Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 11 november 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ktmm
ÜÜ9
—
- – " y - •.
18*l
,.- \
■fi&T
ttV’-.VWWUWX
8gl!li!
1 1\|M
»■■■Éi
yiNNAN o
X .M®
Stockholm. Gtrnandis Boktr.-Jktieb.
;:8?i
^ S
1»
cm
N:r 46 (256) Fredagen den 11 november 1892. 5:te årg.
Prenumerationspris pr Ar:
Idun med Modetidning och
kolorerade planscher_____ kr 8
Idun m. Modet, utan kol. pl. » 6
Idun ensam________________ » 4
Byrå :
Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr,
(Aftonbladets nya hus.)
Prenumer. sker i landsorten å post-
anstalt, i Stockholm bos redaktion
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Trådas & byrån kl. 12— 1.
Allm. Telef. 61 47.
Ü tgifningsti d:
hvarje helgfri fredag
Lösnummerspris I 5 öre
(vid kompletteringar!
Aimonspris :
35 öre pr nonpareillerad.
Pör »Platssökande» o. »Lediga platser»
25 ore för bvarje päbörjadt tiotal stafv.
Utländska annons. 70 öre pr nonp.-rad
Wilhelmina Strandberg.
yijjiet gör godt att se,
dpi när verklig och obe-
stridlig förtjänst,
t som anspråkslöst
gömt sig undan, dragés
fram ur en undanskymd
tillvaro för att erkännas
och belönas. Man kan
måhända tycka, att den-
na naturliga handling af
billighet och rättvisa ej
skulle behöfva tjugufem
är för att vinna verk-
ställighet, och det vore
nog för alla parter bäst,
om detta erkännande
kunde komma förr. Men
när man är dömd att,
som ryssen säger, »äta
körsbär med de store»,
bör man vara nöjd, om
man får ett och annat
bär med och slipper att
uteslutande hålla sig till
kärnorna. Särskildt vid
en lyrisk scen, där en
eller flere större stjär-
nor lysa med ett så
starkt ljus, att de för-
dunkla de smärre, be-
höfves det för dessa
smärre åratal af arbete,
innan deras mödor och
förtjänster blifva obser-
verade.
Vid vår kungliga opera
firades nyligen en artist,
hvars förtjänst i främ-
sta rummet bestod i
ett ärligt, samvetsgrant
och anspråkslöst arbete
i den lyriska konstens
tjänst. Och detta arbete
m
’Stéh
1! St
14*1
Wir’à mm
’ipPf;
mm
m
•m
hade då varat i tjugu-
fem år. Det var fru
Wilhelmina Strandberg,
som på årsdagen af sin
debut vid samma konst-
anstalt tog emot publi-
kens hyllning och kam-
raters tacksamhet för sin
verksamhet under dessa
år i konstens tjänst. Det
gjorde ett vackert intryck
att se denna hyllning
ägnas en artist, som ej
kan sägas höra till de
konstens söndagsbarn,
hvilka naturen slösande
doterat för deras blif-
vande kall. Och när
man såg fru Strandberg
på sin hedersdag åter-
gifva den gamla, trogna
Margareta i »Hvita frun»
och tänkte tillbaka på
hennes utvecklingsgång
under det förflutna kvart-
seklet, då kunde man
nästan känna sig tack-
sam för ett så talande
bevis på, att inom den
lyriska konsten åtmin-
stone icke allt beror »på
Guds nåde», utan att
eget arbete också spelar
en roll med i den lyri-
ska artistens utvecklings-
drama. Det var — så
föreföll det åtminstone
— detta egna arbete,
som här i främsta rum-
met hyllades och detta
med full rätt. Därige-
nom hade fru Strand-
berg undvikit att stanna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
