Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 23 september 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I D U N 809
Hon satte sig i fönstret och tog tidningen
åter. Nej, nu orkade hon inte läsa mera.
Hvad det var vackert ute; det hade varit
kvalmigt hela dagen ; nu hade vinden vändt
six, och det blåste friska fläktar. MolneD,
som sett så dystra ut, hade guldkantats af so-
len, och hafvet glittrade i återskenet från guld-
bården. Det gjorde nästan ondt att se därpå.
»Mamma, mamma,» ropade från trädgården
en frisk barnaröst, och ett litet lockigt hufvud
stack upp ur blomsterrabatten, »jag har så ro-
ligt; jag leker mamma och pappa med blom-
morna. De här två de tycka så mycket, myc-
ket om hvarandra, de kunna aldrig skiljas. 0,
hvad det är roligt, allting är roligt; är det
inte det mamma?»
»Det är roligt, att du kan leka och vara
glad, lilla barn.»
»Hvar är pappa?»
»Pappa har gått bort.» ,
»Kommer pappa snart hem?»
»Nej, han kommer inte hem i kväll.»
Hon nickade åt den lilla och stängde fönst-
ret. — Om hon skulle läsa — nej, hon hade
ingen lust. Om hon skulle gå ut med Inga
— nej, det lockade inte heller.
Så underligt, hon tyckte det gick i tambu-
ren; inte kunde Hanna vara tillbaka redan?
Hennes man — nej, han brukade aldrig kom-
ma hem så dags, det visste hon nog.
Han stod framför henne.
» Greta ! »
»Nej — men — är du hemma! Jag un-
drade just...»
»Jag — jag» — han såg litet generad ut
— »jag tyckte inte det var trefligt att gå på
börsen i kväll. Vill du inte kläda på Inga,
kunde vi ju gå tillsammans ut till »Kullen»
och dricka kaife. Det är så skönt väder.»
»Jo, det blir hon nog glad öfver.»
Den lilla kläddes i sin röda kappa, och
mamma knöt på den lilla hufvan, böjde sig
ned, kysste sin unge och hviskade:
»Hvad det är roligt, allting är roligt!»
»Ring».
-Js
Tjänstebetygsfrågan.
AAänvisande till uppsatsen i n:r 34 af Idun,
j-f bedja vi härmed fä hänleda ärade hus-
mödrars uppmärksamhet på de formulär till
tjänste- och afskedsbetyg, som åtfölja detta
nummer. Genom att upptaga och samarbeta
de bästa idéerna frän de i täflingen delta-
gande olika förslagen, ha vi sökt åstadkom-
ma ett möjligast tillfredsställande betygsfor-
mulär. Författaren till den i n:r 34 införda
uppsatsen betonade vikten af, att likformiga
betygsblanketter för tjänarinnor komme alt an-
vändas i hela vårt land. Vid det virrvarr,
som nu är rådande i fråga om betygen, är
det nämligen nästan omöjligt för en busmor
att med tillförsikt fästa afseende vid dem och
rättvist bedöma deras relativa värde. Om en
likformig blankett antoges i så vida kretsar
som möjligt, vore därför mycket vunnet, och
vi uppmana samtliga våra läsarinnor att ver-
ka härför genom att upptaga och fasthålla
vid här framlagda formulär.
Formulär med den i dagens nummer före-
kommande uppställningen äro under tryckning
i vackert format på godt papper och kunna re-
kvireras genom Iduns expedition, Stockholm,
till ett pris af 5 öre pr styck för tjänstebetyg
och 4 öre pr styck för afskedsbetyg. 5 styc-
ken af hvardera slaget sändas portofritt mot
insändandet af 35 öre och 10 stycken af
hvardera slaget likaledes portofritt för 65
öre, allt i frimärken eller helst sparmärken.
Sport.
Nutidsbild, tecknad af A.ve.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
rV ter glimmade det till i Davidas ögon, men
nu var det vrede; hon följde dock med,
ty hon kände, att fru Marias uppmärksmhet
blifvit väckt och måste söfvas.
»Davida, låt bli allt sådant där!» sade fru
Svingler, då hon fört in sin svågers fästmö
i mjölkkammaren.
»Hvilket det där, kära Maria?»
»Din gamla sport. — Du vet, att då flic-
korna därinne uppräknade notariens meritlista,
kunde jag gifvit dem ett motstycke -— Albert
är icke den förste trolofvade karl, som du,
genom din trollska skönhet, lockat till dig.
Jag har aldrig nänts att säga Albert, att han
svikit en god och bra flicka för en erkeko-
kett. »
»Du kan aldrig förlåta mig, att jag vunnit
din unge svåger, fast du ju själf ifrigt dref
på, att vi skulle förlofva oss.»
»Ja, sedan du snärjt honom och i så hög
grad blottställt hans rykte, att...»
»Nej, nu är du för lustig, Maria! Kan nu
också en karls rykte blottställas?» log Davida
utan ett spår till vrede.
»Ja, det är just hvad det kan,» svarade
fru Svingel med eftertryck,» och mycken sorg,
synd och många bekymmer skulle undgås,
om unga kvinnor ville på allvar lära sig för-
stå, att ynglingen, lika så väl som flickan,
har sitt sedliga rykte att tillvarataga. Du,
Davida, blottställde min svåger så, att en för-
lofning emellan er två blef nödvändig, om
han icke skulle rent af lida andligt skepps-
brott, sedan hans första fästmö löst honom
från förbindelsen med henne.»
