Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 21 oktober 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 339
:*o
Af Lord Tennyson*.
«If°’d dunkel mossa djupt betäckt
’‘’flj var blomparterrn och efter hand
spaliern förmurknad nu och bräckt,
som persikträdets grenar band;
i tomma uthus vinden hven
och tag i rostig klinka tog;
på taket ogräs rötter slog
å landtgård ödslig och allen.
Hon suckade: Må lifvet svinna! —
Han kommer icke mer —
Jag är så trött! Må snart jag hinna,
I döda, ro hos er!
H011 grät, när kvällens dagg sig sänkte,
hon grät, när daggen åter svann;
för gråt, hur aftonrodnan blänkte,
hon såg ej — ej, hur gryning brann.
Ibland afflädermössen skrämd,
när mörkret ut sin mantel slog,
gardinen hon från fönstret drog
och såg i natten ut, förstämd..
Hon suckade: Må natten svinna! —
Han kommer icke mer —
Jag är så trött! Må snart jag hinna,
I döda, ro hos er!
Vid midnatt ofta till hon spratt,
när ugglan skrek kring ensligt bo.
Om.sider hanen gol, och matt
vid kärret bölade en ko. —
Beständigt samma, samma blott! —
Halfvaken låg hon långe så,
tills kulen morgon kall och grå
upp öfver ödslig landtgård gått.
Hon suckade: Må dagen svinna! —
Han kommer icke mer —-
Jag är så trött! Må snart jag hinna,
I döda, ro hos er!
hon poppelns skugga flaxa såg
på florsgardinen af och an;
och böjde stormen trädet ned
och månen ännu lägre sam,
helt spöklik då dess skugga fram
upp öfver hennes kudde gled.
Hon suckade: Må natten svinna!—
Han kommer icke mer —
Jag är så trött! Må snart jag hinna,
I döda, ro hos er!
Rätt tidt en dörr i dödstyst hus
med skräll slogs upp af osedd hand;
en fluga surrade, en mus
bak frätt panelning pep ibland.
Mång forntids skepnad gick igen,
mång stämma från förrunna år
förnams i dunkel korridor
och ljud affjät på löftet se’n.
Hon suckade: Må lifvet svinna! —
Han kommer icke mer —
Jag är så trött! Må snart jag hinna,
I döda, ro hos er!
För sparfvens skri på takets brant,
för urets evigt samma tick,
för poppelns sus vid polens kant, —•
för allt, för allt hon leda fick.
Dock mest af allt den stund hon skydde,
när öfver dammkorns muntra dans
en strimma göts af kvällsolns glans
i rummet in, förr’n dagen flydde.
Hon suckade: Må ro jag finna! —
Han kommer icke mer ■—
Jag är så trött! Må snart jag vinna
den frid, som grafven ger!
Edv. Hammarstedt.
%
Hjärteäfventyr.
Ett litet samtal, för mödrar att begrunda.
Ett stenkast knappt från gårderi låg
en -liten svartbrun, unken damm
och bredde sömnig ut sin våg,
betäckt med gulgrönt slem och slam.
Förkrympt en silfverpoppel tätt
bredvid där stod. I hvarje gren
han skalf liksom till märg och ben. —
För öfrigt milsvidt naken slätt!
Hon suckade: Må lifvet svinna! —
Han kommer icke mer —
Jag är så trött! Må snart jag hinna,
I döda, ro hos er!
Då vaken hon om natten låg
och månen lågt bland skyar brann,
* Sota kändt kar nyligen Englands störste sam-
tida skald Alfred Tennyson slutat sina dagar. Vi
meddela som ett prof på hans diktkonst denna
vackra dikt i en för Idun nyutförd öfversättning
af amanuensen E. Hammarstedi.
en, herr doktor, ni är verkligen ko-
misk,» utbrast fru von G. och skrat-
tade, så att tårarne kommo henne i ögonen.
»Skratta ni, min nådiga, skratta ni; jag står
i alla fall fast vid mitt påstående. »
»Nå, men hvad vill Ni då egentligen bevisa
därmed?»
»Att er dotter inte längre är något barn.»
»Ja, men doktor,» invände fru von G., åter
skrattande, »Dolfi är ju knappt sexton år!»
»Knappt sexton! Var Ni själf vid sexton
år fortfarande ett barn?»
Fru von G. blef allvarsam och tänkte efter.
