Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 16 september 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 301
hvardagsrummen, verk af konstnärsvärde där-
emot i de rum, som begagnas för sällskap och
representation. Vid konstverkens teknik må
man ock fästa afseende, sä att inte oljemål-
ningar, akvareller och gravyrer föras tillsam-
mans i oharmonisk trängsel. Oljefärgstaflor
passa bäst i mörkare, rika rum, akvareller och
gravyer i enklare, ljusa. Särskildt de nu så
moderna pastellerna kräfva helt ljusa, helst
rokokorum och böra förses med guldramar.
Af busgerådsföremål må endast sådana använ-
das som rumsprydnad, hvilkas konstnärliga
eller etiska värde öfverstiger deras materiella.
Att exponera silfverservice -— den må nu ock
utmärka sig genom form, gravyr eller dylika
konstnärliga egenskaper — är till och med i
matsalen absolut smaklöst. Bn äreskänk till
herrn i huset, som erkännande af hans för-
tjänster i det offentliga lifvet, kan dock få
plats i sällskapsrummet, äfven om dennas ma-
teriella värde skulle vara större än det konst-
närliga. I detta fall blir det etiska värdet af-
görande.
För att harmonien mellan rumsprydnaderna
och rummens inredning och möblering rätt må
ses till godo, fordras, att hvarje föremål i för-
sta rummet uppfyller sitt ändamål, och att
detta icke genom utpyntandet på något vis går
förfeladt. Jag vill här ånyo tala om gardi-
nerna. Dessa tjäna till att afbålla det genom
fönstren inströmmande ljuset eller utanför stå-
endes blickar. Men då vi endast tillfälligtvis
önska ernå detta, måste också gardinerna utan
besvär lämpa sig därefter, alltså låta öppna
och sluta sig. Detta sker bäst genom slätt
nedhängande, vid stänger med ringar fästade
och med dragsnören försedda gardiner. De
fastspikade gardindraperierna, som vi ännu i
så stor utsträckning bibehålla från empire-
och den senare klumpighetsperioden, äro smak-
och stillösa, emedan de ej äro ändamålsenliga.
Detsamma gäller portièrerna. De äro afsedda
att efter behag än sluta än öppna förbindelsen
mellan rummen. Visserligen kunna vi som
prydnad anbringa ett fast draperi öfver den
egentliga gardinen eller portièren för att ma-
skera de ofta föga prydliga ring- och drag-
snöretillställningarna. Nobelt och estetiskt skönt
är emellertid ej ett dylikt draperi trots aldrig
så elegant veckning. Jag hyllar den estetiska
grundsatsen, att hvarje teknisk nödvändig de-
talj bör vara synlig och så framställd, att den
i sig själf verkar som prydnad och ej behöf-
ver döljas genom någon främmande utpyntning.
Stänger, ringar och snören må därför tillver-
kas af ädelt material och med vederbörlig
smakfullhet. Att anbringa portièrer öfver dör-
rar, i synnerhet öfver sådana som skola öpp-
nas på vanligt sätt, har sina betänkligheter.
Vid skjutdörrar kunna de vara på sin plats,
dock äro de i detta fall endast till prydnad
och kunna därför arrangeras som fasta dra-
perier.
Ännu oändamålsenligare är det att belamra
möbler, som skola nyttjas, med prydnadssaker,
som måste afrödjas vid begagnandet, och hvilka
ej stå i något passande sammanhang med dessa
möbler. Att på allehanda bord, bokhyllor och
buffeter lasta upp varor, album, nipper och
dylikt vittnar om förskämd smak. Till skrif-
bordet höra endast skrifutensilierna samt möj-
ligen en eller annan dyrbar fotografi och som
krön — om bordets form sådant tillåter - -
en byst, ett ur eller en lampa. Bokhyllans
öfversta fack bör prydas med något liknande.
Buffeten bör endast bära föremål, som tillhöra
matbordet. Äro dessa smakfulft valda, äro
de ju ock prydliga. Ett par kannor, bägare,
krus kunna ock få sin plats på buffeten, utan
att de egentligen användas, blott på ett ställe
där de ej äro i vägen. Alla föremål, som ej
för något annat syfte än sin egen skönhet,
konst- eller affektionsvärde finna en plats i
hemmet, må placeras å trymåer, guéridons,
etagèrer, panelhyllor, med ett ord å möbler,
hvilka ej tjäna något nyttighetssyfte, och i
rum, som äro afsedda för sällskap och hvila.
Kärlek och karantän.
En sannfärdig historia för dagen.
iddagen var slut, och i stället för att låta gä-
sterna tränga sig fram och trycka värdfolkets
hand till tack för den goda maten och det
goda vinet, hade konsuln och konsulinnan, som till-
hörde den moderna skolan, hvar på sitt håll gjort
en liten afböjande gest och, fattande sin bordsgran-
nes arm, gått i spetsen för gästernas par in i salon-
gen.
