Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 40. 30 september 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318 1 DU N 1832
I städerna gå husmödrarna för längesedan och
räkna och ordna, styra oeh ställa för flyttningen,
denna välsignade, familjetrefnaden förintande och
allting uppochnedvändande procedur, som förbitt-
rar vårt lif minst en vecka närmast före och tre
hela veckor närmast efter den 1 oktober. På lan-
det går mamma och tittar med ögon, som tindra af
välbehag, på den till gödning ställda ungstuten, allt
medan hon plockar för honom portioner i mat och
dryck så läckra och så rundliga, att de väcka den
svartaste afund äfven i det blygaste lilla kvigobjärta.
Ungstuten idislar förnöjd och drönar af from tack-
samhet, ty han tror i sin godtrogna själ, att trakta-
mentet förskrifver sig uteslutande från matmoderns
välvilja. Det arma kreaturet har ingen aning om
den afskyvärda egoism, som kan dväljas hos den
mest ärevördiga matrona, utan han tror det är ett
synnerligt bevis på ynnest, när hon klappar honom
på länden och säger:
»Det är rätt, ussen lille! Ät du och stå på dig.
Den 20:de i nästa månad skall du ta’s.»
Ja, hösten är en ledsam årstid för både folk oeh
fä, en årstid, som alstrar tungsinthet, snufva och
reumatism, en årstid som rycker oss ut ur all som-
marens fågelsång, poesi och drömlif och kastar oss
in midt ibland bekymren om så prosaiska ting som
hyreskvartal och torr björkved, varma ullstrumpor
och mjölig sandjordspotatis. Det enda försonande
drag, som hösten egentligen har, är att den bjuder
vår gom på läckrare frukter än någon annan årstid.
Men hvad ha vi för glädje af det i år, då kolera-
bacillerna kunna sitta och göra sig osynliga i den
genomskinligaste astrakan, då dödar lura bakom de
franska päronens svällande skal?
Asch, det är så ledsamt alltsammans, så jag vill
inte längre tala om det. Låtom oss prata om någon-
ting annat, någonting gladare!
* *
*
För några dagar sedan läste jag i eu tidning, att
den s. k. guldkuren, som förts ut på helbregdagörar-
arnes marknad af en amerikansk »doktor» Keely,
och som en annan »doktor», en svensk-amerikansk
sådan vid namn Haller, med tvifvelaktig framgång
sökt införa i Skandinavien, skulle vara den mest
kompletta humbug. Det är möjligt att så är med
hänsyn till det sätt, hvarpå desse hedersmän till
æsculaper brukat kuren. De ha förnämligast sökt
kurera sådant folk, som haft, allt för stor kärlek till
glaset. Och det är nog inte rätta användningen, ty
om man ger en gammal inbiten bacchibroder guld
— t. ex. en femkrona — så nog »tar han in» det
utan all fråga, men först sedan det förvandlats i mer
eller mindre sprithaltigt fluidum. Det blir sålunda
helt enkelt en homöopatisk kur, och sådana stå icke
vidare högt i kurs inom den moderna terapien.
Men ett faktum är, att güldkuren länge och med
framgång användts som huskur hos alla civiliserade
folk, och att om den också icke hjälper mot »flugor»,
så har den visat sig som ett i mänga fall alldeles
osvikligt medel mot migrän och nervåkommor.
Ni 1er ett misstroget löje. Plar ni verkligen aldrig
hört talas om denna märkvärdiga kur? Abjo, min
nådiga, jag skulle nästan vilja hålla ett litet vad, om
att man flere gånger med utmärktaste verkan an-
vändt den på er själf.
Hvad behagas? Skulle det vara bra roligt att få
veta, när någonsin i all världen det inträffade? —-
Minns ni inte för en tid sedan — jag tror det
var ej längre sedan än i början af maj detta år —
minns ni inte, att ni hade ett meningsutbyte med er
man angående en viss toilettfråga. Det stod inte
till att få honom att ta reson. Ni bevisade, ni
öfvertalade, ni bad, ni blef riktigt ond, men ingen-
ting hjälpte. Han var envis som synden.
Denna tvist angrep edra nerver. Ni vaknade
med migrän följande dag, och ni somnade sedan med
migrän på kvällen. Veckan led mot slutet, cch ni
befann er alltjämt vid samma beklagansvärda kon-
ditorn Er man sade sina mest småtrefliga kvick-
heter och slösade på er uppmärksamhetsbevis af tu-
sen slag, men er pinsamma hufvudvärk tillät er icke
att belöna honom med det minsta lilla leende.
