Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 28 oktober 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DUN 351
lÔ9â
Från farmors ungdom.
Berättadt af henne själf oeh för Idun
uppteeknadt af Claës Lundin.
1.
Am?/! in far var borgare i Stockholm, och
1 det var ansenligt nog pä den tiden,
W en riktig hederstitel, tyckte man, äfven
om man icke hörde till det högre borgerska-
pet. Egentligen var det stor skillnad pä
högre och lägre borgare, större till och med
än mellan kunglige ämbetsmän och gross-
handlare. De senare räknades till det högre
borgerskapet, och sådana kaxar som Tottie
& Arfvedson, Schwan och Schön och Berg-
man Olsson, Erdmann, Burgman och hvad
de allt hette, som utgjorde börsens pelare och
myndigheterna på börsbalerna, stodo ofantligt
mycket öfver en handtverkare, vore han äfven
ålderman, till och med öfver en bodhand-
lande, äfven om denne vore stadsmajor, så-
som gamle Strindberg vid Stadssmedjegatan
eller Johan Wedberg vid Storgatan.
Rangskillnaden var stor från ofvan och
allt nedantill inom Stockholms borgerskap.
Ofverst såg man de stora handelshusens inne-
hafvare. Det fanns stora handelshus ännu för
femtio år sedan. Så kommo de mindre be-
tydande grosshandlarne, men de voro inga-
lunda sämre än bryggare och bagare eller
slaktare, och likväl voro dessa ganska dryga
patroner. Arfsägnen om bryggarekungen
Westman från Gustaf den tredjes tid spred
ännu en viss glans öfver t. ex. handelsman-
nen och bryggaren Brandelius, handelsman-
nen och bagaren Piehl, som rådde om stora
huset vid Drottninggatan, midt emot Hötorgs-
gränd, slaktareåldermannen Frodell på Söder
och andra sådana storgubbar, i jämförelse
med hvilka en kryddkrämare, hette han också
Eurenius vid Lilla Nygatan eller Eisen vid
Regeringsgatan eller Weber vid Kornhamn,
var rakt ingenting, och en handtverkare, vore
det äfven själfve skräddareålderman Spång-
berg i Salviigränd, mindre än ingenting.
Yarer all mänsklig ordning undergifna,
hette det på den tiden, och den ordningen
följdes mycket noga ända upp ifrån hans
majestät och ända ned till sillpackare och
vågkarlar, som hörde till stadens tjänstemän.
Så flicka jag var, fick jag ändå allt detta
noga inpräntadt hos mig. Pruntimmerna
följde naturligtvis faderns och mannens grad
på samhällsstegen, såvida en flicka icke ge-
nom giftermål fick flytta upp en eller annan
pinne, hvilket visst kunde inträffa, men inga-
lunda var vanligt och nästan aldrig orsaka-
des af annat än hennes föräldrars goda för-
mögenhetsvillkor. Man gifte sig nog för pen-
gar äfven på den tiden, kanske till och med
oftare än i våra dagar.
Männen inom de olika borgerliga graderna
umgingos visserligen icke med hvarandra, men
träffades dock på allmänna sammankomster,
t. ex. bland stadens femtio äldste. Frun-
timmerna hade däremot ingen beröring med
hvarandra. Om de också sutto i samma
bänk i kyrkan, och äfven det hörde till un-
dantagen, så hade detta ingen vidare inver-
kan. Det umgänge, som grosshandlarens son
hade i skolan med handtverkarens pojke, kunde
alstra bekantskap, till och med vänskap
for lifvet, förutsatt att den framtida ställ-
ningen vardt någorlunda lika, men sådana
tillfällen funnos ej för flickorna. »Bättre
mans barn», och gränsen för dem gick icke
alltid ned till det lägre borgerskapet, hade
aldrig något gemensamt med de »sämre bar-
nen». Till de senare räknade man dock,
ädelmodigt nog, icke en bodhandlares eller
ens en handtverksmästares dotter, så vida för-
äldrarne icke voro alltför fattiga, men hon
stod vanligtvis så där midt emellan »bättre»
och »sämre».
I fru Linds dansskola i Trångsund hade
jag gjort bekantskap med en liten grosshand-
laredotter, och vi tyckte mycket om hvar-
andra, men aldrig bjöd hon mig hem till
sina föräldrars fina våning vid Skeppsbron,
och då jag en gång frågade min mor, om jag
icke fick be min lilla snälla danskamrat till
oss, förklarade min mor, att det icke pas-
sade sig.
»Lika barn leka bäst,» sade min mor,
hvilken nog kände sig smickrad af att rika
grosshandlarens dotter faltat tycke för mig,
men dock ansåg ståndsskillnaden för stor
och icke ville tränga sig på dem, som stodo
öfver oss. Men hon höll också lika strängt
på, att jag icke skulle umgås med barn af
föräldrar, som ansågos »sämre» än vi.
Namnet öfverklass hörde man aldrig på
den tiden, men begreppet fanns skarpt utbil-
dadt, fastän gränsen mellan denna och under-
klassen stod högre upp än nu. Så hade
också borgerskapet sin öfver- och underklass.
Den förra kunde gå jämsides med åtskilliga
statsämbeten, men var i sin ordning dock
underklass till bördsaristokratien, och det
skulle fordras en rätt stor förmögenhet i reda
pengar, skepp och bruksandelar för att
den borgerliga öfverklassen skulle släppas in
i umgänge med aristokratien. Däremot var
den borgerliga underklassen själf öfverklass i
förhållande till ej blott »arbetskarlar», utan
också sina egna gesäller, lärgossar och pigor.
