Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 4 november 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360 IDUN 1892
*3 i
#H
|p$
591 <
•h
a
c3
cö
bn
Ä g
Sma
(5
>4
S-S
o
n
resultat hon i kväll inbjudit sina gäster att kon-
statera.
Följde så som aftonens pièce de résistance Sulli-
vans outslitliga »Mikadon», hvilkens förtjusande
täcka musik och effektfulla scenerier som alltid
togo publiken med storm. Med blommor och
smattrande bifall hälsade vi vår Yum-Yum åter i
fröken Ekströms behagliga gestalt och skrattade
så hjärtligt som någonsin förr åt vår Koko i herr
Strömbergs. Rollbesättningen var för öfrigt den
gamla välbekanta på ett undantag när, en vacker
liten ackvisition till undantag, som sällskapet för
den nya säsongen gjort från Göteborg i fröken
Hamberg, hvilken med mycken täckhet i spel och
sång utförde Titti Sings parti.
Det var en stämning öfver hela aftonen, som
vi lifligt tillönska må halla i sig säsongen igenom.
Färsta kammarmusiksoarén ägde rum i tisdags i
Vetenskapsakademiens hörsal efter ett synnerli-
gen intressant program, upptagande sådana stor-
heter som Cherubini, Brahms och Svendsen. Den
förstnämndes förträffliga kvartett i ess-dur tolka-
des på ett synnerligen förtjänstfullt sätt, och sär-
skildt väckte det lifliga scherzot och den prakt-
fulla finalen ljudligt bifall. I Brahms anslående
pianotrio sköttes pianostämman af hr Lennart
Lundberg, som här fick tillfälle att dokumentera
sig som en förträfflig pianist med klart och väl
fraseradt föredrag. Hufvudnumret på program-
met utgjordes emellertid af Svendsens charmanta
stråkkvintett i c-dur, ett af den genialiske tonsät-
tarens friskaste och förnämligaste arbeten Aulin-
ska keartetten biträddes här af hr C. Sandcjeist,
och det sätt, hvarpå de unga förmågorna fram-
förde den af friskaste ungdomslust sprudlande
kompositionen, gjorde, att dess skönheter kommo
till sin fulla rätt. Den talrika publiken var hör-
barligen synnerligt belåten med sin afton.
Mâtiné var i söndags af operasångaren C. F.
Lundqeist anordnad i Berns’ salong för ett väl-
görande ändamål. Själf ju en af våra allra po-
puläraste sångare, hade matinégifvaren därjämte
lyckats erhålla biträde af sådana förmågor som
fröknarna Holmstrand och Wolf samt hrr Öd-
mana, Sellergren och Scholander, hvadan det ej
var underligt, att salongen ej blott var utsåld till
sista plats, utan att också extra platser måst be-
redas. Lejonparten af bifallet tog nog matiné-
gif’ aren själf med sitt förträffliga föredrag af Sö-
dermans bekanta ballad »Värfningen», trenne för-
tjusande visor af Schubert och några svenska
folkvisor Men äfven de öfriga erhöllo .sin rik-
liga och välförtjänta del, framför alla hr Ödmann
för Hallströms outslitliga Sorrento-visa. Ackom-
panjemanget sköttes förtjänstfullt af hrr Rundberg
och Lindholm.
Grefvinnan Mathilda Taubes soare, som skulle gif-
vits i går, har på grund af sjukdomsfall måst upp-
skjutas till tisdagen den 15 dennes.
Bara en bonne.
Utkas t af
Cecilia Bååth-Holmberg.
S
et var vid middagstiden, så där strax efter
kl. 12; förmiddagens föreläsningar voro
slut; ut från »Kuggis», hvars röda tegel
gafvel vette åt Lundagård, den lummiga, berömda
gamla promenadplatsen, strömmade en hel hop
studenter; en del — oftast små, icke allt för väl-
födda blifvande teologer —- gick i små klungor,
tre och tre, yttre gången för att taga sig motion
eller »göra stora ronden», som det kallades att
ängs yttergången gå rundt omkring promenad-
plagen; andra åter, och det var i allmänhet »fi-
losoferna», styrde kosan förbi Tegnérsstatyn ute
på den stora öppna platsen och upp till »student-
föreningen», dels för att läsa tidningar, dels för att
uppfriska sig med litet brädspel före middagen; en
del åter stannade en liten stund på kuggistrappan,
satte binoklen till rätta och sneglade ned åt gången
till venster närmast det forna gamla observatoriet,
som en gång varit biskopssäte, men nu tjänade
som akademiskt bibliotek, och från hvars stora
tunga ekport strömmade en kall nästan unken
lukt som af gamla fuktiga bokluntor. De allra
flesta — till största delen slätrakade jurister och
mustacherade medikofilare — hade dock genast
vikit af in på denna gång till venster för att där
promenera af och an — i estetiskt syfte, som
någon leende sade.
