Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 38. 16 september 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302 IDUN f892
fear, friherrinnan försjönk i inre kontemplation, men
vägde tankfullt den förgyllda sookertången i handen,
likasom för alt beräkna dess värde. De andra gäs-
terna sågo på hvarandra, hvem som först skulle bryta
upp, ty uppenbarligen var något i olag. Om en
stund togs också afsked, konsuln gick till sitt kon-
tor med herr Aronson, och mor och dotter voro al-
lena.
* *
Konsuiinnan antog en mycket allvarsam min.
»Du är mer än oförsiktig, mitt kära barn,» sade
hon, »och det skulle mycket väl kunna hända, att
baronen missförstår din nedlåtenhet mot din fars
kontorist och drager sig tillbaka. Tänk dig därför
väl för, huru du uppför dig!»
»Nedlåtenhet? Det måtte väl ej komma någon
nedlåtenhet i fråga af dottern till en köpman mot en
sin fars medhjälpare, som i morgon, det vill säga
om ett år eller par, kan vara hans vederlike, så
duglig som alla, och pappa med, säga att han är!»
»Bevars, bevars, hvad du tager varmt uti ... Jag
kan väl ej föreställa mig, att min kloka Marianne
har fått några dumma funderingar i sitt lilla hufvud.
Det skulle vara så mycket olämpligare just nu, när
du väl ser, att du hvilken dag som helst kan bli fri-
herrinna.»
»Men om jag händelsevis inte skulle bry mig om
att bli friherrinna?»
»Hvad i all världens namn säger du?»
»Jo, mamma, eftersom vi nu kommit att tala om
detta, så låtom oss tala ut. Jag tycker inte om ba-
ron Gerhard, jag kan ej fördraga hans tillgjorda
mor, och jag tycker, att vi äro för goda att låna oss
åt den där komedien. Och våra pengar, eftersom
de väl lära vara hufvudsaken för det friherrliga herr-
skapet, äro också för goda att kastas i gapet på de
bägge herrarnes många björnar och reparera deras
dåliga aflärer.»
Konsuiinnan var alldeles bestört.
»Du viil inte bli friherrinna... Förvillade barn,
hvad är det jag hör! Du skulle neka att gifta dig
med en af de vackraste och elegantaste officerarne
vid gardet, som älskar dig, och som kan bli kammar-
herre när som helst och kan föra dig på hofvet och
göra dig så lycklig och oss med ! Och pappa som
gladt sig så mycket åt detta parti och kanske kunde
bli kommendör till Oscarsdagen, om Ni voro förlof-
vade . .. Ack, min Gud, hvilket elände!»
Hon grät bittra tårar.
»Kära mamma,» sade fröken Marianne med den
obesvärade ton, som de unga nu för tiden äro vana
att antaga, »var nu inte barnslig. Låt mig sköta
mitt hjärtas angelägenheter själf, och du skall få se,
att när jag blir fru Aronson, skola både du och jag
känna oss mycket lyckligare! För si, fru Aronson
skall jag bli, si!»
Konsuiinnan svimmade.
* *
Under tiden hade konsuln gått till kontoret med
ganska bekymrade tankar. Den stora kaffespekula-
tionen var misslyckad, därom kunde ej råda minsta
tvifvel, och i stället för vinst hotades han med en
mycket allvarsam förlust. Han hade sålt ett ansen-
ligt parti kaffe att levereras inom ett par dagar,
och detta medfördes af den väntade tyska båten.
För att fullgöra leveransen hade han nu, då båten
skulle läggas i Here dagars karantän, ingen annan
utväg än att uppköpa samma kvantitet på platsen,
och han kände alltför väl sina konkurrenter i spe-
kulationen för att ej veta, att de skulle begagna sig
af hans förlägenhet, så snart den blefve dem bekant,
och stegra sitt pris på ett sätt, som skulle tillfoga
honom en betydlig förlust. Kort sagdt, han hade
väntat att förtjäna sina 20,000 kronor på affären,
en summa som han förutsåg väl skulle komma att
behöfvas för en del af utgifterna till det påtänkta
giftermålet, och nu skulle han kanske i stället
förlora nära nog samma belopp. Och tjugutusen
kronor äro pengar i våra dagar äfven för en af våra
börsmatadorer.