»För all del, mitt herrskap, jag ber. . ! En liten
enkel hvardagsmiddag ... Så här oss emellan . .
Vänner emellan!»
Denna enkla hvardagsmiddag, till hvars åtta
rätter betjänten hvarje gäDg gjort en vördsam hem-
ställan åt halftjoget gäster om valet af det eller det
slags vinet, två sorter till hvarje rätt, hade kryddats
med samtal om de dåliga tiderna. En närvarande
bankdirektör hade kunnat meddela uppgifter härom,
hvilka skulle kommit håret att resa sig på de närvaran-
des hufvuden, så vida ej flertalet af herrarne varit flint-
skalliga och damernas chevelyr genom den moderna
uppläggningen alldeles förhindrats från hvarje ten-
dens till uppståndelse. De två enda af de närva-
rande herrarne, som bevarat sin hårprydnad, voro
värden, hvars vackra gråa lockar förträffligt passade
till det fryntliga goddagspilt-ansiktet med de vänliga
och goda ögonen, och en ung löjtnant, hvilken satt
vid sidan af husets unga dotter och af samtalet med
henne betydligt distraherades från åhörandet af de
allmänna finansiella kalamiteterna. Han hade för
resten närmare skäl att tänka på sina egna.
Så mycket mera obehagligt syntes löjtnantens herr
fader, gamle baronen som innehade den ena heders-
platsen bredvid värdinnan, (bankdirektören hade na-
turligtvis den andra), berörd af de ledsamma utsik-
terna för hösten. Och han hade dubbelt skäl därtill,
ty han hade under året haft all möjlig otur. Det
hade börjats med att hans son, hvilken tjänstgjorde
vid ett rangregemente, befanns »vara inne» för ett
par tiotusental uti en liten vexel-ring kamrater emel-
lan, som i våras gjorde en del väsen af sig. Affä-
ren måste klareras, det förstås, både för att ej af-
afbryta den unge mannens lofvande karrier och eme-
dan han hade utsikt till ett rikt parti, men enda
utvägen att då anskaffa den oundgängliga summan
var att sälja hela skörden »på rot» från Stora Bol-
lingsta till konsuln. Inte hade han fått den sär-
deles högt betald, men den såg också ut att bli
eländig. Nu hade den i stället blifvit ypperlig, hvil-
ket ju var förargligt, men ännu förargligare var, att
löjtnant Gerhard fick korgen af den, till hvilken han
omsider kom sig för att fria i somras. Det ena som
det andra kunde ju emellertid repareras, därigenom
att Gerhard nu i stället friade till konsulns enda dot-
ter, och middagen var just tillställd för att åstadkom-
ma ett närmande och, i följd däraf, en framtida för-
bindelse, hvilken tycktes mycket väl anstå alla par-
terna.
Alla, utom en. Och det var till på köpet en af
hufvudpersonerna, nämligen den unga fröken själf.
Hon hade vid bordet konverserat lätt och ledigt med
sin granne löjtnanten, men för hvarje gaDg han an-
såg sig böra i sina blickar —- ty han var för myc-
ket världsman att ännu göra det i ord •— inlägga
något af den varmare känsla eller beundrande hyll-
ning, livarmed han ville, såsom han i sitt sinne mili-
täriskt uttryckte sig, öppna approcherna, så möttes
han af ett fint, en smula ironiskt leende, som ej
bådade godt. — »Jäkeln i min legemen!» tänkte den
unge baronen och tvinnade sina vackra mustascher,
»det nappar ej så fort, och jag vill gärna ha förlof-
ningen klar till den 1 oktober för gubbens hypoteks-
räntor och mina omsättningar —»
Den fina middagen tycktes ej ha stämt sinnena
till större glädtighet, ty vid kaffet i salongen rörde
sig samtalet omkring ett annat ämne, som ej var
muntrare än affärerna, nämligen den väntande ko-
leran, dess härjningar i ftyssland och i Hamburg
och läkaresällskapets råd mot densamma.
»Ack,» sade fm friherrinnan, löjtnantens mamma,
»min tanke är den, att all pest är en Herrans straff-
dom öfver människornas synder, ett gissel, ser ber-
skapet, öfver vår fåfänglighet och vårt högmod. Men
min tröst är, att Han, som rifvit oss, Han helar oss
ock, och när Han hafver slagit oss, så förbinder Han
oss . . . Men alla mänskliga anstalter äro fåvitska mot
Hans råd.»
»Hm,» sade baronen, som gärna afbröt, när hans
gemål började citera skriften, »ypperlig chartreuse
det här; den gröna chartreusen är ändock kronan
för alla likörer. Så vida» —tilläde han — »icke rent
af en äkta champagne-konjak är att föredraga.»
