Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 7 oktober 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 325
Man må ej inbilla sig, att teaterns föräd-
lande inflytande äfven sträcker sig till barnen,
och att teaterbesöken kunna befordra deras
andliga och sedliga utveckling. De för teatern
skrifna dramerna äro nu engång för alla icke
lämpade för barn, och den behöfliga förbild-
ningen och den rätta mottagligheten finnas
ingalunda förhanden. Barn förmå alls icke
fatta och förstå det fulla innehållet, den egent-
liga betydelsen och tendensen i särskildt de
bättre teaterpjäserna, utan förlora fastmer ofta
diktens tanke under betraktelser öfver kosty-
mer, dekorationer och upptåg. Å andra sidan
söka också föräldrarne vanligen ut stycken,
som kunna bjuda de små mycken ögonfägnad
och skrattretande pointer, men hvarifrån skulle
då det hälsosamma inflytandet på förstånd,
känsla och hjärta härleda sig? Tvärtom måste
känslans ästetiska bildning och uppfostran till
det ädla och sköna lida därunder. .Jag för-
nekar visst inte, att äfven vi vuxna gärna
hjärtligen skratta åt upptågen och vitzarne i
dylika stycken. Men barn stå, särskildt på
grund af sin härmningsdrift, på ett helt annat
sätt under desammas inflytande och missbruka,
hvad de höra. Och så få vi äfven besinna,
att dramerna liksom romanerna försätta åhö-
raren i en främmande, från verkligheten oftast
vidt skiljd värld ; att de med lifvets verklig-
het obekanta barnen ta dessa framställningar
för sanning och vid utträdet i lifvet engång
kunna genom sådana förryckta åsikter ställas
helt oskickliga att reda sig, ja, kunna för-
spilla hela sin lefnadslycka. Hvarför skulle
vi inte bespara våra barn en sådan strid och
disharmoni mellan drömmen och verligheten?
Och till sist är ej att förgäta, att teaterbe-
söken hos våra barn kunna uppväcka känslor
och begär, som helst borde förblifvit outveck-
lade. Det är förvånande, hur likgiltig man
plär vara just i denna punkt, ehuru väl knap-
past någon finner det i sin ordning, att redan
barnen erhålla inblick i könsfrågor. Det må
gärna vara, att de därvidlag sakna klara be-
grepp ; men genom att åse scenens förälskelser
och åhöra de förälskades språk måste nödvän-
digt barnen väckas till aningen om sexuella
känsloströmningar. Det hemlighetsfulla öfver
dessa för dem hittills fördolda förhållanden
eggar den unga inbillningskraften ; drömmande
sitta de där sedan — obevakade af de vuxne
— och samtala med andra barn om sina gjorda
upptäckter inom en värld, full af den förbjudna
fruktens lockande behag. Och detta allt skulle
icke vara skadligt? På barnaliteraturens område
bemödar man sig numera att gifva de unga
en sund läsning. Är det då inte dårskap att
å ena sidan gilla dessa bemödanden och sam-
tidigt genom teaterbesök förorsaka barnafanta-
sien eggelser, som genom dagar och veckor
gifva sig tillkänna i deras samtal och dröm-
mar, och hvilka ofta nog vid deras inbördes
umgänge i skolan och vid lekarne föranleda
de farligaste och de sorgligaste påfund?
Besinnen allt detta, föräldrar! Vänjen edra
barn vid enkla och i god mening barnsliga
förströelser och inpräglen hos dem, att lifvets
lycka icke ligger däri att »vara med om allt!»
G. Falke.
%
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
Fru Kolumbus.
dessa dagar, då öfver hela världen den
store upptäckarens minne firas på fyra-
hundraårsdagen af hans första landstigning i
Amerika, synes det dock, som om alla, ja
själfva kvinnorna, glömt b> rt en viss person,
som väl borde ha rätt att påräkna någon åmin-
nelse i detta sammanhang.
