Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 9 september 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290 1892
Väl ödet hjältebröst kan sönderkrossa, Att resa sig må jordemasken vägra,
En hjältevilja det ej böja kan! Ett ädelt hjärta strida skall och segra.
Jh. jiöRNER.
/
gande?, ej heller märka annat, än att re-
daktionssekreteraren â sin sida var nöjd med
både min litterära förmåga oeh min flit och
mitt uppförande. Jag tror, det var blott en
enda gång vi kommo i tvist: det gällde Flau-
berts egenskap af, icke stor författare, ty därom
voro vi båda entusiastiskt ense, utan om hans
lämplighet för Familj-Journalens publik, hvil-
ket jag på det ifrigaste bestred; naturligtvis
blef redaktionssekreteraren segrare i striden.
Så uppgick Familj Journalen i tidskriften
Svea, och den gamla redaktioneD skingrades.
Sedan dess hade jag förlorat Toivo, visst icke
ur tankarne, men ur det personliga samman-
träffandets sfär, tills jag nu af Idun anmo-
dats lämna några ord till hennes porträtt.
Jag har skrifvit till henne om denna anmo-
dan och till svar fått en vänlig och kärkom-
men epistel, hvarur jag ej tvekar lämna föl-
jande utdrag:
»Hvad är det ni vill veta, gamle vän och
kamrat? När jag är född och död? Född
är jag den 28 maj 1860, naturligtvis af mina
föräldrar, arkitekten Pettersson och Rosa af
Heurlin, finska, och dotter till, som man sagt
mig, en ganska framstående statsmannatalang,
senator Edvard af Heurlin. -
Min far, en varm konstnärssjäl, förstod sig
ej på siffror, och då han rycktes bort från
hustru och två späda barn, såg det mörkt ut
för de senare. Men hvarje moln har sin silf-
verkant, och min far hade förstått att till-
vinna sig hvad bättre är än guld — verkliga
vänner. Dessa gjorde hvad de kunde för att
bistå min mor; och så fick jag växa upp
under torftiga, men dock sorgfria förhållanden.
Jag var en klen, dum stackare som barn;
skolundervisning har jag aldrig åtnjutit och
äfven tyvärr allt för knapp privatundervisning.
Mina lärarinnor hade visst aldrig roligt med
mig, och ett är visst: jag ej heller med dem.
Mycket har jag emellertid lidit af att aldrig
ha haft någon fast elementar kunskapsgrund
att stå på. En viss snapphaneförmåga har
jag ju haft, och då med ökade krafter vet-
girigheten växte, bjöd jag till att med själf-
studium fylla bristerna i min bildning. Men
hur föga de afhjälptes, vet jag bäst själf.
Yid femton års ålder gick jag upp till Lea
med ett drygt dikthäfte. Hon skakade på
hufvudet och gaf mig det dräpande rådet att
först och främst lära mig svenska. Det rå-
det tog jag så ad notam, och hvilken välvilja,
ja, långt mer än välvilja: verklig moderlig
vänskap, hon sedan slösat på mig, för den
kan jag aldrig nog visa henne tacksamhet.
Att jag knåpat ihop litet vers under några
år och utgifvit ett par böcker ■— »Yind för
våg» 1885 och »Ljusa skyar» 1886 — vet
ni, men det är redan fyra år sedan jag dog
som så kallad författarinna för att lefva upp
i man, barn och hushåll. Jag vet, det finns
själs- och kroppsstarka kvinnor, dem jag af
innersta hjärta beundrar, hvilkas vingar växa
med ökad verksamhet, hvilka hinna med allt
oeh ingenting försumma, men jag hör tyvärr
ej till dem. Mitt hem, min man och mina
två små barn ha kommit mig att på det stora
hela betrakta ett skrifbord som en lyxartikel,
och dock kännner jag ibland längtan efter
en vrå för mig själf och permission från alla
andra intressen än skrifning. Men hvad hjäl-
per det! Min man, som är ledsen öfver att
jag nedlagt min penna, skulle nog gärna gifva
mig en sådan permission, men intressena gifva
det ej, jag kan ej dela dem.»
Jag har, som sagdt, ej tvekat att gifva of-
fentlighet åt denna lilla själfteckning, ty den
målar så förträffligt, så troget författarinnan
— enkel, anspråkslös, blygsam och .. . trofast :
rykte och litterär ära må nu ha sin lockelse,
åtrån att gifva form åt fantasiens drömmar
sin röst, men de få vika för hemmets intres-
sen, kärleken till och vården om dem, hvilka
stå den unga makans och moderns hjärta
allra närmast. Det är Toivo lifs lefvande,
skola alla hennes vänner säga.