»Låtom oss jämföra,» sade värden; »Gustafsson,
servera baron. . . den här Hennesy från 67, exposi-
tionsåret, tror jag inte har sin make i Stockholm.
Fru friherrinnan, låt min hustru slå i en liten droppe,
jag försäkrar er, att ingenting är helsosammare.»
»En soupçon blott,» medgaf friherrinnan, som icke
var van vid sådana här »hvardagsmiddagar» på Stora
Bollingsta och tagit rätt väl för sig af gudsgåfvorna
hela tiden igenom — »blott en soupçon. Tack! —
Men, mina kära vänner, om ni tillåta mig kalla er
så, hvarför allt detta öfverflöd? Ack, vi äro ju in-
genting annat än jordmaskar, stoft och aska, och
när Han varder oss kallande, hvad återstår väl då
af all vår fåfänglighet, vi världens och ondenes barn?
—■ Gerhard !»
»Hvad önskar mamma?» frågade unge baron, som
utan synnerligt större framgång än under middagen
bemödat sig att väcka fröken Mariannes intresse och
därför pratiskt och prosaiskt börjat slå sig ut för
bankdirektören.
Hvad mamma önskade, fick hvarken han eller nå-
gon annan veta, ty med detsamma inträdde, oanmäld,
en af konsulns kontorister, hållande kvällens Post-
oeh Inrikes-Tidningar i hand.
Konsuln rynkade ögonbrynen, och konsulinnan an-
tog en min af ytterlig förvåning. Den enda af värd-
folket, som ej tycktes taga den underordnades djärf-
het hårdt, var unga fröken Marianne, hvars kinder
till och med fingo en färg och ögonen en glans, som
igendera delen förut haft under hela middagen. Och
den unge baronen, som satt vid hennes sida, kunde
ej undgå att märka den plötsliga förändringen. Hans
blickar följde riktningen af hennes och kommo så-
lunda att fästa sig på den unge man, hvars inträde
förorsakat all denna rörelse.
Det var icke en man af den unge gardesofficerns
värld och följaktligen honom fullkomligt obekant,
men hvilken såg ut att vara af ganska god värld ändå.
Flans mörkgrå helkostym afbröt visserligen mot de
andra herrarnes frackar, men den var af elegant snitt
och bars med ledighet på en högväxt och välbygd
kropp. Ansiktet var icke så fint och vackert som
baron Gerhards, men hade mera uttryck af manlighet
och kraft. Det ljusa håret var lätt krusigt och upp-
struket.
»Hvad vill herr Aronson härt* frågade konsuln
straft.
»Låt herr Aronson stiga fram och taga en kopp
kaffe först med oss,» insköt fröken Marianne med
ett bortskämdt barns egenvilja.
Herr Aronson bockade sig, tacksam för denna
vänlighet, för fröken Marianne, men tycktes ej ha
tid eller håg, åtminstone ej det förra, att följa upp-
maningen. Han närmade sig konsuln, som satt i
soflan bredvid friherrinnan, och räckte honom Post-
tidningen, tilläggande som förklaring:
»Hela Tyskland är förklaradt kolerasmittadt !»
Konsuln for upp ur soffan med en ed, som visser-
ligen icke passade i en så fin salong, och som nä-
stan kom den fromma friherrinnan att falla bak-
länges.
»Tyskland förklaradt kolerasmittadt ! Men då blir
det ju karantän!»
»Ja, det är redan anstaltadt om sådan.»
»Men då kommer inte Liibecks-båten in?»
»Nej, den blir naturligtvis liggande i några dagars
karantän.»
»Och då går hela vår kaflespekulation åt —!»
»Käre konsul,» förmanade friherrinnan, »kom ihåg
ordet: edert tal skall vara ja, ja och nej, nej!»
Konsuln tycktes ha svårt att behärska sig, och en
pinsam tystnad följde, hvilken först afbröts af fröken
Marianne, som gick fram till herr Aronson med en
af hennes egen lilla hand ifylld kaffekopp och nu frå-
gade:
»Får det vara en chartreuse eller en Hennesy, hr
Aronson ?»
Konsuln var så bestört öfver nyheten, att han icke
ens bemärkte denna förtrolighet, men konsulinnan
hostade meningsfullt, ehuru detta icke tycktes göra
ringaste intryck på dottern. Hr Aronson drack sitt
kaffe med en min, som hade han sväljt himmelsk
nektar, men var tillika själf så upptagen af affären,
att han knappt bemärkte den öfverlägsna köld, hvar-
med han bemöttes. Bankdirektören drog konsuln
afsides, gamle och UDge baron utbytte menande Jolie-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