Det är synnerligen anmärkningsvärdt, att i
våra dagar, då fruntimren kommit så långt
fram i första ledet — och särskildt vid detta
tillfälle, att de tillåtit fru Kolumbus att sjunka
så fullständigt ned i glömskans haf.
Måhända har emellertid fru Kolumbus större
leda och vålla vanligen missräkningar. Jag föredra-
ger att först se originalet. Att hon är en skönhet,
önskar jag icke, men ack att det ej måtte vara nå-
got för mig motbjudande i hennes yttre. Det för-
sta intrycket slår iätt djupa rötter.
Ja, nu bryter egoismen åter fram. Hvad bety-
der egentligen ytan? Och huru föga betyder det,
jämförelsevis, hvad som förnöjer mitt öga, då det
är just honom hon bör behaga framför alla andra.
Jag skall och jag vill älska henne, därför att hon
älskar honom och han henne, annars fraDgår jag
min mission såsom en god, rättänkande moder.
Min väg är tydligt och klart utstakad, den kom-
mer jag ock att gå såsom den enda rätta, och allt
blir då godt. En svärmoder får ej vara partisk,
det bör hon sky som en synd. Ser hon fel —
tänke hon då: äfven mitt barn är ej utan brister,
det har troligen flere, än dem modersögat ser, och
hvarför skulle jag inte öfverse med en annan mo-
ders barn liksom med mitt eget?
del i sin mans lyckliga upptäckter än de
flesta berömda mäns oberömda hustrur.
Kolumbus gifte sig år 1470 med en fröken
Palestrello från Lissabon, hvars fader var en
bekant sjöfarande. En del af hennes hemgift
bestod i åtskilliga värdefulla kartor, dagböcker
och viktiga anteckningar. Ända från barndo-
men hyste hon stort intresse för sjölifvet, och
hennes hem var en af de platser i Lissabon,
hvarest den tidens intresse för geografiska upp-
täckter var störst. Då hon ännu var ganska
ung, följde hon med sin fader på flere resor
i okända farvatten, därun 1er hon gjorde geo-
grafiska anteckningar, som sedermera ofta blefvo
Kolumbus till stor nytta.
Det finnes knappast någon bild af denna
tappra samt begåfvade kvinna, och en så-
dan skulle vara en passande gärd åt hennes
minne.
Ur en moders dagbok.
Studie för Idun
Ur den unga fästmöns dagbok.
Min fästman har skrifvit till sin mor om vår för-
lofning. Han afgudar sin mor, och jag undrar, om
jag skall kunna göra detsamma. Det är kanske min
plikt, och jag vill visst uppfylla den, men kan man be-
falla öfver sina känslor och intryck? Jag är myc-
ket rädd, för att hon är sträng, att hennes första
blick på mig blir misstrogen, forskande. O, då du-
kar jag alldeles under. Måtte hon likna sin son —
sådan han ser ut i min närhet. Ibland har jag öf-
verraskats af allvaret i hans ögon, då han varit till-
sammans med andra människor.
Månne han har moderns eller faderns ögon? Jag
vågar ej fråga därom, ty då vill han veta skälet,
och det är ju barnsligt af en stadgad fästmö. Ack,
så nyfiken jag är på min andra mamma! Hålla af
henne bör jag i alla händelser. Det måste hon för-
tjäna, som har fostrat en sådan son.
Huru förunderligt i alla fall att man ej kan gifta
sig med mindre än att få en sådan där adoptiv
mamma ! Men se, detta är nog en ful tanke ! Den
måste genast »öfver bord».
Skulle jag kunna annat än älska den, som han
ställer högst och gifver sin varma, sonliga kärlek?
Det må således redan vara afgjort, att jag håller
af henne.
Men — så nyfiken jag är på vårt första samman-
träffande. Och litet orolig också.
af Inga Schenfelt.
vilken nyhet! Min förstfödde, älsklingen, min
stolthet, mitt hopp, underrättar mig om sin
förlofning. Hans bref andas jubel och lycka, den
varmaste öfvertygelse om dess varaktighet. Hvad
jag blef glad!
