Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 16 september 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300 IDUN 1892
mustascher. — »Verkligen fullt hus, fru
Svingel, och jag som hyste hoppet att —ja,
jag får väl förtro min älskvärda värdinna,
att jag är så godt som förlofvad karl och
tänkte få min fästmö inackorderad i detta
så väl renommerade hus; därför kom jag egent-
ligen nn hit för att bo här ett par dagar, så
jag kan beskrifva omgifningarna. Men, fru
Svingel tar kanske inte emot manliga gäster
i inackordering?-»
»Jo bevars, Mariero är icke något nunne-
kloster, men — —»
»Fru Svingel har hört ofördelaktiga ryk-
ten om mig — kanske till någon del sanna.
Men nu är det slut med dårskaperna; jag
gifter mig, slår mig ned på min fäderneärfda
egendom, ett mönster af äkta man och landt-
brukare. Vågar den ädla borgfrun icke nu
låta fälla ned vindbryggan och gifva den for-
dom förirrade riddaren härberge?»
Fru Svingel måste mot sin vilja skratta
åt sportsmannens humoristiska ton, hvilken
passade så väl till hans utseende af fin världs-
man. Han fick stanna kvar och anvisades
ett rum i herrflygeln, där äfven den nye hä-
radsskrifvaren, fru Marias svåger, Albert Svin-
gel, hade sin bostad och sitt kontor.
Ingen af husets många gäster hade sett
sportsmannen komma, och fru Maria hade
funnit för godt att icke nämna ett ord om
hans närvaro i huset; han skulle se detta och
dess innevånare sådant som det hela tedde
sig i hvardagslag, och hon afskydde unga da-
mers vana att — som hon uttryckte det —
smeta upp sig, för det en ny herre infunnit sig.
Då hela sällskapet efter middagsringningen
samlade sig i matsalen, presenterade hon gä-
sten: »Notarien vonDünker,» och tilläde små-
leende: »Den diaboliske sportsmannen, som in-
gaf madam Rönn tanken på domens dag.»
Detta yttrande löste de band af förlägen-
het, som bundit sällskapet; konversationen
blef så liflig vid bordet, att damerna glömde
harmen öfver, att värdinnan icke förberedt
dem på, att de skulle sammanträffa med den
beryktade notarien.
Då man stigit upp från bordet, gingo her-
rarne — de voro nu fyra till antalet, härads-
skrifvaren, hans biträde samt en sjuklig ny-
bakad student — ut i det fria för att röka
en cigarr. Damerna flockades i hvardagsrum-
met kring värdinnan. Allas sinnen voro nå-
got upprörda, alla frågor, som surrade kring
fru Maria, vittnade om, att den nye gästen
var föromål för damernas tankar och känslor.
»Hvilket väsen för en pannkaka 1» — Fru
Maria bjöd till att behandla hela saken som
en ren bagatell. »Han är dock hvarken hin
onde eller fra Diavolo. — — Hvad han vill
här? Jo, inackordera sin fästmö.»
»Han — fästmö!» lät det i korus.
»Men, mina damer, hvad har han då gjort
för annat ondt än att ofrivilligt varit nära
att jaga lifvet ur madam Rönn?»
»Davida, har du aldrig hört omtalas, hur
den karlen gjort det till sport att locka till
sig andras fästmör!» —
»Ja, först var det fröken Adelstjerna, sedan
fröken Tjärnér, därefter i tur kom — —»
»Ja, låt det vara, kära flickor,» afbröt fru
Maria med en viss moderlig myndighet; »här
är ju ingen fara å färde, ty ingen af eder
är förlofvad.»
»Ån Davida då! Är hon ingen?» Fru
Marias ögonbryn rynkades.
»Notarien är ju nu bunden, och i mitt hus
skall han dessutom nog låta bli att öfva an-
nan sport än på sitt spinnrockshjul —»
»Han bär ju ingen förlofningsring,» sade
Davida i liknöjd ton och förde därpå samtalet
in på andra ämnen.
I fyra hela dagar stannade sportsmannen
kvar på Mariero; den femte dagen efter fru-
kosten tog han farväl — »till härnäst» af
hela sällskapet och for lika ljudlöst, som han
kommit.
»En töcken hjulbeningl» utbrast madam
Rönn, när han susade förbi hennes stugudörr.
»Och den skulle fara i rätta ärenden och
med rätta och naturliga medel! — Om jag
ville sätta mig upp på mitt spinnrockshjul
och damma i väg, finge en nog se, hur det
skulle gå för en kristen människa. -—• Nej,
jag står vid hvad jag har sagt; han är en
af den ledes anhang, det ser jag på hans
ögon.»
Notarien hade anförtrott fru Maria, att han
nu skulle fara och »låta inringa sig» samt
komma tillbaka med sin fästmö, och — med
undantag af madam Rönn — gladde sig hela
hushållet öfver, att den muntre och artige
sportsmannen snart skulle återkomma och
stanna där en tid tillika med sin trolofvade.
De första veckorna hördes ingenting från
honom, och fru Maria hade i tysthet börjat
harma sig öfver, att hon gjort förberedelser
till att emottaga gäster, hvilka troligen aldrig
på allvar tänkt tillbringa sommaren i hennes
hem. Men efter ungefär en månads förlopp
anlände ett bref från notarien, hvari han be-
klagade, att hans fästmö nödgades sommaren
öfver vistas hos en tant i Norrland, och som
han själf icke kunde få tillträda sin egendom
förr än i mars, så önskade han att under tre
à fyra månader få inackordera sig på Mariero.