Så kom lördagen, och då er man räknat upp hus-
håilspengarna, lade han dessutom två tiokronor och
en femkrona i guld på bordet, och så sa’ han :
»Se här min älskling! Gå nu ut och köp den
där hatten, som vi talade om för några dagar sedan,
och sök se’n att krya till dig, så fara vi till Has-
selbacken och äta middag i morgon.»
Minns ni inte, hur blixtsnabbt all migrän försvann,
hur ni flög honom om halsen och kysste honom och
svängde omkring med honom, så att pianostolen
damp i golfvet. Hur ni skratttde och grät om
hvartannat oeh pratade, så att ni kunnat göra en
spannmålsbärare nervös ?
Se det var guldkuren! Den botar ögonblickligt.
Äh, bevars, ni vet det nog, ty detta var säkert inte
första gången, som ni — eller rättare er man —
pröfvat denna kur, och det var nog heller inte den
sista.
Det tråkigaste med en hel hop sjukdomar och
åkommor äro de obehagliga sviter, som de bruka
lämna efter sig. Men de åkommor, som botas med
guldkur, medföra däremot högst behagliga sviter :
pärlgarnityr, sidenklädningar, guldarmband, sobelboor
och ibland sommarresor till Marstrand eller kanske
till Bivieran. Förstås, gubbarne granska sina kre-
diträkningar och upptäcka där andra sviter, som
äro af mindre behaglig art. Men det oroar i van-
liga fall icke »patienten».
Äfven en silfverkur kan vara bra nog, men den
är kantänka svagare och lämpar sig just icke för
fullvuxet folk annat än på sin höjd som palliativ.
Men den mest högljudda lilla grinvarg håller inne
midt i gallskriket och blir tyst ock kry och belåten,
bara man ger honom en 10-öring och »äger :
»Se så, tyst nu! Här har du att gå och köpa
dig karameller för.»
Scœvo/a.
Från sakens ”andra sida”.*
nedskrifvaren häraf i n:r 38 af Idun
läste A. R:s i ädel harm uttalade ana-
tema öfver giftermålsannonserna, kunde
han ej, trots en ovilkorlig aktning för den öf-
vertygelsens och förtrytelsens värme, hvarmed ar-
tikeln var skrifven, undgå att känna sig obe-
hagligt berörd af dess ensidiga uppfattniog och
skärpa. Frågan är ömtålig, mången tycker
löjlig, men då den nu kommit på tal, så må
vi behandla den med allt allvar, men också
med en något så när fördomsfri blick. Jag
vågar hoppaB, att Iduns spalter äfven skola
öppnas för den, som icke kan helt resolut kalla
det ifrågavarande bruket för »sport» eller
»ofog».
A. R. säger, att bruket är i tilltagande,
men skola vi särskildt döma efter de annon-
ser, som läsas i Dagens Nyheter, skulle jag
förr tro, att det aftagit på de senare åren;
ty nog är antalet där nu dagligen mindre, än
det var för några år sedan. Detta vill jag
doek tillskrifva det, att från första början gif-
termålsannonserna nog verkligen voro till stor
del en »sport» för tomma hjärnor, som genom
dessa skaffade sig ett nöje. Men om nu »skäm-
tet bemötts med förakt» och alltså »sporten»
visat sig vara otacksam, eller det får tillskrif-
vas en mindre fördomsfull tidsanda, allt nog,
jag tror, att flertalet af de giftermålsannonser,
som i våra dagar läsas, äro införda på — all-
var. På grund häraf måste jag då kanske
också dela A. CEt:s åsikt, att bruket i själfva
verket tilltagit.
Om nu dessa annonser införas på allvar,
skola vi ovilkorligen antaga, att det alltid sker
i tanklöshet, lättsinne eller af samvetslöshet?
Jag tror det icke. Och måste vi antaga, att
de band, som möjligen knytas genom dem, all-
tid och ovilkorligen komma att frätas af li-
dande och ånger ? Jag vågar vara optimist.
