342 (Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1892)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 21 oktober 1892 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

342 IDUN 1892
försökare, som läst dem, inskärpt 1 sitt minne
den sanning, som där framhålles, att det ej
kan uppställas regler för, hur en sak bör åter-
gifvas i målning.
»Det er ganske svært at male,» sade en af
Danmarks främste målare. Konstnären vet, un-
der hvilka vedermödor ett konstverk blir till.
Men dilettanten finner det »ovanligt intressant
att tillbringa sina lediga stunder framför staffliet
med oljestudien på». Dilettanten anfäktas ej
af konstnärsfebern, ocb ban är i regeln vida
mera nöjd med sig själf oeb sitt arbete, än
hvad konstnären plägar kunna bli — åtmin-
stone den konstnär, som ej lägger sig att hvila
på vunna lagrar, utan som oaflåtligt söker sig
framåt, efter nya mål att nå, nya svårigheter
att öfvervinna.
Georg Nordensvan.
Rivaler.
Skiss för Idun af Vilma Lindhé.
(Ports. o. slut från föreg. n:r.)
f
iddagsbordet var längesedan dukadt och
så festligt Thyra kunde önska, med
gnistrande kristaller, silfver ocb blom-
mor.
Själf stod hon iklädd blekblä, tättåtsittande
sidenklädning framför en af de stora vägg-
speglarna i salongen ocb smålog åt sin egen
bild i medvetande af, bur vacker, smidig ocb
ungdomsfrisk den var.
Bara Hugo ville komma! Hon hade väntat
honom redan länge 1
Hon blef allt otåligare. Om en halftimme
kunde gästerna vara där, och nog borde väl
han, som inte haft det ringaste besvär med
något, åtminstone göra så mycket som ordna
med vinerna. Dessutom skulle han kläda
om sig.
Kinderna blefvo rödfläckiga, händerna kalla
och darrande. Hon var ond och kämpade
förgäfves mot de frambrytande tårarna, som
hon visste skulle förstöra både dräkt och ut-
seende. Han hade lofvat att skynda — hvar-
för gjorde han det inte? Hvad voro i hennes
ögon befäl, tjänstgöring och allt annat mot att
låta henne vänta.
Svärmodern kom in och fick en hastig, pröf-
vande blick. Det fanns intet att anmärka.
Den svarta sidenklädningen och spetsmössan
klädde så väl, att Thyra måste se på henne
ännu en gång. »Det är då åtminstone väl,
att hon ser så ut, när man skall ha henne
i huset,» tänkte hon.
»Jag kommer kanske för tidigt?»
»Svärmor är väl ingen främmande.»
Det sades snäsigt, ty den unga hustrun var
allt för mycket ur humör för att kunna be-
härska sig.
Den gamla svarade ej. »Jag har inte hört
Hugo ännu,» sade hon ett ögonblick senare,
medan hon i smyg betraktade sonhustruns
upprörda utseende
»Det ser ut, som om han glömt dagenl»
Det sades så skärande bittert, att den, som
hörde det, ryckte till.
»Bara det inte händt honom något?»
»Händt? Svärmor kan då också hitta på!»
brusade hon upp. »Är det för att trösta, så
betackar jag mig för sällskapet.»
Sidenklädningen frasade omkring henne, och
i ett nu var hon ute ur matsalen och inne i
salongen.
Hon ångrade redan sin häftighet och blyg-
des öfver sig själf, men det fanns också ingen
i världen, som kunde reta henne så som svär-
modern.
Skulle hon nu blifva tvungen att bedja om
förlåtelse kanske?
Hon stod och kämpade med sig själf ännu,
när hviskande röster trängde till hennes öron.
»Hvem var det? Hade Hugo kommit köks-
vägen eller...?» Hon visste ej hvarför, men
allt blodet rusade till hjärtat, medan hon spraDg
till dörren.
En af hans kamrater stod därinne, sam-
talande med modern — båda voro häftigt
upprörda.
»Hugo!» skrek Thyra så gällt, att det hör-
des genom hela våningen. »Det har händt
honom något !»
»Ingenting farligt, hoppas jag, försök att
vara lugn,» svarade officern tröstande.
Lugn! Det svartnade för hennes ögon. »Hvar
är han, för mig till horom!»
I detsamma hörde hon tunga steg i trap-
pan liksom af människor, som buro en börda.
Hennes ögon vidgades af fasa.
»Är han död?» frågade hon andlöst.
»Nej! Med Guds hjälp är det ingenting lifs-
farligt. »
Hon skrattade till, hon mindes sedaD, att
hon skrattat, och hur hemskt det lät.
Där kommo del Hon ville rusa fram, men
kunde ej, ty hennes lemmar voro blytunga och
nekade att göra tjänst.
Det sista hon såg var svärmodern, som ömt
och varligt stödde hans hufvud, från hvilket
blodet sipprade.
* *