Denna, gång anlände han med skjutshästar,
men bicykeln var med bland hans ressaker,
och madam Rönn uttalade oförbehållsamt sin
åsikt, att hjulet och dess égaré hade ett visst
afgrundslikt tycke med hvarandra.
Nu blänkte en slät guldring på notariens
venstra hand, och det glimmade så underligt
till i fröken Davidas violblå ögon, när hennes
blick första gången föll på denna trohetssvm-
bol.
»Notarien tillhör nu vår lilla krets af stad-
gade människor. — Jag menar, utom fm
Maria, Albert och mig,» sade hon skämtande
och fattade sin fästmans venstra hand. »Se,
herr notarie så lika våra ringar äro med er!»
Hon snuddade vid hans hand, då hon visade
honom sin egen ring.
»Barnsligheter, Davida, alla förlofningsrin-
gar äro ungefärligen lika, » sade härradsskrif-
varen, och hans sorgsna blick vändes bort
från de tre blänkande ringarne.
Fru Maria reste sig långsamt upp från sitt
sybord och såg på klockan. »Det är nog
tid för oss att gå i köket, Davida,» sade hon.
(Slut i nästa n:r.)
Ett vänligt och gladt ord från en kvinnas
mun kan ofta, ja, nästan alltid göra den
mest sorgsne eller hårde man glad och un-
dergifven.
Psykologerna analysera det mänskliga hjär-
tat, kvinnorna déchiffrera det, kanske utan
att ens kunna läsa det.
Rodnaden är gifven kvinnorna liksom ordet
åt diplomaterna: för att dölja deras tankar.
Om prydandet af våra hem.
Af Clementine von Braunmiihl *.
I.
’Êjî&ra, kvinnor kunna på två vägar bidraga
W till hemmens prydande: genom sitt eget
arbete och genom anskaffande och till-
godogörande af konstens och konstindustriens
alster. I båda fallen måste den första ledande
grundsatsen vara harmoni, harmoni mellan
prydnaderna och boningsrummens arkitektoni-
ska värde, deras ändamål och inredning.
Det arkitektoniska värdet betingas hufvud-
sakligen genom stilen. Ju blygsammare stilen
i ett boningsrum kommer till uttryck — exem-
pelvis i rum, där hela ansatsen till stil myn-
nar ut i dörrar och fönster, strukna i träfärg
eller hvitt, en hvit eller grön kakelugn, en
symmetriskt ornamenterad eller blommig tapet
— dess friare är man i valet af prydnader.
Om i ett sådant rum hänga stålstick eller
oljefärgstaflor, med förgyllda eller träramar,
om en messings- eller bronslampa upplyser det,
om en persisk eller en brysselmatta täcker
golfvet, spelar ej någon väsendtlig roll. Att
undvika i sådana modernt indifferenta rum äro
dock prydnadsföremål af skarpt utpräglad stil.
Ju bestämdare däremot arkitekturstilen är i
ett rum, dess bestämdare måste prydnaderna
passa in i ramen och i första hand sådana,
som stå i ett visst sammanhang med arkitek-
turen: gardiner, kronor, vägglampor o. s. v.
I ett bonadt renässansrum passa icke hvita
tyllgardiner ; i en rokokosalong hänga vi ej en
messiugskrona, utan en af glas. Mera fri-
stående prydnadsföremål bchöfva ej så strängt
ansluta sig till stilen, isynnerhet om de be-
sitta högre konstnärligt värde, eller om de voro
kända och använda under den tidsperiod, då
den förevarande stilen blomstrade. Orientali-
ska konstsaker passa allt från gothiken till
barocken, under det att i rokokons tid kine-
siska föremål smyckade salongerna och hörde
till de rikes bobag. En allt för stor sträng-
het i sådana saker skulle väsendtligt ingripa
på hemmets trefnad och behag, då därigenom
ofta de käraste minnen eller värdefulla pjäser
måste förkastas och våra våningar väl ändå
inte vilja vara några mönsteranstalter för stil-
renhet.
Men harmoni måste äfven råda mellan rum-
mets prydnad och detsammas ändamål. Pryd-
naden skail ej stå i ett oproportionerligt högt
värde i förhållande till rummets uppgift. Om
också en lord Elsmere tillåter sig att i sitt
palats Bridgewaterhouse i London upphänga
den efter detsamma uppkallade madonnan af
Rafael i sin sängkammare i stället för att in-
förlifva henne med sitt värdefulla galleri, så
står det i harmoni med det hela. Men om en
enkel privatman äger en enda eller ett par
värdefulla taflor, så tillhöra de det bästa eller
äro det värdefullaste han äger och böra därför
smycka ett rum, som ej är ägnadt åt profana
ändamål: salongen, mottagningsrummet, hvad
det nu må kallas, eller herrns studerrum. För
öfrigt böra taflor fördelas så, att de, som ha
rent familjevärde: porträtt eller personligt be-
tydelsefulla framställningar, placeras i sof- och
* Den i Darmstadt utkommande »Tidskrift för
inomhus-dekoration» hade nyligen utlyst en pristäf-
ling öfver frågan : Hur hunna våra damer bidraga
till prydandet af våra hem? Sju af de ingångna
skrifterna förvärfvade pris, och bland dessa sju med-
dela vi här den i vårt tycke bästa, hvilken bör in-
tressera äfven svenska läsarinnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
