Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 28 oktober 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350 IDUN 1892
mera fri frän maneret, skolans bittra ironiska
maner, och frän slagordens tryckande ok, åt-
minstone till en del. Som exempel på så-
dana slagord kunna nämnas det Ibsenska »att
vara sig själf», ärlighet, sanning, eller nu för
tiden, när tidsströmningen går emot den de-
mokratiska nivelleringen, Nietzsches bekanta:
»den andliga förnämheten».
Fru Edgren fick under sitt studium fram
intressanta motsatser, den själfsvåldiga yrhät-
tan, den kufvade hustrun, den egenkära nar-
ren till äkta man, men en lång tid smakade
nog, hvad hon bjöd på, ännu Ibsen. Eedan
nu var dock stilen utmärkt: hur präktig, hur
bredt flytande, hur sant episk kunde den
ej vara! Men månne ej ändå fru Edgren
gjorde sin största och originellaste insats, när
hon i »En sommarsaga» skildrade den norska
kraftnaturen och ställde densamma i så stark
motsats till de märglösa kulturtyperna vid en
svensk badort, exempelvis denne docent med
sitt eviga framhållande af motsatta synpunk-
ter, detta: »å ena sidan» och »å andra sidan»,
som är teoretikerns naturliga uttrycksformel,
ett slags gift, en handlingsdödande bacill,
hvars sjukdomssymptom fru Edgren likasom
hela den tidens »unga Sverige» känt och
ville komma ifrån.
Kan man ej härifrån datera hennes allt
mer framträdande motvilja mot teorin och
närmande till naturen, hennes tilltagande
benägenhet att skildra konstnärslynnen, som
dricka djupt af lifvet, våga ta för sig af
naturens evigt dukade bord, dessa lynnen,
som hata på förhand uppgjorda principer och
regler.
Det är egentligen icke någon helgjuten ka-
raktär, man kan påvisa som målsman och
exponent för denna nya riktning hos henne.
Det ’ är ännu ganska oklart för henne själf,
hur typeu skall ställas mot bakgrunden. Men
att en sådan positiv typ af mod och hand-
lingslust höll på att arbeta sig fram hos henne,
det ser man. Att instinkten allt mer vann
öfver reflexionen som lifsfaktor, är alldeles
uppenbart. Att hon i det svenska lynnet
såg den förnäma tillbakadragenheten, den
trötta och blaserade öfverlägsenheten som ett
farligt folklyte, upptäcker man också lätt.
Desto mer är det att beklaga, att hon ej
fick fullborda skildringen, ty den norske lä-
raren antyder, hvart hon syftade, och ger
godt hopp, att hon skulle lyckats att visa,
hvad enkel energi och orädd rättframhet för-
må. Det ligger mycket i ordet: vcere sig
selv, som ännu icke har blifvit tolkadt genom
dikten, och i fru Edgrens variationer öfver
temat själfständighet ligger något äkta svenskt,
som gör, att det är en förlust ej blott för
vår literatur, men också för vårt kulturlif
att ha förlorat hennes skarpa blick för både
solsidan och skuggsidan i vårt lynne.
Hellen Lindgren.
En i Stockholm bosatt person sökes,
som är villig och kompetent att, efter närmare
träffai öfverenskommelse, till nästa år åtaga sig
att i Idun sköta
en allsidig och. underhållande
gåtafdelning.
Sökanden måste vara van författare på detta
område samt förtrogen med alla de skiftande for-
mer för dylika tankeöfningar, som numera äro
brukliga. Svar ställes i bref till Iduns Redak-
tion.
Bref från landet.
Herre, det er en stor synd
att döde en fager tanke.
Ibsen.
Herr redaktör!
Naturligtvis kommer Ni ihåg — ty en riktig
redaktör minns allting —, att jag en gång mot slu-
tet af förra året bad Er om ett råd i anledning af
Snorres uppträdande i den stora >frågefrågan», och
att Ni var nog älskvärd att låta trycka min epi-
stel i Idun. Den där utmärkelsen, hvarigenom Ni
på sätt och vis upphöjde mig till rangen af för-
fattarinna, har ej lämnat min ärelystnad någon
ro. Önskan att vinna flere lagrar på samma om-
råde har med hvar dag vuxit i styrka, och nu
har ni mig här igen.
