Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 9 september 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DUN 291
Likt barnet första gång vid a, b, c
man hjälplöst letade en ljus idé.
Man velat skämt, det hade allvar blifvit,
man velat le, och nu man blifvit rörd.
Recept på löjen gäckande man skrifvit,
och tårar blef receptets innebörd.
Man sitt förstånd på lustigt gille bjudit,
och känslans strängar oförmodadt ljudit.
Det hade kommit tyngd uti den stämning,
som annars allt för lätt i regeln var.
»Hvem är han ?» hviskades med skygg bekläm-
ning. .
i>Det vet jag knappast,» var värdinnans svar;
i>en yngling endast, en obskur abbé,
en liten man, som heter — Bossuet. » *
Sigrid Elmblad.
(Toivo.)
K
Vårt modersmål.
jLjen klaraste och dyrbaraste juvel, som
slutligen likt ett fast lås sammanhåller
^ alla de band, hvilka fästa oss vid den
jord, på hvilken vi vaknat till lif, är vårt
språk ■— vårt modersmål.
Knappast hafva våra ögon öppnats för
ljuset, förrän i vårt öra dallra modersmålets
första toner, och dessa ännu oförstådda
ljud innebära allt det ljufvaste, det oförän-
derligaste som finnes i lifvet — moderskär-
leken.
Det är från moderns läppar barnet skall
lära att älska sina fäders språk och att ömt
vårda det, så att det bibehåller sin fägring.
Dock är det en beklaglig sanning, att allt
för liten vikt lägges vid modersmålets talan-
de och läsande, och följderna af denna lik-
nöjdhet märker man snart under samtalen,
såväl inom familjekretsarna som i sällskaps-
lifvet. Språket har från barndomen saknat
ans, och därför sluddrar den ene, en an-
nan talar inom munnen, under det en tredje
och fjärde förvränga själfva orden eller sluka
konsonanterna. Och på samma gång man
vanvördar vårt eget språk, klutar man på
det en lånad grannlåt af främmande ord,
hvilka, då de slutligen komma i det egentli-
ga folkets mun, endast blifva bedröfligt löje-
väckande.
En förståndig moder bör med den största
uppmärksamhet följa barnets framsteg i talets
konst. Det skall lära förstå, att då man ta-
lar med öppen mun, klinga vokalerna rent
och fulltonigt, och att orden blifva ofullstän-
diga och obegripliga, om en enda konsonant
faller bort. Till sist bör barnet äfven lära
sig, att ingen mening får springa öfver läp-
parne, förrän den är fullt färdigbildad i tan-
ken. Det är just under den period i barnets
lif, då det håller på »att lära sig tala rent»,
som den största vaksamhet är af nöden, för
att fel må undvikas, hvilka sedan kunna
hänga med hela lifvet igenom eller åtminsto-
ne kosta mycken möda att bortarbeta, såsom
läspning, stamning och ett ofta våldsamt stac-
cato vid ordens framsägande.
Ett verkligt oting, som innästlat sig vid
de små barnens behandling, är att sköterskor
och äldre anförvanter jollra bort språket med
de små, i det de ställa sig i språkkunskap
* Bossuet, Jacques Bénigne, ryktbar fransk skrift-
ställare och andlig vältalare under Ludvig XIV:s tid.
på barnets egen ståndpunkt. Man kan ofta
i barnkammaren få höra den tokigaste meso-
potamiska i stället för rent klingande sven-
ska, och det är endast helt naturligt, att ge-
nom en dylik metod barnets utveckling.i ett
rent talande af modersmålet fördröjes.
Har barnet under de första åren i hem-
met fått lära sig att tala väl rent, så bör
sedan skolan öfvervaka deae vidare utveck-
ling i skönläsning och vältalande. Det är
sant, att våra högre läroverk och äfveD folk-
skolorna ägna någon tid åt deklamation af våra
skalders verk, innanläsning och äfven under-
stundom åt sagoberättande, men all rättfär-
dighet tycks vara uppfylld, då lärjungen
hjälpligt och utan att stappla med hastig och
ofta entonig stämma hasplar ur sig sin läxa.
Det är dock nu, som språket skall få sin
rätta tukt. Det är nu felen skola bortar-
betas, vokalerna komma till sin rätt, konso-
nanterna afrundas, om så behöfves, rytmen
rättas, den rätta andhämtningen inhämtas och,
slutligen, lif och anda inläggas i föredraget.
Det är nu lärjungen skall lära sig älska och
akta sitt modersmål, och han gör det bäst
genom att småningom förstå dess skönhet.
Med en god grund lagd i hemmet och i
skolan och med ständig uppmärksamhet
på sig själfva skola sedan den unge mannen
och den unga kvinnan lätt kunna vakta sig
för att åter neddraga talets vackra konst.
Ett vackert, rent språk är en spegel af både
hufvudets och hjärtats bildning.
Må ynglingen betänka, att han en dag i
framtiden kan stå i riksförsamlingens talare-
stol eller måhända som församlingsherde på
predikstolen. Må han då hålla fullt och fast
i sin hand det klingande och öfvertygande
svärd, som kallas vårt modersmål.