Det vimlade af ungdom i promenaden så här i
middagstimmen, och det lifliga pratet blef ännu
mera högröstadt, enär man rent af måste skrika
för att ej öfverdöfvas af det dånande ljudet från
klockorna i den vackra domkyrkan, som vid ena
sidan begränsade den gamla promenaden, hvars
höga ärevördiga kastanjer och lindar nådde högt
öfver stadens röda hustak.
Det förmärktes liksom en viss uppståndelse
bland den lilla universitetsstadens ungdom; stu-
denterna sträckte på sig, sågo intresserade ut,
vände ständigt hufvudet åt den där breda gången
närmast biblioteksbuset och vårdslösade oförsvar-
ligt sin hälsning, dä de mötte någon af sina be-
kanta bland de unga damerna. Dessa sågo helt
förnärmade ut, pratade ifrigt och öfvertygande och
sneglade föraktligt bort till samma gång.
»Bara en fransk bonne — litet för mer än en
vanlig barnpiga!»
Upp och ned på den breda gången och helt
nära intill väggen af den mörkröda byggnaden
gick en ung dam bredvid en liten flicka med långt
ntslaget blondt hår, som ringlade sig kring hennes
axlar och nacke och omgaf det fina, högmodiga
lilla ansiktet med de röda, runda barnakinderna
samt förlänade detta en viss mjukhet, hvilken
stred mot de stora blå ögonens icke barnsliga
uttryck.
Det var stadens lilla mest bemärkta adliga frö-
ken, och den unga damen bredvid henne var hen-
nes bonne, nyss införskrifven från utlandet, direkt
kommen från Neuchâtel och således åtminstone
för stadens manliga ungdom ägande nyhetens
hela behag.
Med stadens unga damer var förhållandet an-
norluuda; man kände ju icke denna tysta, allvar-
samma främling; man visste intet om hennes
»förflutna lif» ; det var naturligtvis alltid något
äfventyrligt i att så där skriftligen engagera sig
af främmande människor i ett främmande land,
och man kunde aldrig sätta sina fordringar högt
nog; man var ense om, att tidens kraf på allvar
vore fullt befogadt, och a.t man ej finge gifva det
minsta efter i detta; den lilla universitetsstadens
unga damer, som genom att kläda sig om ej just
illa så dock allt annat än »kokett» ville visa sig
sanna och gedigna och upphöjda öfver flärden,
hade för längesedan utdiskuterat »Dockhemmet»
och »Gengångare»; de voro fullt på det klara med
att Ibsen var »negativ», och fraserna »Brandes
säger det» och »Brandes säger detta» hade nu af-
lösts af citat och anföranden ur Björnsons »Hand-
ske» och fru Edgrens »Sanna kvinnor» ; då man
snuddade förbi de vittra kvinnliga små flockarne,
hörde man ständigt: »det får ej prutas med ide-
alerna — at piske samvittigheden, det må bli det
viktigste i hvert hjem — en kvinnas förakt är
en sund dryck — det er fejgt ikke at leve efter
sin egen lære» ; framför allt var man ense om, att
man ej finge visa «öfverseende», och att, när man
ej kunde tolerera män med »don Juansglorian»
kring sin panna, så borde man vara ännu strän
gare — eller rättare lika, helst lika sträng, ty
»könsforrettigheder må ophæves» — emot sitt eget
kön, och man borde sålunda aldrig knyta en vän-
skapsförbindelse, ännu mindre någon ömmare så-
dan, utan att noga hafva forskat i vederbörandes
»förflutna», Att »forskningen» stundom kunde
leda vilse och föranleda falska domar, betydde
mindre, endast »krafvet på allvar» upprättbölles.
Stadens unga damer kände sig sålunda helt upp-
rörda öfver denna gåtfulla unga främling utan
»förkläde» och utan af dem känd förhistoria, och
som befann sig så nära dem, att de vid möten på
promenaden nästan snuddade vid henne.
Och dessutom visste man, att hon i det ad-
liga huset endast ’befraktades’’ som en bättre
tjänarinna; hon var ej med i familjen och fick
naturligtvis ej visa sig i societeten, hvari hennes
bushondfolk, såsom varande den förnämsta af sta-
dens adelsfamiljer, intog en viss förrang.
Den unga främmande flickan var emellertid
stadens enda »bonne».