Till min något »blåstrumpsfientlige» herre och
man har jag ej sagt ett ord om detta mitt tilltag;
det torde Ni förstå af det epitet, jag med smärta
nödgats använda om honom. Å andra sidan har
jag, såsom en sann Evas dotter, naturligtvis inte
kunnat behålla mina högt flygande planer allde-
les för mig själf. Häromdagen beslöt jag därför
att i mitt förtroende inviga mina barns guvernant,
som tillika är min goda vän. Och det är egentli-
gen med anledning af ett samtal oss emellan — för
hvilket jag här skall redogöra — som jag nu vän-
der mig till Er.
Till en början kunde jag inte alls få henne att
begripa, hvad jag egentligen åsyftade. Men när
hon ändtligen fått saken klar, gaf hon sin förvå-
ning luft på ett i mitt tycke ganska oartigt sätt.
»Skulle du kunna skrifva?» utropade hon i en
ton, som ovillkorligen kom mig att tänka på:
»Skall detta vara hennes nåd?» i fru Lenngrens
odödliga skaldestycke Porträtterna. Jag var emel-
lertid allt för talträngd för att låta henne dela den
gamla Susannas öde och svarade därför saktmo-
digt: »Ja, hvarför skulle inte jag kunna likaväl
som alla de andra skrifvande damerna.»
j»Men hvad i all världen skall du då skrifva om?»
frågade Susanna — vi kunna ju kalla henne så,
på ,grund af den ofvan omtalade likheten.
»Ah, liksom de andra författarne och författarin-
norna: om allt möjligt. Tror du inte, att äfven
jag kan ha något att säga i t. ex. försvarsfrågan,
som ju nu nästan blifvit »kvinnornas fråga», eller
om vår alltmer sig utvecklande förmåga att hålla
de otäcka karlarne stången, hvilket ändå i alla
tider blir den egentliga »kvinnofrågan» — andra
lika viktiga problem att förtiga — eller att jag
har mina »tankar» om förhållanden, som höra
till »hemmets trånga krets». Jag måtte väl liksom
alla både bildade och icke bildade människor nu
för tiden ha »åsikter». Till omvexling skall jag
ibland skrifva små intressanta berättelser, poe-
mer o. d.
Tycker Ni inte, herr redaktör, att det där låter
höra sig?
yNå, hur skall du då gå tillväga, sedan du be-
stämt dig för ämne och fått titel på din uppsats?»
fortsatte Susanna.
»Jo, först skall jag ha ett motto. Att inleda
hvad man skrifver genom att anföra ett vackert
ordspråk eller en tanke af någon berömd skrift-
ställare ser så distingueradt ut och ger intyck af,
att man äger stor beläsenhet. Jag har redan sam-
lat ihop några ordstäf, som jag tycker skola ta
sig bra ut som motto, t. ex.: Låta hoar man ha
sin mening gör ingen ored — Ett kointinförstånd
är bättre ån en centner lärdom — Kvinnoråd kan
ock stundom oara godt.i>
Här gjorde min kära Susanna ett inpass, som
visar, hur grundligt oerfaren hon är i författar-
skapets hemligheter. Hon sade: »Nå, om du i
dina samlingar inte har ett motto, som passar för
hvad du för tillfället skrifver om?» Jag kunde ej låta
bli alt visa mig en smula öfverlägsen och svarade:
»Denna din fråga förvånar mig, ty svaret ligger
ju, såsom en stor norsk skald uttrycker sig, »snub-
Jende nær». Jag lämpar både titel och text efter
mottot förstås. Om man har blott en smula om-
dömesförmåga, kära du, behöfver man sannerli-
gen inte läsa många uppsatser, försedda med
motto, förrän man kommer underfund med, att
nio tiondelar af dem tillkommit på det sättet.
Så gäller det att rycka in på själfva uppsatsen.
Besynnerligt nog tyckas många författare ha fas-
ligt svårt att göra en god början. De begripa
inte, att man för att väcka läsarens uppmärksam-
het måste strax nyttja ett talesätt, som lifvar och
slår an. Jag har tänkt mig något i den här vä-
gen: »En^af de viktigaste, för att ej säga den vik-
tigaste fråga, som i närvarande stund sysselsätter
den civiliserade världen, är» — den, som jag då
skrifver om, förstår du. »Det mest svårlös‘a pro-
blem har i alla tider varit och är fortfarande» ...
»Den vackraste naturtafla är onekligen» — den,
som jag beskrifver o. s. v. Ser du, hemligheten
är att icke spara på superlativer ; jag har för länge
sedan kommit under fund med, att det måtte vara
det enda erkändt riktiga sättet att »ta publiken».
Ty hur skall man eljes förklara de starka uttryc-
kens ymnighet? Kanske du nu börjar förstå, att
jag verkligen duger till att skrifva?»