Och hvad som gäller den unge mannen,
gäller äfven i icke mindre mån den unga
kvinnan, om hon än icke behöfver beträda
talarstolen. Det är kvinnan, som ger ton åt
så väl hemmet som sällskapslifvet, och talets
fina skick bör vara hemmastadt på bägge
ställena,
En skald säger: »Det är musik att höra
kvinnan tala.» Ja, det är sant — när hon
talar väl. Den unga kvinnan i de burgna
hemmen anser sig sällan hafva afslutat sina
studier med skolan. Det är så mycket hon
anser fordra en fulländning. Hon vill bli
mästarinna på sitt piano, hon fortfar med
sina franska talöfningar, hon vill utbilda sin
röst, hon vill måla i olja eller vattenfärg,
men månne hon icke äfven borde ägna nå-
gon tid åt vården af sitt eget språk, vinna
herravälde äfven öfver detta instrument. Den
unga kvinnan sätter en ära uti att behaga
genom oskuld och kvinnlighet, genom behag
och talanger. Skulle hon ej bland dessa
vilja räkna den att tala och läsa sitt moders-
mål fulländadt och dagligen offra litet om-
sorg och möda härför?
Vårt modersmål är ett heligt arf, som vi
må se till att kunna lämna våra barn som
en omsorgsfullt vårdad familjeklenod utan
fläck och vank.
Adolf Hellander.
4P
éY3
En vacker kvinnas älskvärdhet kostar henne
litet och inbringar mycket; en ful kvinnas
älskvärdhet kostar henne mycket och inbrin-
gar intet.
Otto Neumann-Hofer.
Att skiljas . . .
i
an hade tagit sin lilla dotter upp i knäet,
smekte hennes ljusa silkeshår och föreläde
henne valet: »Hör, min lilla älskling: pappa
skall snart resa långt bort. Mamma stannar
här. Hos hvem vill nu Lillan vara, hos pappa
eller hos mamma?»
Lillan besinnade sig icke länge. Svaret låg
redan på förhand färdigt på hennes lilla tung-
spets : » Hos båda. »
»Det går inte för sig, mitt barn, då mamma
blir här och pappa reser bort. Men om du
reser med mig, så skall jag köpa dig den där
stora dockprinsessan, som du var så betagen
i häromdagen hos leksakshandlaren. Den får
du ta med dig på resan. Far du inte med
pappa, mitt lilla hjärta?»
»Jag far med pappa,» förklarade Lillan,
»och dockan skall heta Elsa; jag tycker om
Elsa, och jag har ännu inte någon Elsa.»
Hon tog sin lilla dotter upp i famnen, fat-
tade i hennes kind med två finger, så att blå-
klintsögonen måste se in i hennes, och före-
läde henne valet:
»Pappa reser nu bort, min älskling, och
mamma blir kvar här. Hos hvilken vill du
då vara?»
Lillan behöfde ej heller nu länge tänka sig
för: »Hos båda,» sade hon hastigt.
»Det går inte, mitt barn,» förklarade mamma
allvarligt. »Pappa reser bort, och jag stannar
här. Vill du vara hos mig? Jag skall köpa
min lilla flicka en spetsklädning med rosen-
röda band. Tänk, hur fin hon då skall bli!»
Och lillan beslöt sig: »Jag stannar bos dig,
men helt och hållet af spetsar blir den väl,
eller hur?»
Så var det då bestämdt. Lillan skulle bli
hos mamma. Så kom dagen, då pappa skulle
resa, och då önskade han taga afsked af sin
dotter. Men Lillan ville inte höra talas om
något afsked. Hon omfamnade krampaktigt
sin pappa och höll honom fast under snyft-
ningar, så att han icke kunde göra sig lös
från henne. Mamma stod bedröfvad bredvid.
»Efter du då inte vill stanna hos mig, Lil-
lan, som jag ser,» sade hon till sist, »såskall
jag hämta din kappa och hatt, så får du resa
med pappa.»
»Ack ja, resa med,» bad Lillan, och med
af ångest bäfvande hjärta hjälpte den unga
modern att göra sitt barn resfärdigt.
»Bien du vill väl ändå först ta afsked af
mamma,» sade hon förebrående. »Gif mamma
en kyss, ty du får inte se henne på länge.»
Men därom ville åter Lillan inte höra talas.
Hon lindade sin späda arm om mammas hals,
lutade sitt hufvud mot hennes skuldra och stod
ej att få bort från denna ljufva plats.
»Så stanna hos mamma,» sade då i sin tur
pappa med en underlig heshet i sin stämma
och gjorde min af att gå. Men alldeles som
om barnet hade anat, hvad dock denna skils-
mässa betydde, vände det sig om med ett skri,
och utan att med den ena armen släppa mam-
mas hals, grep det om pappas hand och höll
den fast som en skeppsbruten. Och så blef
det. Hon ville inte fara ifrån mamma, men
hon ville inte heller tillåta pappa att gå sin
väg. Hon höll dessa båda, som trodde det
omöjligt att längre härda ut med hvarandra,
tillsamman inom fånget af sina små armar,
utan att de vågade se hvarandra i ögonen.
Ingendera kunde slita sig lös, ingendera kunde
gifva efter, och dock blygdes de, ack, huru de
blygdes !
»Hvarför far inte mamma med?» frågade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