Man visste, att hon ej förstod svenska; detta
förlänade henne yttermera i de unga herrarnes
ögon något visst pikant; de kunde då så mycket
mera ogeneradt vid promenad förbi henne på den
breda gången, där hon dagligen vallade sin lilla
fröken, gnola: »Min tankes tanke ensamt du är
vorden,» eller någon liknande smältande sång, i
förhoppning att tonernas ljufva språk — om ej
orden — skulle förmå de allvarliga, oftast rätt-
framför sig sig blickande ögonen att möta deras
eldiga, halft trånfulla ögonkast. Det hörde, i för-
bigående sagdt, till de unga herrarnes samfällda
vana, att när de sågo någon mera bemärkt individ
af det täcka könet komma emot sig på gatan, de,
antingen de voro sångare eller ej, redan på långt
håll började gnola någon känd melodi, gingo med
spänstiga steg och rakg, knän, svängde käppen
mellan fingrarna och antogo ett visst, halft lik-
giltigt, halft vekt uttryck, i det de fortforo att
gnola, till dess den sköna hunnit ett godt slycke
förbi dem.
Men ännu hade ingen kallnat berömma sig af
att genom denna manöver hafva tilldragit sig den
unga schweiziskans uppmärksamhet.
Att hon ständigt gick så ensam och aldrig möt-
tes af en hälsning från någon jämnårig ung flicka
väckte till slut ett visst uppseende bland studen-
terna; några af dessa påstodo litet elakt, att en
af hufvudorsakerna härtill var mindre den förbi-
sedda bonnens okunnighet i svenska än de unga
vittra stadsdamernas okunnighet i franska.
I regn och rusk, i solsken och klar luft, dag
efter dag och alltid på samma timme — så där
mellan 12 och 1 — sågs emellertid den smärta,
ständigt i en mörk dräkt klädda gestalten vid den
lilla flickans sida ute i promenaden.
Hennes fina ansikte, vanligen blekt, fick emot
slutet af den reglementerade promenadtimmen en
lätt rodnad; hennes bruna, af naturen krusiga
hår ringlade sig i små lockar kring panna och
nacke, och man hade observerat, att just i dim-
migt väder, då detta mjuka hår blef lätt fuktigt,
var det allra vackrast; men intet leende upplyste
dragen; de blå ögonen sågo med ett visst tungt
uttryck, som städse uppstår af stor ensamhet,
rakt framför sig, när de ej under den pliktmäs-
siga »konversationen» med den lilla riktades på
denna.
Någon af de promenerande ungherrarne hade
dock iakttagit, att detta unga ansiket, med den
så att säga mask af sällsam stelhet, som tycktes
dölja dess egentliga själ, ett par gånger fått lif
och blossat upp i varm rodnad.
Det hade varit någon af de första dagarne efter
hennes ankomst. Lilla frökens ett par år äldre
bror hade då deltagit i promenaden; båda barnen
hade gått bredvid bonnen, medan den i ljusblått
silfverprydt livré klädde betjänten på tre stegs
afstånd följt efter; de båda adliga ättlingarne,
som aldrig fingo leka med »bourgeoisiens» barn —
och ej häller visade lust därför — hade emeller-
tig knuffat och puffat hvarandra, och den unga
schweiziskan hade medlande tagit en hvar af
dem i hand för att så fortsätta promenaden ; en
mötande hade just då sett, huru de små vresigt
vridit sig lösa, i det de fäst en blick af harmsen
förvåning på den unga flickan, medan den tyste
och rake betjänten bakom dem låtit höra en för-
smädlig hostning; det var då bonnens blå ögon
glänst till af vrede, hennes kinder hade glödt,
och hon hade påskyndat sina steg upp och ned
för den breda gången, till dess smärtan af föröd-
mjukelsen åter lagt sig och hon lugn och allvar-
lig som vanligt återfört barnen m.
I solsken och regndigra dagar, alltid sågs hon
vid denna timme fylla sin dagliga skyldighet med
hänsyn till lilla frökens motionerande.
Ut på mera fria platser, där den friska vinden
från omgifvande landsbygd var mättad af doft
från åkrar och ängar, eller ut åt de vanliga bond-
vägarne fick hon aldrig gå med sin förnäma
skyddsling; i den af höga träd beskuggade pro-
menaden midt inne i staden skulle hon vandra
upp och ned, ned och upp för gången utanför
den vördiga gamla byggnaden, universitetsbiblio-
teket, det forna observatoriet och biskopssätet, ty
här, påstod man i den adliga familjen, hvilken ej
ogärna såg, att en fläkt af lärdomsstadens rykte
för hög bildning strök fram äfven öfver dess
»krönta» namn, här vore luften mera estetisk än
ut åt det simpla bondlandet.
(Forts.)
Innehållsforteekning.
De svenska kvinnorna ’på Chicagoutställningen. (Med 3
porträtt.) — Att skrifva dagbok ; af Efraim Rosenius. — Vär-
dinnan ; af Mina — Tomtelek ; poem af Anna Knutson. —
Blommor; för Idun af Betena Nyblom. — Fiån velocipeden;
af Nanny Palmkvist — Ur notisboken. — Vid sjukbädden ;
några ord om grunddragen af en naturenlig sjukvård ; af Fr.
Müller. (Slut fr. n:r 42). — Teater och musik. — Bara en
bonne ; utkast af Cecilia Bååth-Holmberg.
Mr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
