Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 11 november 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362
I Ô U N ié§2
Det är ej mänskan godt att vara ensam,
Hvar hjärtats bättre känsla är gemensam :
Det ljud, som ingen hör, är icke till,
Den känsla ingen delar, hon står still.
Men sorg, som delas af en annan, tappar
Sin bitterhet; din glädje, blott han klappar
Uti en annans bröst, blir dubbelt skön.
Deltagandet är ädla sinnens lön.
jîSAIAS ’J’egnér.
kvar pä ett visst område och inom ett visst
rollfack ; dä den ena branehen roller ej läm-
pade sig för henne, fann hon alltid en annan,
där hon snart kände sig hemmastadd.
Naturligtvis förutsätter sådant äfven goda
anlag, och dem hade fru Strandberg’fått af
naturen och gynnsamma förhållanden i öfrigt.
Den musikaliska begåfningen hade hon i arf
från hemmet. Familjefader i det hem, där
Maria Wilhelmina Söhrling — så lyder fru
Strandbergs flicknamn — växte upp, var mu-
sikdirektören Vilhelm Söhrling, då bosatt i
hufvudstaden. Från detta hem medförde fru
Strandberg anlag och insikter i musikaliska
ting, hvilka hon under sin uppväxttid — hon
är född den 6 november 1845 — kom att
inhämta. Det medfödda musiksinnet och den
goda smaken fingo här sin första utbildning,
på samma gång Wilhelmina Söhrling här
uppfostrades af sin mor, Marie Elise Vret-
man.
Musiksinnet är inom Söhrlingska släkten en
ej blott ärftlig, utan äfven dominerande egen-
skap, såsom också visade sig hos Wilhelmina
Söhrling liksom ännu hos hennes fader
och syster Selma, som lefva på Gotland
och göra värdefulla insatser i musiklifvet i
Visby. Vi kunna således utan öfverdrift taga
för gifvet, att Wilhelmina redan från början
blef bestämd för scenen eller åtminstone för
konstsången. Detta framgår också däraf, att
hon redan vid jämförelsevis unga år började
studera solosång vid konservatoriet. Där
väckte hon uppmärksamhet, mindre med sina
röstmedel än genom sin naturliga begåfning
för musik, det vill säga hvad mau plägar
kalla godt öra, säker uppfattning och riktigt
omdöme. Rösten karaktäriserades som en
mezzosopran. Sin första utbildning erhöll
den af professor Günther, därefter gick den
i skola hos hofsångaren Isak Berg, som vid
denna tid såsom sångmästare ägnade k. ope-
ran sin rika erfarenhet. Den 18 oktober
1867 tog Wilhelmina Söhrling det afgörande
steget och beträdde för första gången de til-
jor, där man söker framställa världen. I en
liten, nu glömd operacomique af Nicolo
Isouard »Joconde» gjorde fru Strandberg sina
första sceniska lärospån. Försöket slog väl
ut, om man får döma af samtida utlåtan-
den; den unga debutanten förutsades en vac-
ker framtid inom operacomiquens subrettfack.
Hennes dramatiska aktion var liflig och obe-
svärad, och gången var — såsom en bedö-
mare uttrycker sig — »behändig».
Trots denna framgång fann dock sånger-
skan det nödigt att ytterligare förkofra sig i
sin konst. Det fanns vid denna tid många
och vackra föredömen vid vår operascen,
hvilka kunde sporra de yngre till ansträng-
ningar. Arnoldson, Willman, Arlberg, Beh-
rens samt fruarna Michaeli och Stenhammar
voro sådana lysande förebilder. Åt den sist-
nämnda anförtrodde Wilhelmina Söhrling den
ytterligare utbildningen af sin röst, medan
hon själf fortsatte med att debutera (såsom
Sophie i D’Alayracs lilla sångspel »En egen-
dom till salu»). På våren 1868 anställdes
hon fast vid den operascen, som hon ännu
tillhör.
Den framtid, som en musikbedömare (det
var för öfrigt professor Bauck) förutsade
Wilhelmina Söhrling såsom subrett inom
operacomiquen, blef också en verklighet. Men
uPPg’fterna voro att börja med af anspråks-
lös art. Marcellina i »Vattendragaren» och
Lotta i »De löjliga mötena» hörde till dessa
sångerskans första partier. Bättre blef det,
då sångerskan fick öfvergå till Mozart, och
då åt henne anförtroddes Zerlina i »Don
Juan» och Cherubin i »Figaros bröllop».
Det var, som vi ofvan sagt, en i fråga
om sångkrafter gyllene tid, och det gick följ-
aktligen ej så fort för nybörjaren att komma
fram. Page- och subrettroller tillhörde vid
denna tid fru Charlotte Strandberg, som i
sådana uppgifter var allmänt omtyckt och
med hvilken en nybörjare hade svårt att
tääa. Så småningom fästes dock uppmärk-
samheten vid Wilhelmina Söhrling. Det var
i hennes framställningar något friskt och
omedelbart, som gjorde sig gällande; sången
var fri från alla oarter, intonationen alltid
ren. Härtill kommo såsom synnerligt vik-
tiga egenskaper omsorg och noggrannhet, hvilka
särskildt utmärkte och än i dag utmärka sån-
gerskan. Så småningom anförtroddes åt henne
Urbain i »Hugenotterna» och Siebel i »Faust»,
den glada Mirza i »Lalla Rookh» och Anna
i »Muntra fruarna», hvars aria i den nu
stympade måltidsseenen alltid applåderades,
Anna i »Friskytten», Diane i »Kronjuveler-
na», Jenny i »Hvita frun» och flere andra.
