Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 23 september 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310 I D U N 1892
han hade dock förbehållit sig nöjet att själf
i morgon lämna närmare förklaring.
Alla hade infunnit sig i sällskapsdräkter;
Davida var strålande skön i gräddfärgad ylle-
klädning och prydd med blekröda rosor ; samt-
lige herrarne bade af henne erhållit hvar sin
blomma, och det var väl blott händelsevis,
som notariens frack pryddes af en blekröd
ros.
Stämningen vid middagsbordet var liflig,
häradsskrifvaren var, mot vanan, nästan upp-
sluppen. Han salt bredvid Davida, som vid
sin andra sida hade notarien till granne; fru
Maria hade själf ordnat alla platserna.
Nu kom deserten, och tillika med den in-
buros champagnebuteljer och höga glas: det
lifliga samtalet afbröts af jubel.
Häradsskrifvaren reste sig upp.
»Mina damer och herrar! Dufven cham-
pagne, kallnad kärlek äro två obehagliga ting;
denna senare förkasta vi alla — icke sannt
mitt herrskap?»
»Jo-jo, hör, hör!»
»Och pä det icke vårt vin må dufna, hål-
ler jag festtalet, innan vi hälla det i glasen,
ty, mitt herrskap, det är en ung brusande,
pärlande, skummande kärleks skål, som här
skall tömmas. Två likstämda själar hafva
funnit hvarandra. Stort och ädelt ha de hand-
lat, mig ha de korat till att här kungöra
deras kärlekssaga:
Hören och glädjens öfver den sanna, den
rena kärlekens makt!
Han hade hört henne omtalas som en oemot-
ståndlig tjuserska, fick lust att sätta sin egen
osårbarhet på ett nytt prof. Kom, såg, seg-
rade och besegrades; men inbiten sportsman,
som han är, sökte han i det längsta rädda
sin frihet genom att utgifva sig för trolofvad.
Hon hade visserligen en fästman, men han
önskar nu ingenting högre än att se henne
för evigt bunden vid sin själsfrände. Och så:
Salut med champagnekorkarna, då jag näm-
ner parets namn ! Herr notarien von Dtinker
och fröken Davida Behrén! Dem ägnas ett
trefaldt hurra!» —• —
Korkarna flögo samtidigt mot taket — det
syntes, att såväl studenten som den »åldrige
ungkarlen» voro inne i sina roler, men hurra-
ropen uteblefvo; förvåningen, häpnaden gjorde
de flesta af bordsgästerna stumma.
Skålen dracks, men bestörtning, harm och
förlägenhet stodo så tydligt att läsa i nota-
riens drag, att studenten vid anblicken däraf
brast i ett skratt, som smittade den åldrige
ungkarlen och grep sedan epidemiskt hela
bordssällskapet, utom det förlofvade paret.
Davida var likblek, hon stödde sig mot bords-
kanten, medan hon klingade med de gratu-
lerande damerna.
Nu fylldes åter glasen, och häradsskrifvaren
tog åter ordet:
»Denna skål är för de nyförlofvades lyck-
liga resa! I nästa ögonblick skola de vara
försvunna ur vår krets; vagnen, som skall
föra dem till banstationen, väntar. Ett tele-
gram har underrättat om, att fröken Davidas
styfmor är dem till mötes vid tåget. Och nu
tömma vi skålen för parets lyckliga resa både
härifrån och genom lifvet!»
Albert Svingler vände sig mot Davida; hon
tryckte näsduken för sitt ansikte och störtade
ut. Notarien följde henne.
En knapp halftimme därefter åkte de i
häradsskrifvarens täckvagn från Mariero.
Deras kofferter skulle sändas efter dem se-
nare.
Denna ofrivilliga förlofning blef aldrig till-
kännagifven i tidningarna; men samma år, i
december, lästes däremot under rubriken vigde:
Häradsskrifvaren Albert Svingel och fröken
Vivi Holmbo, Mariero.
Han hade sålunda lyckats återknyta för-
bindelsen med sin första fästmö.
* *
• *
I fjol lästes på husknutar och plank i en
af våra fabriksstäder, att patron von Diinker
ämnade hålla en serie föredrag öfver det be-
rättigade i de socialistiska agitationerna. Hans
titel, som tillkännagaf, att talaren var jord-
brukare, drog folk, men bland åhörarne fanns
åtminstone en, som visste, att den inbitne
sportsmannen icke mera egde eller odlade så
mycket som en landsbredd jord, utan nu bara
lefde af denna nya sport.
Vid utgången från föreläsningslokalen hör-
des en karl fråga sin granne: »Går du nu
med till frälsningsarméens sammankomst? De
ha en otroligt vacker kadett där.»
»En flicka?»
»Förstås. Hon trängde sig just nyss fram
till föreläsaren här, då han gick in, räckte
fram ’Stridsropet’ och bad, att hon måtte få
frälsa honom.»
»Vet du händelsevis hvad hon heter?»
»Ja visst, Davida Behrén.»
»Äfven hon är en inbiten sportmänniska,»
tänkte någon, som, inklämd bland folkhopen,
hörde det korta samtalet.
Om prydandet af våra hem.
Af Clementine von Braunmlihl.
II.
yl/1 komma nu till en andra grundsats, som
W bör leda våra damer vid prydandet af
deras hem — ordningskärlek — och
beröra därvid de hundratals små och större
prydnadsföremål, som skulle tjäna till bosta-
dens smyckande. Ja, skulle!