Hans framgång har, från det första skolbetyget
till och med hans sist genomgångna examen, ut-
gjort den renaste fröjd för mitt hjärta.
Så ock meddelandet i dag, men ■— det var blott
en reflex från hans hänförelse. Hvaraf kom då det
stygn af smärta, som ännu svider inom mig ? Måste
jag tvifla på min öfvertygelse om moderskärlekens
fullkomlighet, dess allt uppoffiande styrka och tåla-
mod att gladt försaka. Finnes då intet hos männi-
skan, som är fullt rent?
Länge har jag suttit här med min sons bref i
handen, läst det om och om igen. Däri finnes in-
tet, som mitt förstånd ville se annorlunda än just
så som det är, och likväl hafva tårar trängt fram i
mina ögon, tårar af smärta, Och efter noggrann
pröfning har jag funnit, att grunden, den förhatliga
grunden till denna känsla är — egoism.
O, hur jag blyges öfver mig själf, öfver att nöd-
gas inse min svaghet! Men jag lider däraf, att jag
efter denna dag har endast andra rummet i min
sons hjärta, ty så är det, så blir det och så bör
det vara.
Förut har han satt sin moder högst i sin kärlek,
hvilket för mig varit den skönaste tanke, och jag
har läst i hans hjärta som i en öppen bok. Detta
har smekt min egenkärlek, min modersstolthet, se
där allt!
Ja, mitt fel är stort, men Gud skall hjälpa mig
att öfvervinna det.
Hittills har jag öfvervunnit kroppslig svaghet och
många andra pröfningar för mina barns skull; nu
gäller det att äfven besegra en andlig brist, och den
blir svårare än allt annat att tygla. Dock, det måste
lyckas mig!
I dag har jag besvarat hans bref. Bad honom
icke skicka hennes porträtt. Sådana endast vilse-
Ur moderns dagbok.
Nu är jag lugn och nöjd. Hon är här, den täcka
lilla Annie, som fängslat min älsklings hjärta och
intagit äfven mitt. Jag tackar Gud att kunna ned-
skrifva detta, och jag finner mig stundom, som upp-
lefde jag min egen ungdom ; så drager de två un-
gas lycka mig med sig inom sin trollkrets. Den är
så rik och varm, denna lycka, rik i kärlek, rik i
hopp; allt gestaltar sig ljust, äfven inför en nykter
åskådning, för dessa två och deras framtid. Och
icke blir jag den svärmoder, som kommer störande
emellan dem.
O, de stackars fruktade, ofta misskända, stundom
misskännande svärmödrarna, hvad jag beklagar dem !
Genom min erfarenhet skulle jag också kunna säga
de sistnämnda något, jag som varit så nära att likna
dem, men genom strid och bön uppryckt egoismens
och afundens plantor ur mitt bjärta.
Ur fästmöns dagbok.
Det var så förunderligt högtidligt inom mig, då
vagnen stannade vid min fästmans föräldrahem. Jag
såg då intet af all dess storslagna, natursköna om-
gifning, jag endast darrade af obestämd oro. En
jungfru förde oss in i tamburen. Hur jag fick hatt
och kappa af mig, vet jag icke. Så slogos salongs-
dörrarne upp, en högrest, vacker, äldre dam kom
emot mig med öppen famn och ... ack, med min
älskades ögon, hans goda, leende min . . .
Yi kysstes så hjärtligt, och hon höll mig så fast
omsluten, att min fästman slutligen utropade: »Får
inte jag vara med?»
»Jag höll verkligen på att glömma dig, för forsla
gången, min käre, käre gosse! Och haf nu tack,
för det du fört henne, som du älskar, med dig till
mig!»
Så ljöd hennes svar i den hjärtligaste ton, och
med ens voro allt mitt bryderi, min oro borta.
Jag finner mig så väl, som vore jag i mitt eget
:1 för tvättning af kläder.
försedda med vår firmas namn.
fabrik. Hylin & C:is Fabriks-Aktiebolag, 3i oTt^lL 31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