Att ett mera otvunget umgänge mellan de
olika könen råder i våra dagar, må vara sannt;
och det att kvinnan nu beredts inträde på nä-
stan alla lefnadsbanor, där mannen förut varit
ensam — något som dock påstås orsaka, att
äktenskapens antal aftager — må äfven bevisa,
att tillfällena till grundliga omedelbara bekant-
skapers knytande nu äro flere än förr Men
alltid finnes det dock tusentals unga, ogifta,
hederliga och arbetsamma människor, som med
*Med detta ytterligare inlägg i frågan om » Gifter-
målsannonserna», hvilket vi på grund af dess mått-
fulla och värdiga ton ej velat undertrycka, får sa-
ken nu anses utdebatterad i ldun, sedan den ju ve-
derbörligen belysts från ömse sidor.
Red.
skäl kunna säga, att de lida »brist på bekant-
skaper» bland det motsatta könet; det kan
bero på familjeförhållanden, en tillbakadragen
individualitet, ja t. o. m. på att han eller hon
så helt hängifvit sig åt arbetet, att de kom-
mit att stå alldeles utom umgängeslifvet.
Och frän en annan sida sedt: visst ges det
i dagliga lif\et tillfällen att grundligt känna
och bedöma hvarandras karaktär, men huru
många vandra icke ändå sökande framåt, utan
att i sin dagliga umgängeskrets finna någon,
för hvilken de kunna hysa den sympati, hvil-
ken så att säga måste löda ihop den ömsesi-
diga aktningen. Och A. R,, som väl får an-
ses vara en det ideellas vapendragare, anser
det väl under alla omständigheter fördömligt
att knyta förbindelser utan denna sympati.
A. R. säger, att den, som möjligen sätter
in en giftermålsannons på allvar, går ut att
»se, hvem han uppsluka månde». Härmed får
väl underförstås annonsörernas ofta förekom-
mande fordran på förmögenhet, och jag vill ej
halka öfver denna den ömtåligaste punkten.
Med inga fraser lär dock kunna bortresoneras,
att det i våra dagar vid äktenskaps ingående
både ses och måste ses pä de ekonomiska för-
hållandena och utsikterna, trots än förbindel-
serna härleda sig från ett pröfvadt barndoms-
eller ungdomstycke. Tvänne unga hjärtna kunna
tillsammans »bygga luftslott», men ha de intet
mera än ovissa förhoppningars förgyllning att
bestå, få de allt afstå från att »bygga bo».
Lifvet kan därom dagligdags berätta sannsagor.
Huru små anspråken än äro, och huru förstån-
digt och sparsamt ett lif än inrättas, alltid
skola »i denna efter bildning och finhet sträf-
vande tid» de naggande bröd- och existensbe-
kymren vara större än någonsin förut, då ju
konkurrensen på arbetsmarknaden ständigt blir
allt hejdlösare. Till följd häraf tvingas många,
såväl män som kvinnor, hvilka kanske till och
med sakna ett hem i dess hästa mening, att,
fastän de trängta efter hemlif och härlek, lefva
sitt lif i ensamhet och tomhet. Man kan in-
vända, att en frisk och energisk man alltid
kan skapa sig en existens. Sannt, men under
tiden gå ofta de bästa åren, och jag för min
del skänker min aktning åt den, som, när det
gäller att timra bo och reda huslig härd, af-
står från att göra det »med två tomma hän-
der».
Låt oss nu antaga, att en man eller kvinna,
ställd i något af de förhållanden, jag ofvan an-
tydt, som blifvit hindrad att i sin omgifning
göra en passande bekantskap, eller som fåfängt
i sin umgängeskrets sökt någon med sig har-
monierande, låt oss antaga, att han eller hon
i sin längtan slutligen besluter sig för att göra
ett försök på den triviala annonsvägen. Svar
komma, och då afsikten är allvarlig, förfares
nog diskret med dem alla. Så finnes det kan-
ske bland dem något, som tilltalar; korrespon-
dens inledes, och en närmare bekantskap for-
meras. Har första steget tagits i allvar, tages
nog ej det andra i lättsinne. Är bekantska-
pen en gång inledd, ha kontrahenterna alltid
tillfälle att lära känna och bedöma hvarandras
karaktär, och blir till slut en äktenskaplig för-
ening resultatet, tror jag, att chancerna för
lycka äro minst lika stora som i de alla kon-
venans- och resonnementspartier, hvilka helt
öppet dagligen ingås. De, som göra sin be-
kantskap vid en brunns- eller badort under
nöjen och sysslolöshet och kanske sluta säson-
gen med en förlofning, de gå då åtminstone
icke mindre lättsinnigt till väga, ja, de tänka
kanske knappast på lifvets allvar härvidlag.
Och om nu en man af sina blygsamma
existensvillkor afhålles från eller icke vågar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0322.html