På denna vädjan fick jag ändtligen ett gynsamt
svar i form af ett vänligt leende. Uppmuntrad
häraf fortsatte jag att redogöra för, hur jag ytter-
ligare skulle bära mig åt, ehuru det ej var utan,
att jag började fatta misstankar med anledning af
min goda väns stora intresse. Tänk om jag brände
mina skepp! Kanske hon tänkte fuska mig i yr-
ket! Jag beslöt därför yttra mig försiktigare och
sade kort och godt: »Den egentliga uppsatsen
skrifver sig ju nästan själf, när man har ordent-
ligt reda på sig. Jag redogör för min mening om
saken och förklarar andra åsikter i samma fråga
för mer eller mindre oriktiga — ty så göra de
vana författarinnorna. Så skall jag förstås citera
en vers här och där och helst också afsluta arti-
keln med en sådan. Ser du, det är ett godt sti-
listiskt grepp att flitigt citera de mest lästa skal-
derna. Sådant tar folk. Om de så själfva kunna
den anförna versen utantill, känna de sig alltid
öfvertygade om, att den är anbringad på rätt
ställe.
I den sista afdelningen af skrifveriet bör man
för att understödja läsarens minne göra en repe-
tition af allt, hvad man sagt förut, och den skall
man inleda med »kort sagdt», »med ett ord» eller
något dylikt uttryck. Ja, nu har du hört, hur jag
ungefär tänker mig saken.»
»Hör du, låt mig göra dig ett par samvetsfrå-
gor. Känner du verkligen inre kallelse att skrifva?»
»Om någon har inre >kallelsei så är det väl
jag, ty ingen människa i världen har uppmanat
mig till författarskap, det försäkrar jag dig.»
»Och du kommer inte att anse den tid, du an-
vänder på det där, för bortkastad?»
»Bortkastad! Jag skall naturligtvis få betaldt
för hvad jag skrifver; jag har sett i Iduns Bref-
låda,= att goda uppsatser honoreras rundligt. Tänk
så på, att hela hemmet får liksom »en högre lyft-
ning» genom detta, för att icke nämna med hvil-
ken glädje och stolthet min man, trots sina blå-
strumpsfientliga teorier •— de ge sig nog, när jag
fått ett berömdt namn som författarinna —- skall
tala om »min hustru, författarinnan», och barnen
om »vår mor, författarinnan».
Här gaf Susanna mig ändtligen rätt och sva-
rade:
»Ja, lyckliga de, som slippa skämmas för att
deras hustru eller mamma gjort sig löjlig med
skrifveri. Det finns nog en hel mängd sådana, du.»
Min kära guvernant gjorde mig ännu en fråga,
som dock lyckligtvis besvärade mig mindre än de
öfriga, och det var om jag kunde skrifva svenska.
Jag tycker hon så gärna kunnat frågat, om jag
är en bildad människa. Jag skulle inte kunna
skrifva mitt eget modersmål! Himlen vete,
hvad nutidens guvernanter mena med sitt prat
om att kunna skrifva svenska. De tyckas tro, att
den föregående generationen ej fått mera bildning
än köksorna och la’gàrdspigorna. Visserligen med-
ger jag, att somliga skribenter ha ett underligt
sätt att uttrycka sig, men det har jag alltid be-
traktat som ett slags originalitet. Aldrig har jag
varit° nog enfajdig att anta, att de skulle sakna
förmåga att på ett fullt korrekt sätt skrifva sitt
modersmål. Jag medger, att det i våra tider kan
vara en smula kinkigt med stafningen, men såväl
den som Interpunktionen åta sig ju förläggarne
och redaktörerna. Eller hur?
»Och så,» fortsatte Susanna, »tycks du ha glömt
det viktigaste af alltsammans, nämligen att skaffa
en redaktör, som tar emot, använder och — ho-
norerar, hvad du skrifver.»
Detta, herr redaktör, tyckte jag var det enda
förnuftiga hon presterat under hela vårt samtal.
Naturligtvis behöfver jag en redaktör, och därför
vänder jag mig till Er, »damernas egen», med för-
frågan, om jag får skicka er mina »tankar».
Med utmärkt högaktning
En stackars landtfru.
Postscriptum. Ville blott nämna, att jag i sep-
tember tänkt skicka er ett litet höstkväde, men
att jag afstod därifrån, då jag i Iduns Breflåda
säg, att Ni redan fått bortåt ett par tusen dylika.
Jag är emellertid till fullo öfvertygad, att särskildt
min lilla »Höststämning» skulle i hög grad ha
slagit an både på Er och er ärade publik.
D. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
