Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 41. 7 oktober 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324 IDUN 1892
Hon visste, att dessa ord aldrig kunde bli
sanning, och önskade det ej heller, men de
värmde hennes hjärta under länga, tunga är.
Han däremot glömde, att de någonsin yttrats,
men vid löftet att taga henne i sitt hem stod
han fast — och nu skulle det infrias.
Det finnes väl knappast något, som så skräm-
mer en ung, lycklig hustru som »att få en
svärmor i huset», och Thyra gjorde allt för
att få saken ordnad på annat sätt. Hvarför
skulle jon nödvändigt bo hos dem? Det kunde
ju betalts för henne på den ort, där hon nu
bodde. Säkerligen stannade hon helst kvar,
där hu lefvat största delen af sitt lif. Eller
om hon nödvändigt ville bo nära sin son, hvar-
för inte hyra ett rum i närheten eller inac-
kordera henne hos andra — man kunde ju
träfi’as dagligen och vara oberoende å ömse sidor.
I detta fall var Hugo omedgörlig, och Thyra,
som hlifvit van att i allt få sin vilja fram,
måste gifva vika. När hon så gjorde, ökade
hon ofrivilligt i tankarne sin egen meritförteck-
ning, på samma gång det hemliga agget mot
inkräkterskan blef större.
Ännu i sista stunden var det stridigheter
om, hvilket rum den gamla skulle bebo, ty
våningen var egentligen ej större än som be-
höfdes. Det enda, som med lätthet kunde
undvaras, var kabinettet bredvid Hugos arbets-
rum, och han ifrade också, för att hon skulle
få det, litet som det var, men åt eatan, med
sol och särskild ingång från tamburen. Rum-
met begagnades endast, då det var främmande,
ty Thyra satt alltid inne hos sin man eller i
sängkammaren, men det var förtjusande möble-
radt, och hon hade sitt skrifbord där. Det
var en sanning, att hon aldrig skrifvit en rad
vid detsamma, men den näpna, allt annat än
praktiskt användbara lilla möbeln blef med
ens oumbärlig, och för att visa det satt hon
där ofta med hushållsboken framför sig.
Här var det Hugo, som gaf vika, och ett
gårdsrum i samma förstuga förhyrdes samt blef
moderns surrogat för ett hem.
Det var nu hvarken från skrifbordet eller
kabinettet Thyra ej kunde afstå. Hennes hem-
liga tankegång var, att rummet låg för nära
mannens, att modern kunde få för mycket in-
flytande öfver honom, och att hon ej ville dela
med sig af hans tid och tillgifvenhet — inte
det ringaste — inte till han3 mor en gång.
Thyra beklagades allmännt och lät beklaga
sig, och när så sväimodern verkligen kom i
huset, beundrades hon lika allmänt och säg det
ej häller ogärna.
»Ingen hade sett en sonhustru så uppmärk-
sam och förekommande,» och det var hon
också — inte ens i detta förhållande fanns
något att anmärka.
* *
*
Hela våningen låg mörk, men skenet från
gaslyktorna utanför strömmade in, så att man
mycket väl kunde se, hvad man tog sig för.
I sängkammaren sprakade en brasa. Gossen
hade nyss badat och somnat in, mätt och för-
nöjd i sin lilla barnvagn.
Thyra stod i matsalen med ett stort, hvitt
förkläde framför sig och ordnade med välbe-
hag det nypolerade silfret på buffeten — det
var ju lika blankt och nytt som för fyra år
sedan.
Det hade varit en bråkig dag, och hon var
trött. Dagen därpå — bröllopsdagen— skulle
blifva middag för det närmaste umgänget, och
hon satte sin ära i, att allt skulle vara hemma-
giordt. Hon visste, att Hugo ej kunde låta
bli att småskryta öfver henne, och det var så
behagligt att höra sig berömmas.
Någon sprang uppför trappan. Det var en-
dast en, som gjorde sig så brådt. Hela hen-
nes ansikte lystes upp af lycka. Inom ett
ögonblick hörde hon sabeln rassla mot golfvet
och slöts i hans famn.
»En sådan flitig liten hustru — och så
vacker!» — han kunde ej låta bli att säga
det, och det var ju en sanning, det kunde hvar
och en se.
Hela huset hade varit upp- och nedvändt
på morgonen, och nu var det ordnadt igen.
Återigen kysste han henne och kallade henne
»sitt lilla troll».
»Kom, skall du få se,» sade hon själfbelå-
tet och förde honom våniugen rundt.
»Minns du som i morgon för fyra år sedan?»
frågade han.
»När du bar mig uppför trappan hit in,»
smålog hon.
»Tack för dessa fyra år,» hviskade han
rörd och kysste hennes hand.
Balkongdörrarne utåt gatan stodo halföppna.
Utanför fönstren sträckte sig tätt planterade
rader af lindar på hvardera sidan af körba-
nan. Vintern kämpade en sista kamp med
våren, som snart skulle behålla segern, och
doften af svällande knoppar och frisk mylla
trängde in i rummet.
»Ska’ vi tända ljus?» frågade hon.
»Nej, för all del! Men hvar är mamma?»
»Inne hos sig, du ville väl inte hon skulle
varit med om allt bråket?»
Hennes röst hade fått en skärpa, som hon
ej själf visste af.
»Nej, naturligtvis- inte men nu!»
»Hon har ju sitt trefliga rum, och vi träf-
fas vid tebordet.»
»Men om hon känner sig ensam?»
»Hon har ju tidningen.»
»Har du skickat in den?»