Huru den där affären afvecklades och det just
genom herr Aronsons kloka råd och energiska be-
medling, det är något som en god del af Stockholms
börs i dessa dagar talat om, men som skulle vara
olämpligt att här närmare redogöra för. Allt nog,
redan samma afton efter ett ifrigt telegraferande och
telefonerande åt olika håll, kunde konsuln se, att
affären skulle klara sig ganska bra, och det var för
den skull med helt belåten min han vid tiotiden på
kvällen åter inträdde i sin våning.
Men vid denna husliga härd stod det ganska illa
till. Konsuiinnan hade vid sitt vederfående efter
slutad svimningsattack åter upptagit samtalet med
sin dotter för att, som hon sade, söka bringa denna
till förmit. Men hvarken hägringen af friherreska-
pets gloria eller vädjandet till de barnsliga känslorna
eller andra af de använda förnuftsgrunderna hjälpte.
Och nu låg den arma modren, såsom hon själf be-
nämnde sig, förgråten på kabinettssoffan och önskade
sig döden. Marianne hade gått in i sitt rum.
Genom sin mans hemkomst såg konsuiinnan sina
lifsandar en smula styrkta och vaknade åter till
medvetande af den förfärliga utsikten till att icke
blifva svägerska åt en baron och svärmor åt en an-
nan samt därigenom så godt som adlad själf. Men
gränslös blef hennes häpnad, när hon, efter att för-
siktigt ha meddelat sin man denna sakernas ställ-
ring, fann honom taga den ganska trankilt. »Yill
Marianne nu så gärna ha Aronson,» förklarade han
kort och godt, »så kan hon ju få honom . ..»
* *
*
Och när konsuiinnan fällde något ord om mesal-
lians och om skillnaden på rik och fattig, satte kon-
suln henne i sitt knä, alldeles som om de bägge ännu
varit unga, och så berättade han henne en liten
historia.
»Det var en gång,» sade han, »för nu snart tret-
tiofem år sedan en fattig bruksbokhållare, på hvilken
den rike brukspatronens dotter låtit sina blickar
falla. Hau hade älskat henne från första ögonblic-
ket han såg henne, men han kände, såsom du nu
gör, skillnaden mellan rik och fattig alltför väl, att
han någonsin skulle vågat länka på att begifra hen-
nes hand. Hur det gick till, att ändock de bägge
unga kommo att yppa sina känslor för hvaraudra,
det hör icke hit; allt nog, det skedde. Och som
den unga brukspatronsdottern var en frisk och öppen
flicka, precis som vår Marianne är nu, så berättade
hon för sina föräldrar, huru det var, och nekade be-
stämdt att taga en annan friare. Om hon hade
tagit denne, så skulle hon med tiden blifvit lauds-
höfdingsfru, men äfven om hon kunnat förutse detta,
hade hon visst ändå med all säkerhet blifvit sin
fattige riddare trogen. Den där unga flickan hade
emellertid en pappa och en mamma, som icke voro
så svaga och ömma för henne som Mariannes föräl-
drar äro, utan de ville tvinga henne till konvenans-
partiet, och för att icke bokhållaren skulle stå i vä-
gen, kördes han tvärt ifrån sin plats. Plan fick en
annan i en småstad, ty vackra betyg kunde hans
förre principal icke neka honom
Och så inträffade det kort därpå att, precis som
det i år hotar, koleran kom till Sverige. Alla möj-
liga orter, spärrades och den, som anlände från ko-
lerasmittad plats, måste ligga i tio dagars karantän,
innan han fick komma in i någon annan stad. Den
unga brukspatronsdottern hade skickats till Stock-
holm för att förströ sig, men när koleran började
gå där, skrefvo föräldrarne, att hon måste komma
hem. Och hon reste på ångbåten, och ångbåten
förde henne till samma stad, där hennes älskling
bodde. Och hon hade skrlfvit och underrättat ho-
nom om sin ankomst, för att de åtminstone skulle
få se hvarandra och kanske på vederbörligt afstånd
utväxla några ord.
Men när den unge mannen såg sin käreeta stå på
ångbåtens däck och nicka åt honom, glömde han
både lag och förordning och förbudet att ha minsta
beröring med »de misstänkta». Och innan ens land-
gången blifvit utlagd och sundhetsinspektören kom-
mit ombord, svängde han sig upp pä däcket och tog
sin flicka i famn och kysste henne fem, sex gånger
i hela den rysande församlingens åsyn. Och följden
af detta brott mot karantänsförfattningarna blef
först och främst att de bägge två fördes tillsammans
till karantänsanstalten, där händelsevis inga andra
voro inlogerade under de tio dagarne, samt vidare
att de blefvo gifta följande vår utan hänsyn till
skillnaden mellan fattig och rik. — Känner du, säg,
möjligtvis till den där gamla historieu?»