När Thyra vaknade upp ur sin dvala, låg
han redan till sängs, men hon fick ej komma
in till honom, hur hon tiggde och bad. Lä-
karen hade förbjudit det.
Hans mor var därinne, och det stack till
i heDnes hjärta af bitter afund. Yar inte hon
som hans hustru honom närmast?
Hur hon genomlefde dessa väntans timmar,
kunde hon aldrig erinra sig. Människor hade
kommit och gått, hade bedt henne vara lugn
och sagt henne, att det endast var ett ben-
brott och en kontusion åt hufvudet, men det
var som hade hon sett dem genom en dimma
och hört deras tal på långt afstånd. Det
enda hon tydligt mindes var, att hon legat på
knä utanför sängkammardörren, lyssnande till
hvarje ljud därinnanför, samt att hon frusit
ända in i benpiporna.
Skymningen hade redan fallit pä, då läka-
ren lämnade sjukrummet.
Hon stod upprätt med uppbjudande af all
sin viljekraft, ty hon visste, att enda möjlig-
heten att få komma till honom var att visa
sig lugn.
Fråga kunde hon ej.
»Det skall gå bra, hoppas jag,» svarade lä-
karen på hennes bönfallande blickar.
»Får jag gå in?»
»Om ni är förståndig och inte upprör ho-
nom.»
»Jag skall vara det.»
Den späda gestalten rätade ut sig. Det var
som hade kraft strömmat ända ut i finger-
spetsarna.
»Hur gick det till?» sade hon bäfvande.
»Det var halkigt, han red som en galning
för att komma hem —— hästen störtade och
föll öfver honom.»
Hon gömde ansiktet i händerna. »Är det
bara benbrottet?»
Läkaren dröjde något med svaret. »Några
små skråmor också. Vi ha anledning hoppas,
att inga inre delar äro skadade, och i så fall
kommer förbättringen att gå stadigt framåt.
Mycket beror på, att han får lugn och ro.
Mitt råd är, att ni låter hans mor sköta ho-
nom.»
Hon såg upp med blixtrande ögon. »Nej!
Han är min och skall vara det ända till ...»
»I många år ännu, hoppas jag,» sade läka-
ren uppmuntrande. »Jag skall ge mina för-
hållningsordres — men ni tänker väl inte gå
in så där?»
Först nu erinrade hon sig, att hon var i
festdräkt, och såg ned på det tillskrynklade,
af vatten fläckade, oknäppta klädningslifvet,
som synbarligen slitits upp, då hon låg af-
svimmad. Med ens kom hon ihåg det färdig-
dukade middagsbordet och alla de dyrbara
rätterna, som tillagats utan nytta. Hon svepte
klädningen omkring sig och gick ut i matsa-
len- Där stod allt på sina bestämda platser
— intet antydde, att en fest varit påtänkt
ens. Hon drog en suck af obeskriflig lättnad,
öfver att någon annan tänkt på att ordna
detta och skulle tänka än vidare. För henne
var allt likgiltigt. Hon hade endast ett att
sköta.
* *

Natten föll på, och hon satt i sin mjuka,
varma morgonrock helt nära bädden, där han låg.
Hans mor hade stigit upp och lämnat henne
platsen, så fort hon kom in, utan att ett ord
vexlats emellan dem.
Vid nattlampans svagt vägledande sken såg
hon bindeln öfver hans panna och därunder
det bleka, lidande ansiktet, som syntes henne
så främmande och liflöst.
Hon kämpade modigt med gråten — endast
rycknigarna kring munnen och den vaggande
öfverkroppen visade, hur hon led.
Hon vågade ej röra sig, knappast andas, ty
han sof under kloralens inflytande. Det var
alldeles tyst i rummet, pendylen hade blifvit
stannad och tickade ej ens.
Endast från gatan trängde emellanåt otyd-
ligt och dämpadt bullret af en vagn eller lju-
det af muntra röster.
Hela hennes uppmärksamhet var koncentre-
rad på den sjuke. Hon väntade på, att han
skulle röra sig eller vakna, men han låg i en
dödlik dvala, och ibland lutade hon sig öfver
honom i ångest, fruktande att hjärtat redan
upphört slå.
Och detta var hennes bröllopsafton ! Med
ens kom det för henne, att det var vid samma
tid för fyra år sedan han förde henne in i
detta hem. För ett ögonblick såg hon det
ljust, festligt, blomsterprydt som då — såg
sig själf i den luftiga, hvita dräkten och ho-
nom kraftig, öm, allvarlig och på samma gång
öfverlycklig.
Det var dessa samma väggar, som bevittnat
deras lycka, som nu liksom trängde ihop sig,
inklämmande henne i en afgrund af kval.
»Skulle hon aldrig mera få höra de efter-
längtade raska stegen i trappan?»
Vid tanken därpå sjönk hon tillsamman i
hopplös förtviflan.
»Hur lyckliga hade de ej varit, han och
hon, och hvad hade hou gjort för att för-
verka sin lycka? Hade hon inte uppbjudit
alla sina krafter för att värna om hemmet
och de sina? Hade hon ej ägnat dem alla
sina tank»r, all sin tid, hela sin varelse?»
iFör lyckliga,» hade han sagt aftonen förut.
Det gick öfver henne som en kall vind.
»För lycklig?-!/ Kunde man vara det?
Hon satt länge med hufvudet i handen, och

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/idun/1892/0346.html

		Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1892 / 342 (1887) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|