Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 21 oktober 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340 IDUN 1892
vetande om detta »nyktra» förstånd, utan söka
och finna alla goda känslors säte just i hjär-
tat. Men i hvarje fall är hjärtat utsatt för
allehanda förvillelser. Vid en viss ålder lida
de unga hjärtana at en kronisk kärleksträngtan,
som ofta urartar till glupsk hunger eller lyst-
nad efter »snask». Nå, jag är inte någon
sådan pedant, som ni kunde tro pä grund af
mina varningar. Tvärtom är jag af den åsik-
ten, som kanske synes er en smula betänklig,
att några små harmlösa hjärteäfventyr alls inte
skada, innan hjärtat gripes af en allt annat
kufvande böjelse. De äro för hjärtat, hvad
riktigt god, fin konfekt är för gommen. Den
smakar så utsökt och verkar välgörande och
uppkryande. Men, väl att märka, måttligt
njuten 1 Snaskar man i sig för mycket, är
magen snart förderfvad och oduglig för sund,
kraftig näring. Och ser ni, det är just det
jag ville göra er uppmärksam på. Jag är an-
svarig för er dotters mage, ni för hennes
hjärta, och detta så mycket mer, som denna
dotter, trots edra protester, nådig fru, nu är
uppväxt till en blomstrande jungfru. Jag skall
öfvervaka, att hon inte snaskar för mycket söt-
saker, och ni måste ägna Rudolfines hjärte-
böjelser en noggrann uppmärksamhet, att de
icke bringa hennes sinnes renhet någon skada.»
»Det allvar, med hvilket ni talar, förskräc-
ker mig, käre doktor! Har ni kanske upptäckt
något med Dolfi?»
»Nå, nå, oroa er ej! Det är helt säkert in-
genting af betydenhet. Men ett ingripande,
tror jag, är ändå af nöden.»
»Ni gör mig verkligen förfärligt ängslig!
Men säg då, hvad har ni märkt?»
»Jag såg något mycket behagligt: jag såg,
hur fröken Dolfi, just som herr Henrik kom
in i rummet, satt och lekte med ett rosen-
rödt konfektpapper. »
»Med ett konfektpapper!?»
»Ja, med ett rosenrödt konfektpapper. Hon
vek tillsammans det och lindade det graciöst
om sitt finger. Därpå började hon, som ni
också hörde, att gnabbas med herr löjtnanten
om antalet blad på den stora palmen i er sa-
long.»
»Ja, ja — men vidare, vidare ! Hvad gjorde
hon sen,» frågade fru von G. upprörd.
»Sen kastade hon i skämtsamt trots öfver
sin motsägares omedgörlighet konfektpapperet
inför herr Henriks fotter.»
»Det såg jag inte alls! — Och så? Hvad
gjorde hon så?»
»Nu gjorde hon inte något mer. Men hvad
en löjtnant gör i ett dylikt fall, är inte svårt
att lista ut. Han tar ett steg framåt och
sätter en fot på corpus delicti, så kastar han
en blick omkring sig, att ingen spejare finns
i närheten, och har han lugnat sig i det af-
seendet, bockar han sig ned och putsar sin
stöfvel eller sina pantalonger, något som inte
väcker någon misstanke, då som bekant en
löjtnant alltid borstar och putsar sig, och vid
detta tillfälle råkar det röda lilla papperet
komma i han3 hand. Nu drar han af sina
handskar och rullar tillsammans dem, som
lite hvar ju plägar göra, och som äfven mili-
tärer för sed och vana hafva. Inte kan han
rå för, om då en sådan där liten pappersremsa
kryper med in i handskarne.»
»Omöjligt, herr doktor! Och allt det där
gjorde Henrik,» utropade fru G. bestört.
»Se nu, hur ni upprör er! Det är onödigt;
bevara ni kallblodigheten och tänk efter, om
ni aldrig någonsin på snarlikt sätt smusslade
till en löjtnant eller kapten något skrifveo?»
»Ni är hjärtlös! Jag är utom mig, och ni
skämtar. Men säg mig, hvad följde vidare?»
»Vidare? Jo, handskarne stoppades i kap-
pan, och så gingo de stridande parterna ut i
salongen för att räkna palmbladen och kon-
statera, hvem som hade rätt eller orätt. Miss
naturligtvis pliktskyldigast i hälarne.»
»Men kappan med handskarne?»
»Den lades helt bekymmerslöst åt sidan i
den säkra förutsättningen, att det inte skulle
falla någon människa in att undersöka ett par
sammanrullade militärhandskar.»
Doktorn visade med handen mot en stol i
hörnet af rummet.
Fru von G. uppgaf ett litet rop, störtade
så öfver handskarne, tog dem med och satte
sig åter. Hon måste sittande undersöka detta
oerhörda. — Hastigt vecklades handskarne
upp. Mycket riktigt — där föll ett rosen-
rödt papper ut. Hon vek upp det med dar-
rande händer och lämnade det sedan åt dok-
torn. Denne läste:
Älskade Henrik!
I morgon mellan klockan 4 och 5 är jag i
Uggleviksskogen, naturligtvis i sällskap med
miss (ty värr!!!) Vi komma att hålla oss i
närheten afkällan. Kom säkert. . . Med 10,000
kyssar
Din Dolfi.
»Jo, jo, fågelboet, det så ifrigt efterträdda
fågelboet har en stor dragningskraft för barn,»
gycklade doktorn i godmodig ton.
