Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 4 november 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356 I DU N 1892
»Hon hade visst en hel del att tala om,»
fortsatte han obevekligt, fast han såg en ner-
vös ryckning i ögonlocken.
»Åbja, hon satt här en god stund,» sva-
rade Ellen. Hon bemannade sig snabbt, ty
en aning sade henne i samma ögonblick, att
han därborta kände till alla de historier om
honom och henne, som den snälla tanten i
älskvärdaste välmening relaterat för henne.
»Hon rådde mig ...» Ellen kom af sig. »Jag
berättade för henne, att min far ångrat sig . ..
att han vill ha mig tillbaka hem.» Hon
kom af sig igen, och i förlägenheten skar hon
oförsiktigt, och ett, tu, tre gjorde knifven,
som lyckligtvis ej var nvslipad, en liten skåra
i vänstra pekfingret.
Ellen blef rätt belåten, då hon såg blod-
dropparna sippra fram, ty då kunde hon skylla
på dem, att tårarna kommo henne i ögonen
och gråten kväfde rösten. Hon blef alldeles
nervös af att känna den klara blicken ur ett
visst par skarpa blå ögon hvila på sig. Hon
ryckte upp näsduken för att linda den om
det sårade fingret, men förekoms af grosshand-
laren, som helt lugnt förband blessyren och
sade: »Det där fick ni, för det ni narrades.»
Ellen såg på honom med blixtrande ögon,
men lät sig icke bekomma, utan fortfor med
orubbligt lugn: »Tror ni ej, jag känner mina
snälla tanter, och tror ni det är första gången
jag är föremål för deras ömma omsorger?
Men naturligtvis vredgas ni öfver att höra
ert namn nämnas bredvid mitt. Så fort en
gammal mamsell kommer hit och pratar en
hop dumheter — strax är ni färdig att tänka
på konvenansen och skandal och hufvudstupa
resa från »la bête.»
»Ni kan ju lätt få en annan »värdinna» i
stället för mig. Jag reser hem, och så äro
vi främlingar för hvarandra liksom för ett
par veckor sen,» hviskade Ellen, men rösten
var tämligen osäker.
»Ni tycks ha mycket lätt att göra vänner
till främlingar,» sade han ironiskt, men ej
en skymt af ironi låg i hans ögon. Den blick,
som mötte Ellens, var så varm och uttryckte
en sådan blandning af hopp och bäfvan, att
Ellen ej kunde svara för att ej förlora all
själfbehärskning och ej kunde hjälpa, att hennes
hand darrade i hans och en skär rodnad drog
öfver hennes ansikte. För grosshandlaren
tycktes detta vara ljufva tecken. Hans vackra
anlete strålade, och det låg något jublande i
hans kraftiga stämma, då han sade: »Ja, ja,
res när som hälst — i morgon dag — men
med det villkor att jag får komma efter mycket
snart och hämta min värdinna och föra henne
som fru i huset tillbaka till mitt hem-. Säg,
Ellen, vill du bli min hustru,» slöt han vekt
och innerligt.
Och Ellen såg på honom, och hennes ögon
blefvo de ledstjärnor, som han följde genom
lifvet.
Nästa dag reste Ellen hem, men den julen
blefvo alla barnen i tant Malas barnhem
bjudna på kaffe med dopp ho3 unga fru
Lundgren, född von Klingen, och när gästerna
mätta och rörda togo afsked, gaf dem värden
hvar sin guldfemma till minne af värdinnan.
Mina.
wrev.’
En kvinna borde visa stor blygsamhet rö-
rande sin lärdom och dölja den omsorgsfullt,
framför allt inför andra kvinnor, när hon
vet något, hvarom de äro okunniga.
Madame, de Puisieux.
J/fär garden cir tyst och nymånen klar,
då syssla tomtame, flinka en hvar.
Då lysa små lufvor i eld,röd ring,
då fladdra grålcappor nejden kring.
De sjunga så gladt uti stjärnekväll:
»Slumren, små korn, render snöhvitfäll.»
De breda en lufva, kring sparfvebo:
»Hvilen, små vingar, i ro, i ro.»
Där tittar en liten i skorsten ned:
»Nu omkom gnistan på kolsvart led.»
Där kikar en liten i ladulås :
»Broka står skinande fet i bås.»
Där gluttar en liten i stugan in:
»Barnet det sofver i lullan sin.»
Där trängas små lufvor i källarglugg,
de tissla, tassla och le i mjugg:
»Titta på krukan med honung så söt,
där lägger kissen sin nos i blöt.»
Vid själfvaste fönstret till jungfrubur
skälkögda nissar sitta på lur:
» Uppe är Greta och slcrifver, ha, ha,
INej till den gossen, som far gafja.»
Då fnissa, de små bakom rutans is,
och vinden rasslar i frostigt rås.
Anna Knutson.
Blommor.
För Idun af Helena Nyblom.
flfjpiröp de fleurs!» —• »Allt för många
blommor!» är ett uttryck, som man täm-
ligen ofta kan ha anledning att använda, när
det är fråga om mänskligt tal.
