Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 21 oktober 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 341
än klädd i professorsfrack och med en paeke
lofordande tidningskritiker i fickan.
Men når man ej konstnärsskap, så kan man
väl duga till dilettant —•?
Det där ordet dilettant beliöfver ju ej vara
liktydigt med fuskare. Det kan också betyda
en person, som utan att egna hela sitt lif åt
ett yrke, omfattar det med intresse och ärligt
söker förkofra sig i detsamma i mån af sin
tid och sina resurser. Och det må väl ej vara
förkastligt att måla taflor, om man har lust
och håg att måla taflor —?
Nej, visst inte, om det endast sker till ens
eget nöje. Att måla har åtminstone den för-
delen framför att spela piano, att grannarna
få lefva i fred och ro, utan att störas i sitt
dagsarbete och sin nattsömn. Och det är en
god sak !
Men hur ofta nöjer sig dilettanten med att
arbeta för sin egen tillfredsställelse? Hur ofta
har han hjärta att neka sin samtid nöjet att
glädjas med honom öfver hvad han kunnat
åstadkomma? Han tycker det vore synd att
inte exponera på konstföreningen, han känner
sig vara artist, då han anordnar lotterier på
sina taflor eller säljer dem på auktion, som
svenska konstnärer för sed hafva. Och skulle
han mötas af en mindre aktningsfull kritik, så
hör han naturligtvis till de missförstådda, mot-
arbetade, förföljda snillena — och då måtte
han väl vara konstnär 1
»La peinture a chassé l’art» har någon
fransk kritiker yttrat. Det myckna målandet
verkar till skada för den verkliga konsten.
Det är ej förenadt med oöfvervinnerliga svårig-
heter för den, som har energi och någon be-
gäfuing, att uppnå en aktningsvärd färdighet i
att måla. Och för den stora publiken är det
omöjligt att skilja en händig tafveltillverkare
från en konstnär, som är konstnär just däri-
genom att han har ett eget ord att säga, ett
ord, som ingen annan sagt förut på samma sätt.
Ett lätt, till och med ett lättvindigt uttrycks-
sätt har slagit dunster i ögonen på mer än
en, som af en målning endast fordrar, att den
skall visa något vackert, sak samma om den
visar något sannt, något kändt och personligt.
Och särskildt inom den svenska konsten ha
de otaliga dilettanterna — som förr i världen
kunde uträtta något godt därigenom att de,
som oftast voro bildade och intelligenta per-
soner, spredo håg och smak för konstnärlig
sysselsättning — verkat till stor och afgjord
skada, därför att de sänkt publikens anspråk
på konst.
Konsten får ej bli ytlig, den måste ställa
höga fordringar på sig själf, eljes sjunker den.
Men det finDS en dilettantism, som ej upp-
träder med anspråk på att täfla med konsten,
och som utöfvas utan fåfänga och inbilskhet.
Hvarför skulle ej den unga dam, som har smak
och händighet, få lära sig måla för att sedan
kunna pryda sitt hem och glädja sig själf och
sina vänner med små arbeten, som, om de
också ej ha något egentligt konstvärde, dock
kunna vara prydliga nog? Ett namnsdagskort
med en egenhändigt målad vignett bör natur-
ligtvis äga högre värde än ett af de vanliga
fabrikskorten. Och kan man måla ett par
blommor på en tekopp, bör denna alltid se
mera prydlig ut, än om den kommer oprydd.
Har man djärfhet och anlag för det dekorativa,
behöfver man ej köpa färdiga afdelniDgsskärmar,
utan kan själf måla dem, och de hvita kakel-
ugnarna erbjuda en utmärkt lämplig yta att
dekorera med färg — för den som det kan.
Det är just knuten : man skall kunna, hvad
man vill, eljes blir man en fuskare. Att pryda
gratulationskort, porslinskoppar, afdelningsskär-
mar och kakelugnar är ett företag värdt all
aktning, om resultatet verkligen visar talang
och ej enda9t god vilja. Men medgif, att man
hällre ser ett klockställ med ett enkelt orna-
ment, ditsatt på mekanisk väg, eller en ler-
kruka utan någon prydnad, än att denna »pryd-
nad» består af en klumpigt tecknad och groft
målad blomma, som visar, att upphofskvinnan
hvarken kan teckna eller måla, om bon också
gått igenom någon godtköpskurs och lärt sig
konsten på några lektioner. Det är ej mera
lifvande att se åtskilliga moderna arbeten i
denna väg än att se våra gamla tanters försök
i att måla blommor på siden. Hos de ena
liksom hos de andra kan det finnas talang —
man önskade endast, att de, som ej ägde sådan,
skulle behålla sina välmenade alster för sig
själfva. Ty allt som faller inom konstens om-
råde är ju till för att glädja — det klumpiga,
det dåligt gjorda hvarken gläder eller uppfo-
strar ögat och smaken.
Man kan vaia lika bra konstnär genom att
måla ornament på en kruka eller fantasier på
en tallrik, genom att skära i läder eller kom-
ponera mönster som genom att måla oljefärgs-
taflor. Blott man ger sig själf åt arbetet, ej
endast leker med det, och blott man har sådana
anlag därför, att man kan öfvervinna svårighe-
terna och ej blir stående på fuskarens stånd-
punkt. Ty märk väl: det jag vill opponera
mig emot, det är mot de talanglöses »konst-
verksamhet», det må sedan vara fråga om att
måla »Modersglädje» i olja eller måla en söt
ängel på ett julkort eller en förgät-mig-ej på
kloekstället, som »föremålet» skall få i afskeds-
present.