»Skämta då inte! Råd mig i stället, hvad
jag skall göra. At min man vill jag på intet
villkor säga något härom.» Fru von G. grät
några nervösa tårar.
»Hvad ni skall göra? Först och främst
dricka ett glas sodavatten,» svarade doktorn,
i det han smulade sönder deu rosenfärgade
pappersremsan mellan sina fingrar. »Så i natt
lugnt sofva på saken, och i morgon skall ni
nog själf bäst veta, hvad ni bör göra. En
så förståndig, bjärtegod och bildad mor som
ni finner alltid det rätta. Men nu måste jag
gå; jag har pratat bort oförsvarligt med tid,
men som jag hoppas inte onyttigt.»
Han promenerade med stora steg genom
rummet, medan han knäppte sin rock; så stan-
nade han framför fru von G. och sade tank-
fullt:
»Stort folk har ock trådt barnaskor — en-
gång blir flickan brud och mor. Om våra
mödrar ofta ville betänka detta! Det ock en
blick tillbaka på deras egen ungdom skulle
spara dem mycket bekymmer. Och nu god
natt, nådig fru; lägg min lärdom om sötsa-
kerna på hjärtat, och skulle fröken Dolfi för-
derfva sin mage, så kalla bara på mig, skall
jag ordinera henne bäska piller.»
Thesi Bohrn.
”Iduns julk/appsbasar”
kommer äfven i år att öppnas, som vi hop-
pas till alla våra läsarinnors hugnad och
nytta. De närmast föregående åren liar in-
tresset för »basaren» visat sig mycket lifligt,
och vi äro öfvertygade, att det ej skall stå
efter i år.
1 detta syfte anordnar nn redaktionen
en extra pristäfling
för korta uppsatser, angifvande och
beskrifvande nya, vackra julklappshand
arbeten,
hvarvid den bästa kommer att tilldelas ett
pris af 23 kronor. Beskrifningarna,
hvilka endast böra upptaga mindre be-
kanta och nya handarbeten, ned-
skrifvas kortfattadt och lättbegripligt på blott
en sida af papperet. Bedaktionen förbeliåll-
ler sig rätt att äfven meddela de bättre af
de ej prisbelönade beskrifningarna och utta-
lar som sin varma förhoppning, att ingen af
våra läsarinnor, som kan ha något att med-
dela, undandrager sig detta. Emellertid vilja
vi särskildt framhålla, att några få verk-
ligt originella och ■ trefliga beskrifningar,
lämpade . att tillverkas af olika medlemmar
inom familjen, äldre som yngre, döttrar som
söner, och af värde som gåfvor för olika
åldrar och kön — att en så utvald och
sorterad beskrifning äger större värde
än någon aldrig så rikhaltig samling af kri-
tiklöst hopfördt likt och olikt i många tiotal
nummer.
Men hvad som göres, bör göras fort! An-
nars kommer det hela för sent. Inom
den 5 november måste alltså alla i
täflingen deltagande skrifter vara
till Redaktionen insända.
Måla eller ieke måla...
B
n uppsats »Några ord om oljemålning»,
som förekom i Idun för någon tid se-
dan, har frestat mig till, jag vill inte säga ett
genmäle, men några spridda inkast — fastän
jag nog kunde känna mig hågad att också
opponera mig direkt mot ett och annat af hvad
uppsatsens upphofsman — eller antagligen
snarare upphofskvinna — däri yttrade.
Jag läste engång i en dansk tidning bland
»Hvarjehanda» ett råd till ungdomar, som ämna
gifta sig. Det goda rådet var så kortfattadt
som möjligt och lydde: »La vcerel» När jag
läste S. L:s råd och vägledningar till unga
damer, som visa lust för oljemålning, föll mig
den danska kvickheten i minnet. Och jag blef
hågad att skrifva i Idun ett »låt bli!» till de
unga damer, som äro hågade att börja måla
utan att äga konstnärssinnet.
Det är min fasta åsikt, att ingen, som du-
ger till något annat, bör slå in på artistbanan.
Ty den vägen är belagd med sådan slags sten-
läggning, att man skall vara skapad på ett
alldeles särskildt sätt för att kunna gå den.
Om man är skapad till konstnär, så blir man
det, därför att man inte kan annat. Men blir
man något annat, fastän man tror sig skapad
till konstnär, så kan man vara öfvertygad om,
att man ej hörde till dem, som både äro kal-
lofordade och utvalde.
Att vara artist är ej blott att måla tailor
eller att modellera, utan det är att uppfatta
hela lifvet och hela världen från en alldeles
särskild synpunkt. Man är ej målare endast
den stund på dagen, då man målar, utan också
då man ser, då man tänker eller talar, då man
är lat, då man skrifver ett bref — förutsatt
att man verkligen är målare hela dagen och
inte hör till de så kallade artister, som afkläda
sig konstnärsskapet med målarblusen.
För att bli konstnär — verklig konstnär —
fordras ej blott arbete, utan också kallelse, gni-
stan. Utan den kan man bli en skicklig handt-
verkare, man kan till och med bli en ansedd
personlighet. Men konstens gudinna har aldrig
räckt sin hand att kyssas åt den, som trängt
sig okallad in i hennes helgedom, komme han
Prima Tvätt-Tvål,
den bästa t handeln förekommande tvålsort och därjämte det mest praktiska och ekonomiskagrenini
Försäljes hos de flesta specerihandl. såväl i stänger som utstämplad i stycken om 400, 200 och 100 j
Efterse att tvålen är stämplad Hylin «fc C:i, ty endast då garanteras för, att den är utgåneen frå:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