Det slags poesi, som endast består af »ett
blomstrande språk», har Sverige också haft
sin stora portion af. Dessa festtal, där före-
målet för hyllningen begrafs under smickrande
uttryck, och dessa begrafningstal, där en fat-
tig, syndig människa, som stoppas i jorden,
får ett regn af artigheter efter sig, som om
det var en förnäm gäst man följde till dör-
ren, allt detta slags blomsterkastning är man
ganska van vid och ganska trött på. Det är
vid sådana tillfällen det uttryck passar, som
säger: »Idealet kan gå under i välmening».
Hufvudsaken blir fullkomligt otydlig för en
genom alla de prydnader, som sättas på, lik-
som en aria, hvilken sjunges med allt för många
fioriturer.
Orsaken hvarför man finner alla desta prakt-
ord i språket så öfverflödiga ligger nog däri,
att man känner, att det är en tomhet, som
skall täckas med ett blomsterregn. Ett ut-
tryck, som icke har något innehåll, verkar all-
tid frånstötande eller gör alldeles ingen verkan
på en.
Annorlunda är det i naturen !
Der firmes ingenting, som icke har en or-
sak för att existera, intet, som icke är ut-
tryck för en hel lång rad af förutsättningar
Prima Tvätt-
och därför kommer som ett logiskt resultat,
— ett sorgligt eller glädjande resultat.
Naturen kan nu, en gång för alla, icke
ljuga, och det är därför man alltid vänder till-
baka till den, ty äfven när den är hård och
grym, är den alltid sann.
Mången har säkert lagt märke till, huru
ofta vissa blommor gifva en viss prägel åt ett
landskap. Det förefaller en nästan, som om
det vore blommorna, som betecknade de olika
landskapens karaktär.
Och dock äro blommorna resultatet af den
olika jordmånens karaktär. Det är den våta,
den steniga, den sandiga jorden, som skapar
den vexlande floran, men man tänker mindre
pä orsaken än på resultatet, det är resultatet
man gläder sig öfver, och det är det man
minns.
En så liten och obetydlig blomma, som
ljungen bär, kan, i den oändlighet hvari den
utbreder sig, ge en ganska säregen färgton till
stora, vida landsträckningar. I bergtrakter och
på sandhedar, där ljungplantan växer, klär den
landskapet i en varm, omväxlande färgprakt.
När sommaren är inne och ljungen blir
rödviolett, lilas-färgad, karmosinröd, ger den
en sådan skala af sammetsaktiga färger åt
jorden, att det först och sist är ljungen man
minns. ’
I England såg jag första gången ljungen
blomma i stor utsträckning, och ännu många
år efter, då jag tänker på England, ser jag
dessa violettröda sträckningar af böljande jord
med höstsol öfver.
Ljungen har ingen doft, men den har un-
derbara färgskiftningar och förmågan att kunna
eröfra genom samlade legioner.
Ett helt annat intryck än det, man får af
ljungen, får man af vårblommorna i de först
utslagna björk- och bokskogarne. Ljungen är
hård och risig och kan hålla sig länge af-
plockad, utan att vissna, den är skapad att
trotsa höstens stormar och regnskurar.
Hvitsipporna, som komma i tusental med
den första värmande vårsolen, äro ömtåliga
varelser. Deras stjälkar äro sköra som sol-
strålar, och deras fina blad smälta nästan lika
lätt som snön, hvilken ännu ligger i deras
närhet.
Man skall helst icke plocka dem, utan låta
dem stå och täcka den ännu frusna jorden
med sin blomstersnö.
På intet ställe har jag sett sipporna göra
ett så öfverväldigande intryck som i boksko-
garne i Danmark. Marken i bokskogarne är
annars betäckt med de många vissnade bladen
från det förflutna årets löf-fall, och om som-
maren gör den därför ett visset, sterilt in-
tryck.
Men de otaliga, spirande vårblommorna, som
finnas gömda i denna jord, komma en gång
om året och bryta sig igenom. Just då bok-
skogen står i sin första glans (och då är den
den mest idealiska skog, som grönskar), då
bryter hela skogsbottnen ut i ett enda hvitt
ljus.
Blåsippor finnas visserligen också däribland
och likaså gullvifvor och skogsstjärnor, men
hufvudsakligen är det dock hvitsipporna, som
gifva uttryck för jordens lycksalighet öfver
att vakna till lifvet igen. Det ser ut, som
om en engel hade flugit hän genom skogen
och strött jorden full af millioner hvita stjär-
nor. De dofta endast svagt, och de vissna
hastigt, när man plockar dem, och efter få
dagar är hela denna här af blommor, som har
stormat jorden, spårlöst försvunnen.
Så snart skogen börjar mörkna det minsta,
den bästa i bandeln förekommande tvålsort och därjämte det mest praktiska och ekonomiskaïrenings:
Försäljes hos de flesta specerihandl. såväl i stänger som utstämplad i stycken om 400, 200 och 100 gr
9 Efterse att tvålen är stämplad Hylin «fc C:i, ty endast då garanteras för, att den är utgånscen från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