»Tyst,» sade konsuiinnan och gömde sitt hufvud
vid sin mans hröst. »Vi voro bra tokiga, men vi
voro bra lyckliga både då och sedan!»
Men mannen tog hennes hufvud och böjde det
uppåt och kysste henne. Och se, under det gråa
håret hade hennes ansikte rodnat som en ung
flickas.
Renfio/m.
Leendet pâ en kvinnas mun kan tillstå dig
allt och tillåta dig intet.
Kvinnor behöfva ofta mera tid till att göra
intet än männen till arbete.
Ett underbarn.
Af
Ivar Dal.
^fösarnavärlden är vexlande ocb rik pä varia-
«ssIk toner liksom blomsterriket.
Det finns barnsliga barn ocb lillgamla barn,
odygdiga ocb olydiga, barn i barnaåren ocb
fullvuxna barn. Det finnes små lysande och
eleganta skyltar på pappas ocb mammas upp-
fostran, ocb det finns också en afdelning, som
kallas enfants terribles.
Men den lilla planta, hvarom jag nu vill
tala, hörde till klassen underbarn, som är
mycket stor och talrik. Ocb väl må man
fråga, hvart alla dess medlemmar taga vägen.
Världen skulle vara rik på skrifvande, stu-
derande, målande, musicerande ocb talande
su llen, om underbarnens stora familj voro
plantor af mångårig art.
Men deras tillvaro är såsom den stora sjö-
ormens. De låta tala om sig vidt och bredt,
de förvåna och intressera världen, n. b. den
vfrid, som tror på deras tillvaro, — och så
— inom kort tystna de underbara sagorna af
sig själfva,och man vet ej,hvarifrân de kommo,
eller bvart de gått.
Man glömmer att de funnits.
Men den, som ej glömmer, det är under-
barnet själf.
Det glömmer ej sin korta storhetstid. Och
den lille får en gång erfara, att hvilken fram-
gång än må blifva honom beskärd, så stor,
som då han var liten, kan han dock aldrig
blifva.
Och lilla Elsa, hon med de gula lockarne
på det fyndiga, kvicka lilla hufvudet, hon
glömde ej heller.
Glömde ej ens, sedan lockarne raknat och
fyndigheten försvunnit.
Hon mindes så klart den gången, då hon
besvarat tant Marias straffpredikan med ett
för tillfället föga passande citat: »Gamla
fröken med egiden — höll ett kort ocb lämp-
ligt tal — öfver pojkar nu för tiden — utan
aga och moral.»
Hon mindes, att pappa ändå måtte ha fun-
nit det passande, ty han hade skrattat så
hjärtligt ocb hviskat åt mamma: »Den un-
gen har hufvud på skaft! Hon kommer att
bli något till kvick med tiden, hon.»
Och mamma hade nickat och försökt att
dölja sitt leende med en sträng blick på lilla
Elsa. Hon mindes, hur ofta hon varit medel-
punkten för skrattande, beundrande tanter och
farbröder, hur allt hvad hon sade måtte ha
varit ofantligt kvickt och bra sagdt, eftersom
det kunde roa människor så.
Hon mindes, hur hon deklamerat sina verser
och sjungit sina visor, hur hon lyst med sina
små kunskaper, och hur hennes första betygs-
böcker exponerats högtidligt såsom konstverk.
Ty »hon hade ju så obegripligt lätt att lära,
den söta ungen.»
Ja, det var gladt att lefva på den tiden,
oeh det var bra underligt, att världen blifvit
så förändrad sen dess.
Ingen beundrande krets slöts mer omkring
henne. I skolan var hon ju bara en bland
hundra och en ganska illa behandlad liten
stackare bland de hundra.
Kamraterna skrattade visserligen åt henne,
men det var bara för att göra narr af henne.
»Se på Elsa!» hette det, »nu skall hon
visa sig på styfva linan igen för fröken. Men
det var inte värdt, att hon försöker att mor-
ska sig den här gången. Det lyckas inte!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0306.html