»Vid sexton? — Ja,» svarade hon därefter
bestämdt.
»Nå, låt vara! Men vid aderton kanske
inte längre?»
Fru von G. log och ryckte på axlarne.
»Ser ni,» triumferade den gamle husläka-
ren. »Hos den ena tidigare, hos den andra
senare. Fröken Rudolfine är tidigare utveck-
lad, hon är redan en vuxen dam.»
»Tror ni det, därför att hon förra julen fick
sin första långa klädning?» Fru von G. lu-
tade sig tillbaka i soffhörnet och var idel
munterhet.
»Om jag inte kände er så väl och vore en
smula elak, skulle jag kunna säga, att ni till-
hör de fruar, som önska, att deras döttrar
alltid förblefve barn, för att ...»
»För att man inte genom dem skall kunna
räkna ut mammas ålder. Ja, ja, det vet man,
så påstår malicen. Men då ni nu inte är
elak...»
»Då jag inte är elak, så säger jag det inte,
men anser för min plikt att ta er ur er allt
för stora sorglöshet, och jag vet, att ni en
gång framdeles skall tacka mig därför.»
Hon räckte honom sin hand. »Ja visst,
herr doktor, jag är er alltid tacksam, mycket
tacksam, och känner er tillgifvenhet för vår
familj. Men tro ni mig, i den här punkten
misstar ni er! Jag är fullt och fa3t öfver-
tygad, att Dolfi ännu helt och hållet är ett
barn, och därför måste jag nyss så hjärtligt
skratta åt er anspelning på löjtnant B., som
ju för resten själf också är nästan ett barn.»
»Skratta gärna, nådig fru, men håll bara
ögonen öppna!»
»Det gör jag, doktor, det gör jag visst. Jag
håller strängt på, att Dolfi alltid öfvervakas
och aldrig är ensam. Miss Charli vakar öfver
henne som öfver sin ögonsten.»
»Jag vill inte säga något ondt om miss
Charli, hon är helt visst en mycket aktnings-
värd person; men hon är ändå själf tämligen
ung och förefaller en smula ytlig.»
»Ytlig? Hvad tänker Ni på! Tvärtom, hon
är för sina år alldeles märkvärdigt allvarlig
och stadgad, och hvad Henrik beträffar, är han
den ordentligaste unge man, jag känner.»
»Jag ber; det faller mig alls inte in att
betvifla den saken. Han är en charmant ung
man, er väninnas herr son; men han är också
ung, glad och ståtlig, och, hvad som är allra
farligast för ett flickhjärta, han är — löjtnant.»
»Ni är en oförbätterlig skämtare, käre dok-
tor! De två, tro ni mig, tänka inte på annat
än sina barnsligheter; särskildt Dolfi är allde-
les för barnslig. Tänk bara: i går berättade
min man, att han i Uggleviksskogen, alldeles
i närheten af källan, upptäckt ett fågelbo med
ett halft dussin ungar. Och då bestormade
Dolfi mig med de mest ihärdiga böner att i
morgon eftermiddag få gå med miss och se på
fågelboet. Hon tiggde så länge, tills jag må-
ste ge mitt löfte. Hvad säger ni om det?
Och Henrik har sitt nöje af precis likadana
småsaker. De två stå för öfrigt mest på krigs-
fot med hvarandra.»
»Jo, det är just det rätta! Tänk då till-
baka på edra egna erfarenheter, nådig fru.
Ni var nog också bevakad af mamma, men det
oaktadt lyckades säkerligen månget streck, om
hvilket den goda damen inte hade någon aning.»
»Visserligen, men säg — är det nödvändigt,
om jag var dåraktig, att också andra skola
vara det?»
»ObetiDgadt! Det måste så vara! Alla män-
niskor äro dåraktiga vid den åldern, men sig
själfva förefalla de inte dåraktiga alls. Det
är först efteråt, som den insikten kommer,
sådan är nu världens gång. Människohjärtat
är ett underligt ting.»
»Ack, doktor, vi lefva i realismens tide-
hvarf, och då kommer hjärtat först i andra
rummet och det nyktra förståndet har första
stämman,»
»Ser ni, nådig fru, den iakttagelsen har ni
gjort själf, och dess bättre kan ni inse, hur
viktigt det är, att hvarje moder anstränger sig
att alldeles särskildt bilda sitt barns hjärta,
att det inte allt för snart må komma till med-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
