Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 30 september 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 317
Ja, Molly, ja! Henne hade hon nästan
glömt! Hon var på bal! Hon var lycklig,
hon! Och åter suckade Grete.
Så skref hon under sjuttontalet tio med en
liten fyllig nolla och så 1190 •— mycket
låDgsamt och mycket omsorgsfullt.
Så började hon åter. »Om 17 väfvare på
10 dagar — — — »
Men hvad var det? Upp till henne stego
toner, ömma, smekande, lockande. Det var
Donauwellen, som spelades i våningen inunder.
Hon lyssnade och lyssnade. Den lilla
trubbiga pennstumpen, som bar så många
märken efter Gretes hvassa tänder, föll ur
hennes hand. Hon märkte det ej. Ack, den
som finge dansa! Hon lutade sig tillbaka i
stolen och öppnade ögonen, så vida och stora.
Den som vore stor! En sådan där blekröd,
luftig klädning som Mollys, och så puder i
båret och blommor, doftande blommor, och
ljus och lekande, klingande skratt! Så mu-
sik, sprittande dansmusik, som kom en att
glömma allt, allt utom glädjen och njutnin-
gen, som flöt liksom eld genom ådrorna och
kom foten i skon att spritta af danslust.
Ah, Grete kände, hur de bådo och lockade,
tonerna, som ljödo upp till henne därned-
ifrån, och hon följde dem in i drömmarnas
vida land, och hon glömde allt, de 17 väf-
varna, den unga drottningen, den bestämda
artikeln, alla världens långa, sömniga lexor.
Modersmål oeh barnajoller.
(I anledning af en uppsats i Idun den 9 sept.)
»ll^ijVilket är det skönaste, som finns att se
eü?* i världen?»
Frågan framställdes i ett sällskap, där
man roade sig med att framkasta och besvara
kvistiga frågor.
Svaren haglade tätt. En svärmade för vildt
storslagna naturbilder, en för leende landskap.
En sökte skönhetens höjd i diamantens gnist-
rande färgspel, en annan i blommornas dof-
tande färgprakt. Männen påstodo, att en
skön kvinna var skapelsens prydnad, men
priset för det bästa svaret vann en ung mo-
der, som blyg och rodnande, men med öppen
och leende blick svarade: Min lilla sofvande
gosse!
Om det gällt att besvara frågan, om hvil-
ken som vore örats, i stället för ögats, största
njutning, så skulle jag velat svara något
ditåt.
Jag skulle sagt, att om en sonat är nå-
gonting härligt och upphöjdt, att om opera-
primadonnans aria är stor konst och skåde-
spelarens kraftigt och vackert skolade röst är
en njutning för mitt öra, så finns det dock
intet, som så förmår tränga till mitt hjärtas
innersta djup, som min lilla flickas barnsliga
joller.
Just joller! Just de ljud, som äro van-
ställda, för alla andra än för mig oförståe-
liga uttryck för begrepp, som knappast hunnit
uppstå i det lilla hufvudet! Det är icke de
ord, hvilka barnet hunnit lära sig att korrekt
uttala, som mest smeka mitt öra och korama
mig att le af förtjusning, utan det är det
stapplande försöket, det famlande, letande,
som fängslar mitt öra, mitt intresse.
Det är jollret.
Låtom oss iclce upphöra alt jollra med våra
barn!
En författare i ett föregående nummer af
»Idun» har framfört några vackra och väl-
menande ord om vårt modersmål. Han vill,
att vi skola vårda och ansa detta dyrbara
och heliga arf, och att större ansträngningar
skola göras i skola och hem för uppöfvandet
af talets konst.
Jag är med honom i detta, i själfva ön-
skemålet, ehuru jag tror, att han icke rätt
fått syn på de verkliga orsakerna till, att
talet är vanvårdadt hos oss, och att talet
som konst knappast hos oss kan sägas exi-
stera. Det är emellertid blott en enda punkt
af hans framställning jag här vill inlåta mig
på. Jag är icke med honom, då han tror, att
man i barnkammaren jollrar bort språket
med de små genom att i språkkunskap ställa
sig på deras ståndpunkt. Jag tror icke som
han, att »barnets utveckling i ett rent talande
af modersmålet fördröjes», genom att man
jollrar med det, eller att det skulle vara
nyttigt att förjaga jollret ur barnkammaren.
Jag tror tvärtom, att intet skärper barnets
uppfattning af språket och underlättar dess
ansträngningar att tala det som ett flitigt
begagnande — från omgifningens sida — af
just barnets egna uttryckssätt.
Jag har ofta märkt det hos mina egna små,
huru de liksom kännt sig slagna, förlägna af
att höra mig, stora pappa, begagna deras
egna allra som tokigaste ord, och huru de då
försökt att ändra, att rätta dem.
Med någon uppmärksamhet skall man lätt
i barnets joller kunna spåra ett system, finna
bevis för dess intelligens och uppfinningsför-
måga vid skapandet af egna uttryck, ofta
målande nog för dem, som söka lära, fatta
dem. Det är icke så betydelselöst, som man
skulle tro, om barnet öfverlämnas åt försöken
att själf finna beteckningar för saker och ting,
ty man skall lätt kunna påvisa de ofta fyn-
diga kombinationer, som ledt till uppfinningen
af dylika uttryck. Ofta, då jag iakttager min
lilla flicka under hennes jollrande prat med
mig, ser jag, hur hennes blick får ett sökande
uttryck, huru den lilla munnens fina linier
växla och ombildas under ansträngningen att
forma ett ljud till likhet med hvad hon hört
af mig eller själf föreställt sig.
