Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 23 september 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÖS i DU N 1892
Vidare kan man vara öfvertygad, att skick-
liga, i sitt fack grundligt bildade köpmän hel-
ler aldrig sakna plats, att dugliga, yrkessktck-
liga handtverkare alltid få abbefé. Skomakare,
skräddäbé; sömmefäkof miste påtingas i veckor,
t. o. in. iMnader på förhand, och vi hafva
själFvä sett, att detta varit fallet äfven med
arbetsamma dugliga bjälphustrur. Men hvar
finnes då hela denna rad af arbetslösa, hvarför
anmäla de sig ej? De finnas där nog och an-
mäla sig äfven, men de kutma ej ahvändas-.
De hafva ej lärt sig att arbeta, de häfVä ej
helt ägnat sig åt något oOh kdäha därföi- ej
heller grundligt och pä eget afosvar fullgöra ett
uppdrag.
Om vi förorda, att hvarje barn skall få ut-
bilda sina individuella anlag och i öfverens-
Stämmelse därmed välja sitt kali, 61 göra vi
det under den förutsättning, att bildade för-
äldrar samtidigt gifta sina barn en sådan all-
%äft feiidhiiig, att den ej blott kan verka be-
ferilktände på det särskilda kall eller yrke, de
Valt, utan äfven för dem öppnar de kretsar,
dit barnet af födelsen hör, ititåti på grand af
det valda, kallet eljes ej ’skulle vinna tillträde.
Sker detta-, skall månget yrke höjas och handt-
térket fej iängre betraktas som en lägre, de
obildade förbehållen sysselsättning,’ utan den
insikten småningom vinna fotfäste, att bildning
och yrkesskicklighet på praktiska områden myc-
ket väl kunna förenas.
Ehuru man således bör söka lära känna och
äfven respektera barnets individualitet, så bör
man doek taga sig väl till vara att ej som
individualitet stämpla sådant, som endast är
bevis på själfsvåld och egensinne. Det är ej
alltid lätt att bär träffa det rätta, isynnerhet
om ïoan i början försummat att sätta sig in
i barnets natur-. Modern skall studera sitt
barn, liksom trädgårdsmästaren studerar sina
växter-. Bon måste känna dess säregna natur,
Villkoren för dess tillväxt och förkofran, bur
mycket solsken, hur mycken allvarlig sträng-
het som kräfves af just denna individualitet.
Hon bör bemöda sig om att allt djupare in-
tränga i barnets själslif, så att hon vet, hvart-
hän hon skall vända den tuktande saxen för
att bortklippa de vilda skotten, hvar hennes
mjuka händer skola stödja och hjälpa svagheten.
Enda s&ttet att så lära känna sitt barn är
att flitigt umgås med detsamma både i allvar
och nöjen. Äfven när barnet ieker för sig
Själft eller med jämnåriga och tror sig obeva-
kadt, bör modern oförmärkt gifva akt på det-
samma för att från alla sidor lära känna dess
skaplynne. Ett hufvudvillkor för att modern
skall kunna rätt intränga i sitt barns inre och
äfven för framtiden bevara sig dess förtroende,
är att hvarje kväll låta det frivilligt omtala
sina fel och förseelser, låta det bedja Gud om
förlåtelse, för hvad illa det gjort, och uppmuntra
det att dag för dag ånyo strida emot sina onda
böjelser, så att det ändtligen vinner seger. Ge-
nom denna dagliga själfpröfning inför modern
vänjer barnet sig att tänka öfver sig själft, dess
samvete blir vaket ocb ömtåligt, och det lär
sig att tidigt mäta sina handlingar efter en
sedlig måttstock och blifva sträDgt emot sig
själft. Här fordras dock af modern en vaken
uppmärksamhet, att barnets själfpröfning göres
med allvar och uppriktighet och i den sträfvan
att lätta samvetet, så att det må kunna fullt
af frid och glädje uppsöka sin bädd.
Vill modern emellertid lära rätt känna sitt
barn, bör hon ej blott lyssna till de dagliga
bekännelser, hvartill det af sitt samvete drif-
ves, utan äfven låna ett villigt öra till förtro-
endet om dess små fröjder och sorger. Stöt
aldrig tillbaka ditt barn, när det kommer med
hjärtat öfverfullt af glädje eller sorg. utan slttt
det i din famn oeh låt det där jubla eller
gråta, tar du i barndomen del i dess glädje
och sorg, då skall en gång äfven ynglingen
och jungfrun, mannen och kvinnan komma till
dig med sina visserligen större, men därför ej
mera djupt kända fröjder och sorger.
Om vi å ena sidan betona, att barnets in-
dividualitet skall respekteras och det uppfost-
råa på gfttod äi? Sinä hatlir.igä äbläg, så vilja
vi å ändrä sidan framhålla, att barnet skall
uppfosttas äfven till aktnibg och respekt för
ändraS individualitet. Tyvärr ser inan i lifret
alltjämt ett ringaktande och ett nagelfarande af
andra, hvilkas personlighet ät skiljaktig från
ens egen; oeh than giôifamëi’ beständigt, att
tHtdrén uppenbarar sig i tusentals olika, men
därför ej mindre berättigade former. Respek-
terandet af andras individualitet skall öfvas
redan i barndomen gentemot syskon och kam-
rater, och barnet må aldrig tillåtas att iöed ring-
aktning ttttalä sig oih en annans personlighet,
begåfning eller smak, därför att den ej går i
samma strömfåra som dess egen. »Hvad du
är dum», är ett uttryck, som aldrig opåtaldt
bör få gå öfver barnaläppar; den ena kan vara
klok i ett, den andra i ett annat, och därför
är det bäst, att barnet Vänjes att äfhållä sig
från förhastade otndötnen. Har det ej lärt sig
att bära respekt för olikartade naturer, då
kanske den tid kommer, då modern med sorg
varseblifver, att det barn, bon med sådan för-
sakande ömhet vårdat, blickar ned äfven på
henne.