Jag måste då genast börja som en af mina
bekanta, som tid emellan lät barnens alla sön-
derbrutna leksaker, fruns alla smutsiga dons
d’amitié försvinna, då de voro en styggelse för
hans ordningssinne. I hvarje hus samlar sig
genom anhörigas välmening och smaklöshet,
genom släktingars och bekantas vänlighet en
sådan hop onyttigt prydnadskram, att man
verkligen inte kan göra något bättre än att
då och då rymma ut det, äfven med risk att
kalla fram kära fruns tårar. Men om hon
öfverhufvud vill göra anspråk på att draga sitt
strå till hemmets prydande, så måste hon börja
med att aflägsna från detsamma allt, som icke
pryder, som icke är skönt. På så sätt bi-
drages ofta negativt mera till hemmets pryd-
nad än positivt. Alltså, bort med allt smut-
sigt, som ej kan rengöras, allt sönderbrutet,
som ej längre kan begagnas, allt af dåligt ma-
terial och allt smaklöst, som stöter sinnet för
skönhet och soliditet — bort med det, eller
förvisa det undan världens blickar till någon
gömma för fromma minnen 1 Alla kittade eller
trasiga glas, zinkadt porslin, majolika och sten-
krus må bannlysas från buffeten ; i den mån
de äro vackra och värdefulla, kunna de möj-
ligen finna plats på matsalens dörrkrön och
panelhyllor. Bort med den fläckiga borddu-
ken, med den suddiga soffkudden, den slitna
gardinen! Äro dessa föremål af värderikt,
gammalt material kunna de möjligen ännu
pryda ett antikvitetskabinett eller en atelier;
i brist på sådana rum må de få vandra till
evig hvila.
Men på hvad vis kunna då våra damer ge-
nom eget arbete bidraga att smycka sina hem?
Genom hvarje prydnad, som de förfärdiga med
smak och stil och anbringa på passande plats.
Stil och smak äro grundbetingelserna för
hvarje kvinnlig konstnärlig verksamhet. Det
beror sannerligen icke på huru mycket, utan
på huru. Hvad detta huru mycket anbelan-
gar, felas då i våra dagar intet mer. Våra
slöjdskolor, privatateliererna, de illustrerade
modetidningarna och mångfaldiga boklådsverk
gifva anvisning att lära och utföra en massa
kvinnliga handarbeten. Utom alla slag af bro-
derier, som nu en gång för alla höra till da-
mernas gebit, dragas keramiken, läderplastiken,
glödritningen, olika sorters målning, etsning,
knyppling, konstgjorda blommor, gobelinsimita-
tion m. m. inom det kvinnliga handarbetets
krets. Förtjänar då också utförandet af alla
dessa arbeten alltid sitt namn? Vi få skilja
på två olika arter af arbeten: sådana, vid hvilka
tillverkarionan endast öfvertar den tekniska de-
len, och sådana, vid hvilka hon äfven skall
uppfinna själfva teckningen, den konstnärliga
delen. I det förra fallet kan det kanske vara
nog, om hon, utom den rent manuella färdig-
heten, kunskapen om utförandet, äger tillräck-
lig smak för att välja det bästa bland befint-
liga manér och mönster. Alltid går hon säk-
rare till detta val af det goda och bästa, om
hennes smak är skolad genom studiet af det
skönas och det riktigas lagar, genom kunskap
om stilen. Men alldeles oundgängligen nödvändig
är denna stilkunskap, om någon af våra damer
själf befattar sig med den konstnärliga delen
af sitt arbete och därigenom höjer sig till
hvad som naturligtvis ej blott fordrar känne-
dom om stil, utan äfven verklig förmåga, med
ett ord konst!
I båda fallen kunna vi endast då tala om
konsthandarbete, när såväl betingelserna tek-
nisk fulländning som konstnärlig skönhet och
korrekthet uppfyllas, och endast dylika arbeten
kunna dana en prydnad för våra hem.
Men kunna vi nu fordra af våra damer, att
de skola bli konstnärinnor för att bidraga till
hemmens smyckande? Rättfärdiga resultaten
den stora tidsspillan, årslånga inträngande stu-
dier? Fordra det kunna vi icke, men uttala
det som en önskan och äfven försöka något
litet belysa resultaten af ett dylikt företag.
Hela vårt konstindustriella lif och därmed
en nationalekonomisk fråga af största betydelse
beror af vexelverkan mellan producenten och
konsumenten. Den sistnämnde är den afgö-
rande. Fabrikanten rättar sig efter den kö-
pande publikens smak. Men nu är det ett
egendomligt, ehuru — om vi ta vår kvinno-
uppfostran i betraktande — nog så förklarligt
faktum, att endast den blifvande producen-
ten, men icke den mycket viktigare konsu-
menten noga och exakt utbildar sig. Med an-
dra ord: att endast sådana flickor få lära sig
konstnärlig färdighet, som skola förtjäna sitt
bröd därmed. Vore det inte mycket viktigare,
att de ägande kvinnorna, de som köpa konst- och
konstindustriella artiklar, hade det rätta skön-
hetssinnet och begreppet om det i bästa me-
ning stilrena? Hvilken socialpolitisk makt hvi-
lar icke i kvinnans händer! Hvartill tjäna
alla bemödanden från regering och korporatio-
ner att höja den fosterländska konstindustrien,
när kvinnorna fortfara att hämta sitt siden
från Frankrike, sina spetsar från Belgien och
sina broderier från Schweiz? Ha vi ej själfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
