Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 28 oktober 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 349
Ænne Charlotte Leffler di Cajanello.
t
Ï
ôga kunde författaren till utkastet om
fru Agrell, som stod i Iduns sista num-
mer, ana, att han sä snart och af en
W sä sorglig anledning skulle få uppgif-
ten alt åter tala till Iduns läsarinnor. Anne-
Charlotte Leffler di Cajanello afled den 21 okto-
ber i Neapel. Då denna tidning redan för
ett par år sedan* meddelat författarinnans bio-
grafi och porträtt, kan här blott bli fråga om
att nedteckna några personliga intryck och
allmänna reflexioner.
Dödsbudet kom i måndags med morgon-
tidningarna. Ingen hade hört något förut.
Sjukdomen var kort, och detta dödsbud
verkade förlamande och på ett besynnerligt
sätt som ett af dessa ödets despotiska beslut,
som man ej förstår. Yi hade hoppats så
mycket af denna författarinna, hon stod ännu
i sin fulla kraft. Ingen visste, hvad hon
härnäst skulle producera som författarinna.
Hon befann sig i en kris — i en brytnings-
period. Hvem vet, hvart hennes utveckling
skulle ha fört henne? Hon var bosatt i Ita-
lien, hade under de sista åren indruckit skön-
hetsdyrkan, hade gjort nya erfarenheter, lefde
midt i ett rikt nytt lif med nya intryck, un-
der helt andra lifsförhållanden än här uppe
under en oblid sol, en karg natur, där lärda
spörsmål behandlas med ett allvar och ett
pedanteri, som om de vore lifvet. Om allt
detta, hela denna nya förundrade blick på
lifvet i dess sydländska passionerade form
hade hennes sista böcker talat — Kvinnlighet
och erotik till exempel. Det var ett enligt
min tanke flerstädes omoget språk, hon hade
talat i den boken, men det intressanta var,
att hon hade talat det, problemkvinnan, den
nyktert tänkande. Hon hade varit likasom
barn på nytt, låtit sig tagas af alla dessa
en sydländsk himmels nya intryck, och hon
höll på att smälta dem, det var ett koas för
henne att förarbeta dem, henne, den fram-
för alla andra rediga, logiska. Hon afsvor
ju nästan kvinnosaken i »Den kärleken»,
hennes sista pjäs; hon tog ju nästan den
oöfverlagda driftens parti i romanen »Kvinn-
lighet och erotik.»
Och allt detta påbörjade, det var nu slut
utan afslutning. Det var punkt midt i me-
ningen. En gastrisk inflammation, så lydde
det lakoniska telegrammet, en gastrisk sjuk-
dom hade öfverraskat henne, midt som hon
skref och lefde och hoppades. Nyss, för
fyra månader sedan, hade hon erfarit moders-
glädjen för första gången. Hon var icke
omgift längre än sedan två år tillbaka, Hon
hade icke varit hertiginna af Cajanello mer
än denna korta tid, och så dör hon ifrån
allt sammans. Det var icke mer än ett år
sedan hennes bästa vän, den kvinnliga pro-
fessorn Sonja Kovalevski hade dött, lika
oförmodadt och för mänskliga blickar oför-
klarligt.
Då, medan vi som bäst grubblade, slog
oss kanske en tanke: »De, som gudarne älska,
dö unga.» Det är ett gammalt ordspråk
från klassicitetens dagar. Unga — ja — men
hon var icke ung! Hur gammal var hon då
egentligen? Yi måste se efter. Hon var
född 1846 — således icke egentligen ung.
Men var det möjligt, att hon var så pass
* I mr 18 för år 1890.
gammal? Och så förstodo vi, hvarför döds-
budet var så särskildt skakande. Det var
därför, att vi alla i hemlighet och omedvetet
hade den känslan, att hon skulle öfverlefva
oss, hon var ungdomen och hälsan själf —
det fanns ju ingenting, som hindrade, att hon
kunde bli sina sjuttio år tyckte vi. Hon fällde
en gång ett karaktäristiskt yttrande. »Om
det är någonting, jag ursinnigt tänker kämpa
emot, så är det ålderdomen,» sade hon. »Om
jag blir gammal, så ämnar jag icke kläda
mig som gammal, jag skall fortfarande kläda
mig som ûng — ja, det skall jag.»
Intrycket af lugn, samlad, sansad kraft,
var det första man erfor, när man såg henne.
Troligen berodde intrycket på ögonen — nästan
kalla och forskande, men tillika muntra som
ett barns, en pojkes, en af alla drömmar
ännu icke hemsökt fjortonårings. Det var
dem man först såg i hennes ansikte. Sedan
munnen: den starka munnen med det be-
slutsamma draget. Det öfriga glömde man
bort, man blef öfverraskad, när några an-
märkte, att håret var gråsprängdt, det hade
man ej märkt, nu kom man ihåg det; hvad
man hade sett var, att det var burrigt fram.
Det var alltid till ögonen man vände till-
baka, därför att dessa ögon voro kritiska,
så att man blef rädd, men också därför att
när man öfvervunnit rädslan, så voro de så
förtroendeingifvande, så kamratlikt förtroende-
ingifvande och ärliga. Motsägelser, som man
ej tålde af någon annan, tålde man af henne,
och man gaf sig gärna in i en diskussion
sine ira et studio — utan fördom och för-
kärlek — och man fick nästan alltid orätt.