Aktning för andras personlighet förutsätter
en med själfaktning parad ödmjukhet, »öd-
mjuka dig» är ett ord, som bör djupt inpräg-
las i barnasinnet, men som äfven modern dag-
ligen bör tillropa sig själf för att i denna så
viktiga sak kunna föregå sitt barn med godt
exempel, Modern bör själf taga sig till vara
att klandra och fördöma andra, därför att de
hysa andra åsikter, hafva en annan riktning
än bon själf. Hur vet hon, att just hennes
väg är den rätta, ocb kunna ej olika vägar
föra till samma mål? Ehuru ingen dagtingan
med det onda får ske, så bör man dock ej en-
sidigt bedöma personerna och deras lif blott
från sin egen ståndpunkt.
För att ett sådant respekterande af andras
individualitet skall kunna äga rum, erfordras
en varm människokärlek, som villigt erkänner
förtjänsten, aktar äfven det lilla och med mild-
het dömer svagheten och bristerna. Här som
i all uppfostran gäller det, att modern, den
uppfostrande, själf söker blifva allt mera ge-
nomträngd af denna varma, öfverseende kärlek,
att den småningom äfven meddelas åt hennes
barn, så att detta vinner den hänsynsfullhet
och takt, som är den rätta proberstenen på
hvad människans bildning är värd.
Till hänsyn emot andra således är det, som
den unge skall uppfostras, utan att han där-
för behöfver förlora något af sin egen person-
lighet, ty just när jag rätt ärar min egen in-
dividualitet, kan jag förstå att tillbörligt upp-
skatta den fordran på aktning, som den an-
dres, från min skiljaktiga natur ställer på mig.
Slutligen skulle vi här vilja tillägga ännu
en sak, som tyvärr allt för litet beaktas. Yi
mena hänsynsfullheten familjemedlemmarne in-
bördes emellan. Emot främlingar tror man sig
i allmänhet behöfva vara mera hänsynsfull än
emot sina egna, och man försvarar sin bristande
takt i hemmet med den ursäkten, att det ej
är så noga, då de ju ändå veta, att man hål-
ler af dem, och att det vore obekvämt att be-
höfva pålägga sig ett tvång. Månne kärleken
till ens egna verkligen kan vara så luttrad och
rén, nät det behöfves tvång och själfbehärsk-
ning för att gifvå den ett hänsynsfullt oeh fin-
känsligt uttryck? Kanske då äfven den takt,
man bevisar i umgänget med främlingar, beror
blott på fruktan för det allmänna omdömet oeh
har sin rot ej i ett verkligt kärleksfullt, bil-
dadt sinne?
Syskon skola sinsemellan umgås höfligt, barn
vara vördnadsfulla mot sina föräldrar och hafva
aktDing föt den tid dessa tillhöra. Utan den
förra generationens arbete skulle den nuvarande
ej vara, hvad den är, ei kunna verka, såsom
den gör. Men äfven föräldrar skola bysa akt-
ning för det goda i den nya tiden och ej vilja
rùed maktbud nedhålja ocb bryta en ny gene-
rations sträftanden, utan äfven i kärleken för
det gamla alltid göra rättvisa åt det nya och
alltid minnas, att det fanns en tid, då äfven
de stödde sig på ocb höjde sig öfver det gamla
samt kämpade äfven de för en ny tids intressen.
”Att skiljas...”
»O^iu kunde åtminstone... kors, hvad du
I J ser häDgfärdig ut. Inga är väl inte
sjuk?»
»Nej.»
»Hvad behöfver du då sitta och se så där
ut? Det är just trefiigt, när man kommer.
Har tårar i ögonen... Hvarför det?»
»Jag blef så glad, när du kom.»
Det var underligt, hvad hon såg söt ut!
Var hon söt? Det hade han inte tänkt på.
Tyckte hon verkligen, det var roligt, att han
kom hem? Det hade hon aldrig sagt förut.
Han brukade just inte vara vänlig mot henne,
men det brukade bon ju inte heller mot ho-
nom.
»Tycker du, det var roligt? Barnsligbeter!
Du är ju gammal nu.»
»Tjugusju år — inte är det så värst mycket. »
»Så värst mycket,» ban drog på munnen,
»nej, det kan du kanske ha rätt i. När jag
tänker rätt därpå, ser du mycket yngre ut;
det lifvet klär dig. Hvarför har du aldrig
begagnat det förr?»
»Det har jag haft minst hundra gånger.»
»Åh, sä du drar till. – Hvad läser dn?
Idun, »
»Nej, du får inte se, hvad jag läser; det
är ingenting. »
»Nej, det kan väl hända, men jag vill se
ändå. Jaså, du läser »Att skiljas...» Ja,
gärna för mig, höll jag på att säga.»
Hon steg upp och började ifrigt syssla med
silfverpjäserna på skänken. Han tog tidningen
och läste om den lilla flickan, som inte visste,
om hon ville vara hos pappa eller mamma,
som helst ville, att båda skulle stanna hos
henne, och som därför slog sina små starka
armar om far och mor, så att de icke mäk-
tade frigöra sig. Han kastade tidningen från
sig på bordet och tände sin cigarr.
»Så dumt! Befängdt pjoller! »
Det kom litet hest fram ; han harklade :
»De här cigarrerna äro inte bra. — Hvad
ni fruntimmer äro roliga ändå. . . Hrm —
hrm — fördömda cigarrer!»
Han gick ut ur rummet.
»Adjö; jag går ut.»
»Adjö, min vän —»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