»Det gör jag genast — hon får den före
någon af oss.»
Han skrattade. »Vi glömma oftast att
läsa den.»
Återigen fortsatte de sin rond och sågo på
hvarje möbel, som skulle de fått den samma
dag.
»Tycker du inte det ser alldeles nytt ut?»
frågade hon med hemlig stolthet.
»Jo,» svarade han, »och vår kärlek är också
ny för hvarie dag som går.» Hans röst hade
blifvit otydlig, och det stod tårar i hans ögon.
»Vi äro endast för lyckliga,» fortsatte han —
»det kan inte vara rätt.»
»Inte vara rätt?» frågade hon förvånad.
»Jag menade — mot andra.»
»År inte äktenskapet det heligaste och stör-
sta af allt på jorden?»
»Jo — men jag tror ändå, att man skall
vara människa framför allt.»
Nu blef hon häftig. »Är det inte att vara
människa att fylla sina plikter till det ytter-
sta. Ville du kanske, att jag skulle vårda
mitt barn eller mitt hem på annat sätt, än jag
gör? Jag vet sannerligen inte något jag urakt-
låter.»
»Inte jag heller,» svarade han med en viss
tvekan och tillslöt hennes mun med en kyss.
»Frun,» sade en tårfylld stämma borta vid
dörren.
»Hvad är det, Lina?» frågade Thyra häf-
tigt. Hon blef så rädd, att något misslyckats
ute i köket, ty det var kokerskan, som talade.
»Jag skulle be att få gå hem till mitt ett
slag?»
»Min far är sjuk, som frun vet, och jag
tror . . .» resten dog bort i en snyftning.
Det blef alldeles tyst i rummet, medan Thyra
öfvertänkte situationen.
»Jag skall naturligtvis koka geleet och göra
alltsamman färdigt, innan jag går.»
Thyra blef betydligt lättare om bjärtat. Hon
var känd för att vara om ej god, så åtmin-
stone rättvis mot sina tjänare, och att neka
kunde ej komma i fråga.
(Forts.)
Barnens teaterbesök.
är ganska vanligt, att barn, till och
ned konfirmander, af sina föräldrar ta-
gas med på teatern eller ensamma tillåtas
gå dit. Bland skratt- och applådsalvorna blan-
da sig vid lustspel, farser och operetter van-
ligen äfven glada barnastämmor. Detta är
emellertid inte något glädjande förhållande,
ty på denna väg gå vi dåliga resultat till
mötes. Älla, som hafva göra med barna-
uppfostran, måste hjälpa till att motverka det-
ta oskick, och därför riktar jag med dessa
rader en allvarlig bön till dem, hvilka ung-
domens välfärd ligger om hjärtat, att skänka
frågan ett moget öfvervägande och betänka,
hvilka vådor för tidiga teaterbesök ej kunna
undgå att medföra för våra barn.
Om en uppfostrare i obetänksamhet ofta
för sina myndlingar till detta slags förströel-
ser, så skola inga förmaningar och visdomsord
förmå bibringa dem öfvertygelsen, att det
trogna arbetet i en liten krets är af högre
värde än dessa nöjen, och att man måste be-
trakta nöjet endast som en krydda till lif-
vet, som endast i ringa mängder må njutas;
de skola lära sig att i arbetet se en börda,
i världsliga förlustelser lifvets enda mål. Den
riktning för önskningar och begär, som barna-
sinnet i unga år bibringas, behåller det äfven
i en framskridnare ålder. Nöjes- och njut-
ningslystnaden växa allt starkare, och icke en-
dast hälsa, tid och penningar skola engång off-
ras dem, utan kanske ock dygd och heder.
Jag vet nog mycket väl, att icke hvarje liten
teaterbesökare alltid måste bli njutningslysten
och lättsinnig, och att inte ens alla nöjes-
lystna prompt löpa förderfvet i armarne. Men
på förderfvets väg äro de alla. Om man en-
dast ville få ögonen upp för, hur dåraktiga
den ömhet och kärlek äro, som nödvändigt
vilja dela med barnen allt, hvad de själfva
skatta, och som beklaga de stackars barn,
hvilka förvägras deltaga i alla de vuxnes lust-
barheter.
Må man också noga besinna, att den, som
för tidigt får smaka på njutningen, för sig
grumlar framtidens fröjd; man borde vä! be-
vara den åt barnen åtminstone till ynglinga-
och jungfruåldern. Först vid den tiden kan
teaterbesöket bjuda dem full, gagnande glädje
och en tillfredsställande njutning. Man be-
höfver knappast ha sett, med hvilken sann-
skyldigt andäktig uppmärksamhet sådant ungt
folk då följer skådespelets gång och opera-
musikens toner, under det de blaserade unga
herrarne på modet med slö ledsnad — de ha
ju för länge sen sett allt — stirra omkring
genom sina kikare. Skådespelarne skulle finna
en frisk publik, mottaglig för den dramatiska
literaturens bästa skatter, en publik, som inte
endast då fyllde huset, när affischen lofvade
en smaklös fars, en publik, som ej blott be-
gärde »något för ögat», medan diktaren sträf-
»Gå hem? Nu! var att förädlande inverka på hjärta och sinne.
^ den bästa i handeln förekommande tvålsort och därjämte det mest praktiska och ekonomiska rening
■ Ju j Försäljes hos de flesta specerihandl-. såväl i stänger som utstämplad i stycken om 400, 200 och 100 g
Efterse att tvålen är stämplad Hylin «fc C:i, ty endast då garanteras för, att den är utgången fråi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0328.html