Hon hade tänkt öfver det förut — det man
talade om, hade hon redan lagt i ordning i
ett system, hon hade svar på allting — hon
kunde till och med tiga och höra på efter-
tänksamt, hon var som en docent i filosofi,
tyckte man nästan — nota bene utan pe-
danteriet. Men så kom det en blixt i ögat,
bara en enda, men som visade kvinnan eller
med andra ord, att hon hade tänkt med själ
och hjärta och ej blott med hjärna. Denna
strid mellan den nyktert arbetande beräkna-
ren: hjärnan och hjärtat eller snarare lidelsen,
det onyktert dömande ögonblicksorganet, den
striden var henne medfödd, den striden gjorde
henne3 lif skiftningsrikt och framkallade äf-
ven en brytning i hennes idévärld.
Det var icke sant, det som många sade,
att hon saknade omedelbarheten. Snarare sak-
nade hon då sinnet för behaget af det in-
konsekventa, af känslans snedsprång, hvarige-
nom känslan, denna lösdrifvare bland våra
förmögenheter, tillåter sig att beskrifva zigzag-
figurer på sin bana.
Det var eget att se dem tillsammans, dessa
vänner, hon och fru Kovalevski, den sista en
äkta ryssinna med en droppe zigenarblod i
sig. Hvem af dem var vetenskapsmannen,
forskaren, matematikern, och hvem var roman-
författarinnan? Jo, vetenskapsmannen var,
försäkra oss vetenskapens annaler, fru Kova-
levski och romanförfattarinnan var fru Ed-
gren, men hvem skulle ha kunnat ana det?
Fru Sonja tänkte alltid på minst tre saker
på samma gång, och fru Edgren följde alltid
en bestämd tankegång nära nog trådrätt. Hos
den förra trängdes orden om plats och tan-
karne om utrymme, och hennes samtal var
ett evigt flöde. Fru Edgren var lugnet i
stormen af detta böljande fantasihafs vågor,
och hon styrde kursen med besinningen hos
en erfaren lots, som alltid vet, hur kompas-
sen står.
Vi ta från bokhyllan ned våra böcker
från det s. k. Unga Sveriges glansdagar, dessa
jubel- och klangdar, som inföllo i början af
80-talet. Där äro de af Geijerstam utgifna
revyerna, där fru Edgren skref om Annie
Besant en gång, där är » Ur Lifvet», första
och andra samlingen. Men — hvad de ha
blifvit dammiga! Det är redan forntid, som
fläktar emot oss från dessa böcker, det är ett
längesedan förgånget, denna pingsttid för då-
tidens oppositionella ungdom, som fru Edgren
då slöt sig till, dessa, som voro »fulla af sött
vin», ungdomens och hoppets söta vin. Man
trodde då för tiden, att det var nog att be-
visa, att människor hade orätt; var detta blott
gjordt, så skulle nog också förändringarna,
reformerna komma af sig själfva. Så naiv
var man, och så bevisade man. Man ställde
upp motsatser; det var frun och mannen i
äktenskapet, den ena hade rätt, den andra
orätt, det var de unga gent emot de gamla,
barn gent emot föräldrar eller underordnade
gent emot förmän. Man lät alla dessa föra
rättegång med hvarandra, och denna process-
lystnad, denna grälsjuka grep hela literaturen,
och äfven fru Edgren återgaf den i sina
skrifter.
Hvem af denna krets minnes icke, hur
man för att få större sammanslutning till
stånd bildade ett literärt sällskap, den s. k.
»svältringen», namnet taget af öfverenskom-
melsen, att matsedeln skulle ha sitt bestämda,
begränsade antal rätter. Den, som gjorde les
honneurs mest imponerande bland värdinnorna,
var fru Edgren. Det var icke utan, att ej
stämningen var en smula högtidlig och tryckt,
man kände ansvaret af att vara de nya idé-
ernas fanbärare, en ny tids inledare, man
spelade nog en smula storhet för hvarandra
då och kände sig ej fullt säker i rollen.
Var det något af viktighetsmakeri och för-
konstling öfver det hela, så var det å andra
sidan lefvande nitälskan för literatur, som
fanns då. Det var fru Edgren, hvilken bäst
uppehöll rollen af fransk salongsdam. Hon
samlade och var medelpunkten i den unga
falangen. Hon hade japanesiskt bric à brac,
solfjädrar på väggarna, porträtter, taflor, by-
ster och nya danska böcker på alla bord i
sin våning och gjorde sina soaréer med världs-
vana. Men diskussionen ville aldrig riktigt
gå bra.
Det var problemernas och debatternas tid,
men jämte det teoretiska intresset fanns
där också naturdyrkan. Minns ni från litera-
turhistorien en mamsell från Ludvig XIV:s
dagar, som tillhörde den preciösa kretsen,
som Molière sedan karrikerade — nulle de
Scudery. Denna gamla dam beskref Ömhets-
landet, hon gjorde upp en geografisk karta
däröfver. Genom landet gick en flod — In-
klinationsfloden —- från norr till söder: den
mottog två bifloder, Tacksamhetsfloden och
Aktningsfloden. Äfven bland 80-talets ny-
ifrare teoretiserade man mycket öfver kärle-
ken och ofta nog ganska tillgjordt som då,
men skillnaden var, att kärleken eller det
bästa i lifvet ej ansågs ha mycket att göra
med reflexion och underordnandet under so-
ciala regler. Tacksamhet, aktning höllos icke
för att vara några mäktiga tillflöden till kär-
leken. Den naturdyrkan man bekände sig
till innebar, att allt skulle vara naturfriskt,
ursprungligt, omedelbart, trotsigt, skulle växa
vildt, så att säga, ur naturgrunden.
Men hur fru Edgren, sedermera efter sin
skilsmässa och sitt nya giftermål hertiginnan
di Cajanello, studerade situationer och typer
ur samtiden, gjorde hon sig småningom allt
för tvättning af kläder.
rsedda med vår firmas namn.
,brik. Hylin & C:is Fabriks Aktiebolag, 31 öSTa„ 31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