»Men, kära du, hvarför rör du nu upp i
de där ledsamma sakerna? Du kan då icke
säga annat, än att jag under dessa två år
undvikit allt, som kunnat bedröfva Albert.»
»Du menar, att du icke idkat din gamla
sport, sedan du själf blef förlofvad. Här har
ju icke varit någon lägenhet därtill; jag har
ju under denna tid blott tagit rent af omöj-
liga manliga individer i huset; men i dag har
jag sett tillräckligt för att misstro dig.»
»Jag är själf ledsen öfver min lilla obe-
tänksamhet; jag kom för ögonblicket ej ihåg,
att jag bör vara på min vakt mot notarien.»
Davida såg verkligen så nedstämd och be-
dröfvad ut, att fru Maria ångrade sina häf-
tiga förebråelser: hon hade icke tillräckligt
djup människokännedom till att misstänka
äktheten af ett saktmod, som ej byttes i harm
vid så hänsynslöst uttalade tvifvel på Da-
vidas sedliga allvar.
Sommarmånaderna förflöto i ro och lugn;
hvarken Davida eller notarien gaf anledning
till några anmärkningar; de tycktes båda ha
nedlagt sin gamla sport.
Endast madam Rönn visade, att hon fort-
farande hade sina egna tankar om hjulrytta-
ren, och hon yttrade äfven då och då samma
slags ovilja mot häradsskrifvarens fästmö.
Ju längre sommaren led mot hösten, dess
flere göromål tycktes häradsskrifvaren få; man
undrade därför ej på Mariero öfver, att hans
ansikte fått ett så egendomligt frånvarande
uttryck, och att han så litet syntes till bland
husets sommargäster och blott ägnade helt
korta stunder åt Davida.
En lördag i början af september, då ma-
dam Rönn hjälpte fru Maria att plocka skär-
bönor ute i köksträdgården, yttrade madamen
plötsligt:
»Nej, nu kan jag inte tiga längre!»
»Hvad står på?»
»Det står på, frun, att studenten, en af
fröknarna och den åldrige ungkarlen, som
säges ha kommit hit för att finna sig en pas-
selig fru, nu veta lika så mycket om hjulbe-
ningens och fröken Davidas brefskrifning och
spatserpromenader som häradsskrifvaren och
jag. »
»Så-å!» hördes fru Marias rö-t dämpad,
där hon stod gömd för madam Rönn af bö-
nornas brödbiadiga rankor. »Och hur vet
min svåger ...»
»Genom mig, förstås, ty jag har aldrig
trott de där två mera än jämt; de äro ju så
lika hvarandra i ögonen, vet jag.»
»Det var visst inte mer än fjärde eller femte
dagen efter det som han kom hit med ring
på fingret,» fortfor madam Rönn halfviskande,
»som jag såg honom hjula förbi min stuga
och ta hela landsvägssvängen ned till kröken
vid skogen. Men då han sedan ej blef syn-
lig i backen, som han ju borde blifvit, om
han farit på rätta vägar, for den tanken i mig,
att han vikit in på skogsvägen, som går till-
baka hit förbi parken. Jag satte af gensti-
gen hit, såg fröken Davida komma ut med
matkorgen, som hon skulle bära till den sjuka
madam Holm, följde efter henne, såg henne
och hjularen prata med hvaraudra både länge
och väl, och när detta sedan blef en nästan
daglig vana, talade jag om det för härads-
skrifvaren, ty jag har alltid tyckt honom va-
ra en rent för god karl till henne.»
»Hvad sade han då?»
»Ingenting för tillfället, men ett par da-
gar efteråt kom han in i min stuga och sade
sig visst ha glömt att säga mig, att allting
var som det skulle vara emellan de två, som
jag talat om, och att jag skulle hålla saken
hemlig för alla så länge, på det intet onö-
digt skvaller skulle uppstå. Sedan har jag
flere gånger sett dem byta bref med hvaran-
dra, och hur det gått till, att flere än jag
sett detta, vet jag inte; men säkert blir här
nu ledsamheter, om inte häradsskrifvaren sjun-
ger ut med hvad han menade, då han sade
mig, att allt var regäldt...»
»Ja, det är nog på tiden nu; vi ha också
tänkt, att det skulle bli i morgon. Har ma-
dam flere kycklingar att sälja mig ? — Jaså,
tio. — Jo, de räcka till. Kom hit i mor-
gon bittida med dem och stanna så här och
hjälp till med middagen.»
Fru Svingel kom ändtligen fram på träd-
gårdsgången; hon såg något upphettad ut,
men så föll också kvällssolen rakt på det
gröna snår, hvari hon stått så länge.
Madam Rönn dolde illa sin missräkning;
hon hade trott sig få bevittna ett gripande
uppträde, men så sade också fru Svingel, att
allting var som det skulle vara. »Konstiga
människor ändå de bildade!» mumlade hon,
då fru Maria med ett litet leende lämnade
henne och gick ned till sin svågers kontor.
Då sällskapet denna afton stod i begrepp
att säga god natt åt hvarandra, yttrade hus-
modern sin önskan, att alla hennes gäster
måtte infinna sig vid den lilla festmiddag,
som hennes svåger ville gifva i morgon. Det
var en bemärkelsedag, som han önskade fira;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