Under de sista trettio à fyrtio åren har
namnet Strandberg behärskat roller af detta
slag; de utfördes först, som ofvan sagts,
af fru Charlotte Strandberg, och ärfdes se-
dan af Wilhelmina Söhrling, hvilken från
sitt giftermål 1878 bar namnet Strandberg.
Hennes man, Olof S., var tjänsteman i tull-
verket. Det fanns också många likheter
mellan dessa båda sångerskor, icke minst
däruti att de båda aldrig höllo fram sig
själfva, på samma gång de voro föredömen i
fråga om plikttrohet. Ingendera af dem har
kommit till användning i den större repertoa-
ren. Fru Wilhelmina S. har dock ett par
gånger försökt sig på större och allvarligare
uppgifter och det ej utan framgång. Vid
operan »Carmens» framträdande kreerade hon
den blida och ädla Michaela och bibehöll
under en lång tid detta parti. En än mera
afgjord framgång skördade fru S. i Hall-
ströms opera »Vikingarne», där hennes Astrid
vann erkännande från alla håll.
Hennes utveckling gick emellertid ej i
riktningen af mera allvarliga uppgifter. Hon
höll sig vid sina subrett- och pageroller, tills
hon med åren — i detta fall äfven arfta-
gerska efter fru Charlotte Strandberg — bör-
jade utföra äldre, mestadels komiska gum-
roller, hvilka hon alltid förstått förläna godt
humör och ibland, där så påfordrats, äfven
en viss finess. Hennes Martha i »Faust» och
»Mefistofeles», amman i »Romeo och Julia»,
Marcellina i »Figaros bröllop» och mrs Bent-
zon i »Lakmé» höra till fru Strandbergs
mera burleska uppgifter, hvilka dock ej hin-
drat henne att såsom Margareta i »Hvita
frun» och ännu mera såsom fru Ragnhild i
»Den bergtagna» och markisinnan i »Rege-
mentets dotter» visa prof på finhet och smak
i framställningen. Under senare år har fru
Strandberg fått ägna en del af sin begåfning
åt rent dramatiska uppgifter, och hon har
äfven där gifvit vackra prof på den samvets-
grannhet och det goda, naturliga omdöme,
som alltid varit bestämmande, då det gällt
hennes konstnärliga arbete. Vi böra bland
dessa uppgifter minnas mor Renaud i »Flic-
kan från Arles» och drottningen i »Sven
Orädd».
För vår lyriska scen är fru Wilhelmina
Strandberg nästan oumbärlig; det finnes för
närvarande ingen, som kan åtaga sig de vis-
serligen ej stora, men många och viktiga upp-
gifter, som höra till hennes repertoar. Och
hos publiken förenar sig omdömet om Wil-
helmina Strandberg med föreställningen om
en den mest samvetsgranna, plikttrogna och
älskvärda sångkonstnär.
H. L. Victorin.
En skärgårdssaga.
ångt, långt där ute invid hafvets bryn,
där östan hörs i glesa tallar susa,
en klippa trotsigt höjer sig mot skyn,
oeh vid dess fotter saltsjövågor brusa.
Den stupar lodrätt ned i Östersjö.
Men i dess midt en klyfta är belägen ;
om den kan folket ifrån Yxelö
berätta dig en gammal sällsam sägen
Det var när ryssen kom med eld och svärd
och spridde skräck på våra östra stränder,
dref fiskar’n ut från hemmets lugna härd
och lade skärgårdsskogarne i bränder.
Ack, mången holme ännu vittne bär
om denna tid, då hotad var hvar tufva;
du ser kanonen än på Mellstens skär
och ryssegrafvarna vid Utö grufva.
Där bodde då på klippig Yxelö
en åldrig fiskargubbe, böjd af årm.
Men i hans koja fanns en däjlig mö,
det var hans dotter, ung och frisk som våren.
När gubbens järnhand skötte båt och skot
och stormen rasade och hög gick vågen,
då redde hon i föv’n hans strömmingsnot,
såg ut åt hafvet och var glad i hågen.
•Men af sin mor en kostlig ting ho7i fått,
som gömdes hemma under utskärsfärden ;
det var en gammal bräcklig harpa blott,
men den var flickans rikedom i världen.
När solen sänktes bakom västlig skog,
och skymning drog sitt flor kring skär och vatten,
på harpan drömmande hon sakta slog7
och tonen klang i skära sommarnatten.
Med tonerna en hälsning ljuf och öm
till honom öfver viken städse vände;
han hörde och förstod; i nattens dröm
han åter hälsningen till henne sände.
De vuxit upp på naken skärgårdsstrand,
där hafvet svallar och där måsen reder
sitt enkla bo af hafstång, sten och sand,
och där de växlat sina ljufva eder.
Och så kom ryssen. Gubbens stuga brann,
men ingen barnens varma böner hörde.
Snart måsen fiskarns lik på stranden fann —
de båda unga man till klyftan förde.
Dit sattes de. All flykt omöjlig var,
de hade blott sin harpa — och hvarandra.
I nätter tre den klang så underbar —
nu hvilar den i djupet med de andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