Min far hade både gesäller och lärgossar,
och ehuru de hade mat i huset, intogo de
dock icke sina måltider vid mästarens och
hans familjs bord. Om detta för femtio år
sedan ännu var sed i några handtverkshus,
började det dock alt allt mera komma ur
bruk. Det var endast vid högtidliga tillfäl-
len, som gesäller och lärlingar inbjödos till
mästaren, och äfven då visste den senare och
hans familj att iakttaga sin värdighet. Det
kunde aldrig komma i fråga, att jag ens fick
tala med lärgossarne, och för stor förtrolighet
med en tjänstpiga var strängt förbjuden.
Hvar och en var herre öfver sin stackare,
förhållandet mellan gesäller och lärlingar var
icke bara det mellan äldre oeh yngre, utan
som mellan öfver- och underklass. Hela
samhället iakttog noga rangskillnad, och det
icke blott i umgänge, utan också i bostad
och bohag, till och med i mat och dryck.
Ett förmöget handtverkshus kunde nog ha
råd kanske att äta samma slags mat som
den kunglige ämbetsmannens familj, men det
passade icke, och i möbler måste det vara
enklare hos handtverkaren, liksom i kläder
och allt annat.
Handtverkaren kände sin ringhet i jämfö-
relse med de klasser, som stodo öfver honom,
men var dock icke utan sin lilla stolthet,
och på egenskapen af borgare satte han stort
värde. Herre i sitt hus ville han vara, själf-
härskare i förhållande till gesällerna. Lär-
gossarne stodo så lågt, att man icke tog de-
ras ställning ens i betraktande. De voro
slafvar, kanske icke så mycket under mästa-
ren, hvilken var alltför hög för dem, som ej
mera under gesällerna samt äfven under pi-
gan. Sällan fanns det flere än en piga i
handtverkshusen, men en dryg del af sitt ar-
bete lade hon på lärgossarne. De måste bära
ved och vatten, borsta skodon och förrätta
alla andra gröfre göromål. Huru de under
sådana förhållanden kunde lära yrket var
obegripligt, men det tänkte jag som liten
flicka naturligtvis icke på. Både min bror
och jag betraktade Kalle, Janne och de an-
dra lärgossarne som våra trälar, och det be-
svärade oss icke det ringaste att i vår mån
öka deras trälarbete.
Från kvinnans arbetsfält.
Studier från Stockholms horisont
af G. Guitberg.
XI.
Konstnärinnor.
las freie, frohe Künstlerleben!»
Hvilken lockelse för unga sinnen lig-
ger det ej i tanken på konstnärns »lyckliga»
lif! Triumferna, applåderna, blommorna och
lagrarne! Det offentliga erkännandet, vänner-
nas beundran, populariteten, allt detta inne-
bär någonting frestande, lockande. I synnerhet
är det triumferna från scenen, som tända eld
i unga hjärtan. Hvilken af oss har icke i
ungdomens dar känt denna egendomliga drag-
ningskraft som scenen äger? Hvem af oss
har icke åtminstone i en flyktig stund drömt
drömmar, . hvari teatern spelat en stor roll?
Och huru ha icke våra hjärtan klappat af
hänförelse vid våra tidigaste besök å teatern,
hvars skenlif vi tagit för verklighet, hvars
glitter vi trott vara det sanna guldet?
Rampens ljus förgyller allt! De urblekta
målade skogarne på den nötta väfven stå i
detta lju3 i den härligaste grönska och fägring,
teatergarderobens slitna dräkter blifva furstars
och furstinnors prydnad, och glasbitarne i
mässingsinfattningen Golcondas gnistrande
skatter. Och huru sköna och ädla och stora
blifva ej människorna i detta ljus, som för-
vandlar färghandlarens karmin till hälsans
purpur och kommer pannans rynkor att för-
svinna under fettsminkets tjocka lager!
Så brusar salongens bifall ut i en åska af
applåder, buketter kastas, bravorop skalla
och svepa in de lyckliga där uppe på scenens
golf i en atmosfär af smicker och beröm oeh
stolthet — — —
Hvilken lycka måtte det ej ligga däri?!
Men på ett ögonblick förvandlas allt. Sa-
longen, nyss strålande af ljus och glansen
från damernas eleganta toaletter, nyss fylld af
publikens bifallssorl oeh glada stämning, lig-
ger nu tyst och tom. Scenen är mörk och
dyster och rampens ljus är släckt. Skogarne
bli åter gammal väf, de lysande dräkterna
åter gamla paltor.
Och människorna! Med karminen och
fettsminket tvättas osanningarna bort, de
fula blifva åter fula, dygden åter last, hjälten
åter den tarfliga hvardagsmänniskan, de stora
tankarne, de ädla orden, de vackra hand-
lingarna blifva åter till hvad de voro, små-
sinnade intrigspel, afund, strid och kif. Allt
var blott ett sken, en hägring, som försvann,
när teaterdrängen släckte rampens ljus!
Men ändå! Allt är icke blott sken af
det, som visar sig på de bräder, som föreställa
världen. I den spegel, som under några
korta stunder ställts framför oss från scenen,
ha vi skymtat vårt eget lif, våra fel och
dygder, våra laster och brott, onda och goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