Om jag försöker underlätta hennes arbete
genom att korrekt uttala ordet, så misslyckas
jag säkert. Söker jag däremot att jollra med
och blott så småningom låter ordet växa ut
gradvis till sin rätta form, så går arbetet
mycket fortare.
Arbetet! Ja för barnet är dot nog ett ar-
bete. Ett arbete i det tysta, halft omed-
vetna.
För mig däremot är det en njutning, ett
nöje, det renaste, njutningsfullaste nöje som
finnes: att jollra med min lilla flicka.
Skulle jag låta beröfva mig en sådan njut-
ning, så länge jag kan få äga den ? En
njutning, som på samma gång är en tröst,
en vederkvickelse, en hvila? Icke!
En tröst — därför att jag vet, att om värl-
den är full af motgång, af strid och neder-
lag och sorger, så är allt detta glömdt under
de snabbt flyende ögonblick jag med hennes
lilla hufvud mot mitt bröst får jollra och
leka.
En vederkvickelse och hvila — därför att jag
här, i min lek med henne, får lämna bakom
mig alla de stränga former och band, som
fjättra oss därute i lifvet, att jag får för
ett ögonblick åter blifva som hon, som ett
barn !
Därför jollrar jag med henne. Därför
frågar jag henne icke:
»Är Wanda pappas siora flicka?» utan jag
spörjer mellan kyssarne:
»Är Anda pappas tora tumpa?» Och
jag finner hennes svar:
»Pappas jaja tora tumpa!» mycket »rarare»
och oändligt mycket mera vältaligt och skönt
än all deklamation i världen !
Och, för att återgå till hufvudfrågan, om
det verkligen så skulle vara — hvilket jag
dock med en ganska stor erfarenhet icke
kunnat finna — att jollrandet verkligen något
försenar barnets språkliga utvecklmg, så skulle
jag ändock icke anse detta vara så stor skada,
att jag därför skulle vilja förjaga jollret ur
samspråket med de små.
Dröjsmålet, försenandet måste i alla fall
vara obetydligt och är oväsentligt gent emot
faran att för tidigt kyla barnasinnet.
Ty det rent undervisande i saken är för
mig af ojämförligt ringare betydelse, än det
som jag anser vara det viktigaste af allt: att
icke för tidigt lägga formernas tunga band
på barnet och barnasinnet, dessa former och
formler, som lifvet är så fullt af.
De komma tidsnog, allt för tidigt!
Låtom oss därför icke upphöra att jollra
med våra små!
Låtom språk puristerna rensa så mycket de
vilja i den språkliga örtagård, som tillhör de
försigkomna barnen, den mogna ungdomen
och det vuxna släktet.
Men låtom barnkammarens kära joller,
de tultande smås eget Volapyk vara i fred,
som ett värn ännu för dem själfva och en
ljuf glädje för de store!
En gamma! far.
Iduns panoptikon.
M
ngenting är, gudnäs, beständigt i denna förän-
derliga och förgängliga värld; men utaf allt
__ förgängligt vet jag ingenting, som dunstar bort
med en sådan fart som en nordisk sommar, om jag
undantar smekmånadsglädjen hos ett äkta par, som
ingått ett s. k. resonemangsparti.
Det förefaller mig, som det bara vore ett par vec-
kor sedan jag gick och funderade på, hur jag skulle
kunna skafia mig en ny sommarpaletå, och ändå äro
de tre kreditmånaderna redan förbi, och jag kan när
som helst vänta mig en vänlig påstötning från min
skräddare.
Jag minns så väl, när vi »invigde» Hasselbacken
för vårsäsongen. Det tycks mig vara så nyss, att
om det inte vore för att jag är fullkomligt fri från
hufvudvärk, skulle jag nästan kunnat tro, att det var
i går. Men icke desto mindre mötte jag i förgår
tant Amelie, som är känd för att hålla ut på sitt
sommarställe till det allra sista, och hon kånkade på
två stora hattaskar och en liten trädgårdskanna samt
kommenderade en liten trupp på två stadsbud och
en jungfru. Så att nu är det slut pl sommaren —
absolut förbi!
Det är visst värdt att tala om, att vi ha så långa
dagar om sommaren, när de likväl alla tillsammans
bilda en så kort, en så hastigt försvinnande bit af
det långa året.
Alla mina fiickbekanta och alla mina bekantas
flickbekanta ha kommit tillbaks från brunnar och
bad, resor och sommarnöjen med sina små hufvuden
och sina små handkappsäckar fulla af förtjusande
minnen och näpna souvenirer. De ha vuxit till i
fägring på ett oroväckande sätt, men hvad har man
egentligen för glädje af det, när de små slarfvorna
mestadels gått och skänkt bort sina hjärtan åt stiliga
löjtnanter och söta små vice häradshöfdingar ! Enda
trösten är, att dylika sommarinklinationer ofta nog
dunsta bort ännu hastigare än sommaren själf.
Ja vi äro redan vid begynnelsen af paraplymakar-
nes, galoschfabrikanlernas och regnkappsbutikernas
gyllene period. Vi börja åter med en viss högakt-
ning betrakta våra illuminationskaminer, som under
sommaren varit lika förbisedda som en låghalt 40-
årig skönhet under balsäsongen, och de förtänksam-
mare bland vårt släkte köpslå redan om vinterpale-
tåer och pälskappor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
