Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 30 september 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316 IDUN 1892
med hundöron och andra tydliga bevis pä
flitigt begagnande. Den hade varit sä spän-
nande, att Grete inte kunnat släppa den ur
händerna. Bara ett kapitel till och sä ett
till och så ännu ett. ..
»Har du inte börjat med dina lexor än,
barn?» hade mamma ropat gång på gång.
Hvarje gång hade Grete hoppat till och hjälte-
modigt försökt att lägga boken å sido, men
så hade åter symaskinen surrat på där ute i
salen, och det lilla mörka, rufsiga hufvudet
hade på nytt sjunkit ned öfver de tummade
bladen.
Så hade Lina, jungrun, tändt lampan, och
nu satt Grete där med lexböckerna framför
sig.
Håhå jaja! Med hvilken skulle hon börja?
Med franskan? Hu, så långt! Allt om be-
stämda artikeln. Den där fåniga grammati-
ken bestod då bara af undantag och undan-
tags undantag? Och Vidholms hederliga
språklära fick sig en otålig puff, så att den
dansade längs bordet.
Det var då också nedrigt utaf Behm att
ge alla exemplen. Han hade ett sätt att
ge lexor, han! Först när han gifvit en rik-
tigt lång en och alla ropat i korus, att det
var »alldeles för låDgt», så brukade han sätta
sitt lilla tjocka hufvud på sned, så att den
röda halsen slog ett pösande veck öfver den
stärkta kragen, dra ned vesten, som alltid
var för kort, och illparigt stirra ut öfver
klassen — och så höll han sitt lilla vanliga
tal. Han talade fort, med korta andetag,
tills han mötte ett r; då riktigt hvilade han
på det och lät det rulla fram med öm för-
siktighet. Flickorna tyckte, att det var all-
deles, som om han åkte kana; först springer
man fram en bit med små, korta, hastiga
steg för att få fart och se’n mjukt glida hän
öfver det hala.
»Det är många,» brukade han säga, »i den
härvarande klassen, som har svårt, tror jag,
det tror jag alldeles säkert, att följa med.
Jag har verkligen märkt det. För dem
är nog lexan för låDg. De kunna ju sätta
upp handen, så får jag se, och så få vi väl
rådgöra, tror jag.»
I de sista orden funnos två r, och därför
upprepade han dem ännu en gång, »rådgöra,
tror jag», och lät dem långsamt rulla fram
och likasom smekte dem kärleksfullt med
tungan.
Naturligtvis hade ingen satt upp hand!
Nu satt Grete där och försökte komma
ihåg, att: »Min bror har ett godt hjärta och
ett utmärkt minne» hette: »Mon père a le
coeur bon et la memoire excellente». Och så
satte hon fingrarne i öronen, sträckte ut sina
långa ben och Jäste vidare. »Voici la mai-
son de mon père l’architecte en est mort.»
»En est mort,» upprepade hon och dun-
kade med handen i hufvudet för att riktigt
pränta in det — »en est mort, en... »
Det tog i dörren. Lina stack in hufvudet
och frågade från frun, om Grete ville komma
in och se fröken Molly, innan hon gick. »Hon
är färdig nu och är så fin och grann och
söt, ackurat som en karamell.»
Ja, det var ju så sannt det, stora- syster,
Molly, skulle på bal i kväll ! Hon var
bra lycklig, hon, och Grete kom med en rik-
tig martyrmin in i den upplysta salen, där
syster Molly stod framför trymån och knäppte
de långa, gula handskarna.
»Nåå, hvad tycks?» Systern vände, lång-
samt sin smärta gestalt rundt omkring.
»Rysligt stiligt!» svarade Grete med kän-
sla och öfvertygelse.
»Hvar ska’ jag sätta liljekonvaljerna?»
Molly satte hufvudet på sned och gick två
steg bakåt och så två åt höger och två åt
venster. »Här eller här?»
»Här, tycker jag,» föreslog Grete och kläm-
de med all makt ned blommorna på systerns
axel, utan att tänka på den förödelse de små
nedbläckade fingrarne gjorde i de ömtåliga
tyllpuffarna.
»Släpp dem, Grete; du förstör alldeles mina
ärmar! Usch! En så’n ungel» och hon ska-
kade henne ifrån sig.
»Vagnen är här!» förkunnade i detsamma
Lina, helt anfådd af det häftiga springandet
i trapporna.
»Hvar är mamma, är hon inte färdig än?»
ropade Molly nervöst, och två knappar flögo
på en gång ur ena handsken.
»Fort, Lina, tråd och nål! Där i syskri-
net! Så, skynda sig då!»
Lina gjorde sig den största möda att få
allt i syskrinet så mycket som möjligt huller
om buller ; till slut uppfiskade hon långsamt,
»utsökt långsamt» som Molly kallade det, en
synål mellan det tjocka, spruckna pekfingret
och långfingret.
Så kom mamma infrasande i svart siden-
klädning och puderasken i ena handen. Mol-
lys ljusa lugg skulle pudras för att inte rakna
under aftonens lopp.
Det var ett högtidligt ögonblick. Mamma
allvarlig som en prestinna med pudervippan
kretsande som en hvit dufva öfver Mollys
sänkta hufvud, i bakgrunden Grete och Lina
andäktigt följande ceremonien.
»Så ja, så! Litet mer på ena sidan kan-
hända.» Mamma vände och vred Mollys
vackra hufvud. »Hit nu med hufvan!»
Grete för sin del vågade knappast andas
af bara oro, att den ljusa teaterhufvan skulle
kunna rubba Mollys fina hår.
