni sommaren 1892; afd:r Carl Flens-
burg. — Gömda skatter — och försvunna; af Rcnholm. — Några
ord om oljemålning; för Idun af S. L. (Slut fr. föreg. n:r) —
Sena middagsmål; af H. Stottze. — IIusmoderlig almanack ; af
Stenia. September. — Ur Dotisboken. — Litteratur. — Teater
och musik. — Familjen på Annedal; novell af Amy Palm. Be-
lönad med hedersomn. vidlduns senaste pristäfl. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