När det är fråga om att måla taflor, som
ski la sitta i ram på en vägg, anser jag dilet-
tantism för något särskildt afskyvärdt. Jag kan
förstå dem, som, utan att äga någon vidare för-
måga, teckna i en skissbok för att sedan ha
utkastet till minne af den dag, då det kom
till. Jag kan också förstå, att det kan vara
uppfriskande för den, som älskar färg och tyc-
ker om att se på naturen, att lifva upp sitt
sinne och sitt öga genom att göra studier i
olja eller akvarell efter verkligheten — fastän
jag har svårt att förstå, hur den, som målar
då och då på lediga stunder, skall kunna se
på sina försök med någon verklig glädje. Ty
om man ej målar snart sagdt ständigt, så mister
man handlaget, och man skall ej ha synnerligt
stora fordringar, om man är nöjd med det man
gjort. Jag anser, att det helt enkelt är ogör-
ligt att dela sig mellan målning och sådana
sysselsättningar, som ej ha med konsten att
skaffa. Det blir lek — låt vara en uppfri-
skande lek — och ingenting annat, då handels-
mannen eller kontoristen om söndagen målar
en akvarell.
Inom konsten — det må gälla stor konst
eller liten — gäller det att sätta till all kraft
att gifva sig helt eller också spara sig till
annat.
Och nu några inkast med anledning af S.
L:s uppsats. Den ger sig ej ut för annat än
för att meddela några praktiska råd åt unga
försökare. Men dessa råd äro, hvad själfva
förfaringssättet vid målning beträffar, ej obe-
tingadt rådliga att följa.
Som S. L. själf påpekar är det omöjligt att
lära sig måla efter regler. Det finns flere hand-
böcker i målniogsteknik —- på svenska språket
ha vi åtminstone två vägledare i akvarellmål-
ning, den ena mera löjligt omöjlig än den
andra. Hvem kan tänka sig något mera barockt
än att gifva recept för, hvilka färger som böra
blandas till en aftonhimmel och hvilka till ett
åskväder, hvilka till en förgrundsko och hvilka
till en bokskog?
Det var engång en mycket »grön» ung man,
som tillfrågade sin lärare, hvilka färger han
skulle använda för att måla fönsterglas. Föga
mindre galet är att läsa sig till i en bok, hvil-
ken blandning som är den rätta för en lugn
insjö i solsken. Något bättre sätt att uppamma
ett själlöst schablonmåleri finnes säkert ej.
Att kopiera är farligt, det också, just därför
att man genom att studera, hur andra sett na-
turen, tillegnar sig deras uppfattning, i stället
för att ens studium bör endast och allenast
gå ut på att skaffa sig en egen uppfattning och
ett eget uttryckssätt. Det skall mycken själf-
ständighet till för att under flitigt kopierande
bevara sin egen blick för naturen. Någon enda
gäng kan det ej skada att kopiera, fast det
säkert ej heller gagnar stort. De, som kopiera
bra, måla i regeln dåligt, då de ställas, ej fram-
för en målning, utan inför naturen. Skall man
gifva unga artister och amatörer ett råd, så
bed dem studera naturen och ingenting annat
än naturen, bed dem afbilda det de ha för
sina ögon så noggrant som möjligt utan minsta
försök att försköna eller ombilda det. Och
om det är fråga om att nå konstnärsskap, så
böra de akta på den gamla satsen : »för att bli
målare skall man lära sig för det första att
teckna, för det andra att teckna och för det
tredje att teckna» — den regeln ha de mera
nytta af, än om de följa S. L:s anvisning att
ej bry sig om någon »synnerligt fullständigt
teckning, innan man börjar med färgläggningen».
Många skickliga målare teckna visserligen just
genom att måla och börja sin tafla med att
anlägga färgtonerna — för nybörjaren leder ett
dylikt förfarande lätt till slarf, och nybörjare
slarfva minsann tillräckligt ändå.
Jag har sett artister, som haft elever —
som nu för tiden alla artister ha — och som
undervisat dem i målning efter naturen med
det mest välvilliga öfverseende med deras ab-
soluta oförmåga att teckna en gren eller en
sten. I stället för att sätta sig ner och teckna
på den famlande nybörjarens tafla, sätter läraren
i litet färg här och hvar i taflan, hvarpå eleven
endast har att fortsätta med de färger, läraren
anbragt. Och den så kallade »studien» blir
allt annat än studerad, den blir ett sammelsu-
rium af färg utan hållning på grundval af en
svag teckning utan spår af karaktär. Det är
just genom en dylik undervisning, som dilet-
tantismen uppammas.
De gamla anvisningar i sättet att anlägga en
studie, som S. L. kommer med, äro ej att
anbefalla. Ju enklare man går till väga, dess
bättre —- från totaltonen till lokaltonerna hällre
än, som S. L. vill, antingen öfvergå från de
mörkaste partierna till de ljusare eller från de
ljusaste till de mörkare. När jag målade ak-
varell för gubben X. i tiden, lärde mig denne
att till en början anlägga alla skuggor med en
och samma blandning af engelskt rödt och
terra di Sienna, och det har funnits lärare i
oljemålning som, när eleverna skulle måla ett
hufvud, börjat med att blanda till åt dem en
portion skuggfärg och en portion mellanton för
att sedan nå upp till dagrarna. Naturligtvis
äro alla dylika metoder förkastliga, det ena
föremålet, det ena motivet bör hvarken an-
läggas eller målas på samma sätt som det
andra — det är inte fråga om att lära sig
måla så som andra måla, utan att få fram sitt
eget lynne i sitt arbete.
Jag skall för öfrigt ej gå in i detalj med
S. L:s anvisningar, då jag antaver, att de unga
för tvättning af kläder.
orsedda med vår firmas namn.
ibrik. Hylin & C:is Fabriks-Aktiebolag,
Stockholm
31 Östgötagatan 31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