»Akta elden!» förmanade mamma därute
i tamburen, när Lina stånkande drog på henne
galoscherna. »På skänken står en tallrik med
sylt och bakelser; och så se efter, att inte
Grete sitter uppe för länge. Se så där ja!»
Hon stampade med högra foten, som inte rik-
tigt ville gå ned i galoschen. »Akta elden
för all del!»
När Lina stängt dörren och släckt gasen
i tamburen, så gick hon in i salen för att
släcka lamporna där. Men hon kom aldrig
längre än öfver tröskeln. Så sjönk hon ned
på närmaste stol och skrattade, så att tårarna
trillade som ärter utför hennes runda, blanka
kinder.
Framför trymån, mellan de två höga golf-
lamporna, stod Grete. Djupt begrundande
blickade hon in i spegeln under de hvita,
halfslutna ögonlocken. Tvänne blekröda si-
denband på grekiskt sätt knutna öfver det
rika, mörka håret, klädningen framtill urvi-
ken, öfver axlarna ett blekrödt tygstycke, dra-
peradt i mjuka veck, i ena handen puder-
asken och i den andra pudervippan, som fri-
kostigt strödde puder öfver ansikte och hår.
Häftigt vreds det lilla mörka hufvudet om,
och det blixtrade till i ögonen, men så drogs
mungiporna ned, och Grete såg skamsen ut,
skamsen som en riktig liten skolråtta.
»Nå, jag må säga, jag må säga,» bröt jung-
frun slutligen ut. »Klutat ut sig, det har
hon, med »hams» från fröken Mollys bal-
klädning. Och puder det har hon då smetat
öfver hela ansiktet, så att hon då mest lik-
nar en hvitlimmad vägg. Ha, ha, ha, ha,
jag må säga,» och hon slog sig på knäna
och skrattade, tills Grete förnärmad ref af sig
banden och tygbiten, rusade in i sitt rum och
slog igen dörren, så att det dånade i hela
huset.
Där inne kastade hon sig nästan med ra-
seri öfver historielexan . . . »Den unga drott-
ningen var ingalunda vuxen den svåra upp-
giften att afhjälpa missförhållandena i lan-
det. Hon hade visserligen ärft sin faders
lysande snillegåfvor — — —- — —» hon
rabblade vidare och vidare. Det var, som
när en stor flod flyter fram, jämnt och lugnt,
tråkigt och sömnigt. Men när hon kom till
ett årtal, upprepade hon det ihärdigt gång
på gång med olika tonfall; först barskt och
så mjukare och så mildare och mildare, tills
hon slutligen hviskade fram det och liksom
smekande bad siffrorna att stanna kvar i det
lurfviga lilla hufvudet, som hade så förfärligt
svårt för allt hvad siffror hette.
Läraren i historia, han riktigt lefde på år-
tal, han. Men så var han då också liten
och blek, med stora vattenblå, milda ögon.
Och så var han så mager, så mager. Grete
trodde, att det var för att årtalen voro en
så klen kost. Näst årtal svärmade han här
i lifvet allra mest för regenternas släktskap.
Det var något rysligt, när han slog in på
den trafven. Hittade han då på något rik-
tigt kvistigt, som sista gången t. ex. när han
frågat Grete, hvem Karl X Gustafs morfar
fars svåger var, så sken han formligen upp,
och ju längre svaret dröjde, dess mera för-
tjust tvinnade han fingrarne omkring hvar-
andra.
Så där ja! Nu var den lexan undangjord.
Men nu hade hon det värsta, sitt lifs plåga,
räkningen kvar.
Grete suckade; så sträckte hon armarne
öfver hufvudet, och så gäspade hon så grund-
ligt, att det gick som en lång våg öfver hela
kroppen. Den som ändock fick sofva! Hon
lade ned hufvudet på bordet, blott för att
känna, hur skönt det skulle vara, om hon nu
inte hade haft någon räkning, utan finge gå
och lägga sig i stället. Så slöt hon ögonen,
bara ett litet tag, bara litet. Grete tillbad
sömnen. Åh, att få krypa ned i en sval,
mjuk säng och så sofva, sofva . . .
Men hvad tänkte hon då på! Hon hade
ju räkningen ! ! Hon flög upp som en pil
och smällde Nyströms räknelära i bordet för
att bli vaken.
Ah, hvad hon hatade matematiken, ja, och
räknelärarn med, därför att han var så mörk
och så grof och så röd, därför att han var
så nervös och retlig. Alltid skrattade han,
när man sade något dumt, och då blef man
naturligtvis ännu dummare och räddare. Så
gjorde han alltid narr af ens svar, så att hela
klassen brast ut i skratt, och det värsta var
att man själf tvingades att skratta åt sin egen
dumhet, just när man var så yr och konfys,
att man inte visste, hvar ens eget hufvud
satt en gång. Och när han såg på en sedan
—• då var det, som om han borrat sig in i
ens innersta, räknat ut och vägt upp ens lilla
förstånd i så och så många kilogram, hekto-
gram och gram. Ja, nog hade då Grete för-
stått, att hennes lilla förstånd i matematik
var vägdt och funnet för lätt, alldeles för lätt.
Hon riktigt ryste, när hon slog upp räkne-
boken.
»Om 17 väfvare på 10 dagar väfva 1190
m. tyg, hur mycket väfver hvar och en dag-
ligen?» läste hon. Sjutton väfvare! Pennan
gnisslade på papperet. Först en etta, rak som
en löjtnant i sprättbågstil, och så en sjua,
som graciöst böjde sitt hufvud och släpade
efter sig en lång svans, alldeles som Mollys
släp . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