Mot den nämnda teckningen ville jag lik-
väl nedlägga ett par små gensagor. Man må
ej af denna teckning draga den slutsatsen,
att Toivo är utan vidare kunskaper. Hon
har, tvärtom, mycket bra — man lär känna
sådant under gemensamt arbete i dagliga
»byrå»-göromål, och jag torde således betrak-
tas som kompetent domare därvidlag •—
och särskildt har hon briljanta språkkunska-
per, hvad franskan och engelskan beträffar
— utmärkta öfversättningar, af henne verk-
ställda från dessa båda tungomål, bevisa det.
Den andra gensagan gäller hennes påstå-
ende, att hon för »redan fyra år sedan dog
som författarinna». Men vi ha ju under just
dessa år sett då och då i Dagens Nyheter
Sigrid Elmblads lifliga och fina teckningar från
konstnärsförhållandeua och folklifvet i den
gamla märkvärdiga hufvudstaden i det gamla
märkvärdiga czech-landet, där hon sedan sitt
giftermål haft sitt hem. Och att Toivo lefver,
bevisas af det nya alster af hennes vackra
poetiska talang, hvarmed hon i detta nummer
gläder Iduns läsekrets.
För öfrigt har jag inte mer att tillägga, än
att Toivo sedan 1888 är gift med den världs-
bekante, framstående sångaren Johannes Elm-
blad, svensk till börden, men länge anställd
vid nationaloperan i Prag, samt att hennés
två små flickor skildras som hennes allra
vackraste poem.
Birger Schö/dström.
J£l
<Sn foudîïmiïiQ
Man hade samlats i den blå salongen,
en utvald, trygg och världsvan »snillekrets»
från denna tid, hvars glans är helt förgången,
hvars dårskap re’n af Molière beletts,
och som stod till uti sitt flor att se
förnämst och främst i Hôtel Rambouillet.
Man skämtat, lett, man diskuterat, ordat
och höjden nått utaf belefvadt glam.
En uddighet tog lif, där en man jordat,
och luften var som mängd af epigram.
På heta kinder sminket högre glödde,
och kvickhetspärlor slösande man strödde.
Men liksom obehag är till förätning
en gifven följd, så Irädde äfven här
en domning snart i spår af öfverretning,
och ystert mod föll plötsligt tungt i sär.
Man tvang nervöst med oerhördt besvär
till älskvärd min en gäspning här och där.
Värdinnans blick flög ut ifrån alkoven
kring rummet snabbt, likt lysten falk på rof,
en kyrkstöt lik, som går omkring med håfven,
den mötte allt uti en vaksam lof,
tills hennes ögon strålade som solar
emot en kåpa skymd af sidenkjolar.
Men det var ej vid kåpan blott de dröjde,
de mötte snart en blick med örneglans,
där stolt och blekt sig bland peruker höjde
ett hufoud, prydt af blott tonsurens krans:
»Åh, se en munk!» Värdinnan road log.
Och med ett skratt hon lätt till orda tog:
»Hvad, herr abbé, om här ni hålla ville
en liten gudstjänst i vårt vittra lag.
Det sägs ju, man kan vara stark som snille
och ändå i moralen ganska svag.
Där poesien likt champagne fått flöda,
där tål man också litet andlig föda.»
»Superbt! Charmant!» Man gaf sitt bifall nådigt,
det var ju till ett fyndigt skämt appell.
En andaktslek! Man visste snabbt och rådigt
att gifva rummet air utaf kapell.
På bord, med kläde prydt likt altarrund,
högtidligt vaxljus brunno nästa stund.
Den unge munken slod där tyst och stilla.
Hans läppar kröktes, och hans öga brann.
Än aktade han icke ord att spilla,
men att hans sinne leken lyst i bann,
det syntes på hans min, det stränga draget,
och plötsligt trädde djärft han in i laget.
Ett ögonblick han dröjde som försjunken
i tankar eller bön, med hjässan böjd;
man mönstrade med löjen spefullt munken,
som råkat in i denna värld af fröjd,
där man var precieux och precieuse,
men sist och minst af allting religiös.
Då ljöd en klang; man såg förvånad upp:
en sådan kraft i denna ynglingsstämma!
Man lyssnade, och ifrån grupp till grupp
man rådligt fann sarkasmerna att hämma.
Man lyssnade i stum förundran fången
och glömde klandret bort för första gången.
Men munkens ord som svärdshugg uti striden
ibland den glada skaran föllo ned.
Det fanns ej någon dårskap uti iiden,
som ej han tog i sin predikan med.
Hvart litet fel, som gällt för älskvärdt blott,
kom plötsligt oförskönadt på schavott.
Då munken slutat, var det tyst i kretsen,
det var som om man tappat all kritik.
Det fanns ej en, som kunde bjuda spetsen
åt denne yngling med en kvick replik.
Väl önskade man steken satt på spettet,
men medlet därtill svek, det fina vettet.
Statsmannen med den smidigt krökta läppen
sin orden tafatt tummade och teg.
Poeten lyddes ängsligt efter knäppen;
all snillrikhet var som en ojäst deg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
