Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 11 november 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 333
Så sagan. Ungmöns harpa tystnad är.
Men om en gång du i den stilla natten,
när månen strör sitt silfcer öjver skär
och öjver ängar, skogar, berg och vatten
och vinden sakta husar Östersjö,
med båten närmar dig de öde stränder,
du tror dig höra än vid Yxelö
en ton ur djupet, som dig hälsning sänder.
Vilhelm Åkerberg.
Med egna ögon!
S
ru Lilli gick och ordnade i sitt lilla
hem. Hennes ansikte log ljust och
lyckligt, och det fastän hon just vände sig
från fönstret, vid hvilket hon sett sin man
försvinna, utan att se sig om och nicka åt
henne, som han de första månaderna, de varit
gifta, plägat göra.
Det var länge sedan dess nu, och Lilli
väntade ej, att han mera skulle återkomma
till den för henne så kära vanan. Såg hon
glad ut i dag, så var det ej, emedan hon var
likgiltig om sin mans ömhetsbetygelser. Nej,
det var emedan hon denna gång stått och
sett efter honom med ej blott kärlek, utan
beundran — beundran öfver hans ihärdighet
i ett tröttsamt, enformigt arbete, för hans
enkla lefnadsvanor, för hans sparsamhet med
kläder och ändå stora förmåga att hålla sig
elegant och se vårdad ut, för hans öfverse-
ende och godhet. I går till exempel, när
aborren var för litet kokt till middagen,
gjorde han ej, som hon hört fru Lenérs man
bruka vid sådana olycksöden, nästan slun-
gade tallriken i hufvudet på henne, och ej
röt han af ondska och flyttade ur sängkam-
maren, när lille Truls gaf hals för »ondt för
tänder». Nej, han var alltid så god och fördrag-
sam iuom hemmet. Tant Wisén hade på det
lilla kafferepet i går riktigt öppnat hennes ögon
för de goda egenskaper, hennes man besatt.
»Hvilken skatt har ej gifvits mig, och hur
litet jag förstått, att det kunde varit så
annorlunda. Ja, jag har ju i tysthet grämt
mig och till och med ansett mig olycklig.
Fru Lenér, hon måtte ha det, och de där
andra stackars fruarna se’n, som gamla kära
tant Wisén talade om i går! Det är synd
om dem, men jag är glad, att jag fick höra
det i alla fall. Jag ser nu Rudolf med helt
andra ögon. Adèle sätter alltid i mig, så
att jag ser allt med hennes ögon, och hon
tycker förstås, att Rudolf är prosaisk och vårt
hem litet och skralt bredvid hennes artist till
man och atelierliknande våning. Jag undrar,
hvad hennes man säger, om fisken kommer
illa kokt på bordet, och jag tror inte, att han
låter henne ligga och sofva, sedan hon vakat
halfva natten, medan han ömt som en mo-
der går och bär ett sjukt barn. Jag tror
nog, att hon är mycket stolt öfver honom i
8ällskapslifvet, men så vill jag vara stolt öfver
Rudolf i hemmet.»
Under denna monolog i tankarne mörkna-
de hennes förr så leende ansikte. På den
mörkröda stolen framme vid kakelugnen upp-
täckte hon en fläck, » fotogen förstås efter Linas
lilla städlampa. »
Nej nu gick det för långt, Adèle hade
alldeles rätt uti, att man ej borde ha för-
drag, när tjänare visa sig odugliga, slarfviga
och lata. Utan konsideration borde man gö-
ra sig af med dem och profva nya, tills man
träffade på en, som ägde alla goda egenska-
per en stor lön kan betinga. Hon gick häf-
tigt fram till ringledningen — Lina skulle
få veta af, hnru ohjälplig hon var i alla
hänseenden, glömsk och slarfvig, så att man
kunde mista allt anseende genom att ha en
sådan tjänare.
I det samma ringde det på tamburkloc-
kan. Tant Wisén inträdde.
Lilli välkomnade hjärtligt. Tant Wisén
var en sällsynt gäst, lyckliggörande och lät-
tande som ett godt samvete, hade en ovanlig
förmåga att sätta sig in uti alla förhållanden.
Hon fick naturligtvis genast en karaktäristik
öfver Lina, och hon medgaf, att den inte
var tilltalande.
»Yet du, hur jag går till väga med mina
tjänare därnere i mitt hem, när jag känner,
att måttet på deras ogärningar hopar sig?
Jo, jag väger dem!»
• » Väger dem -— är tant — »
»Jag väger deras själsegenskaper, förstår
du! Själfva råämnet eller hvad som finnes
att göra något utaf. Lägger på ena vågen
hela ruskiga högen af slarf, lättja, dåligt lynne
o. s. v. och på den andra villighet, lust att
lära, uthållighet, anspråkslöshet eller andra
goda egenskaper, ty någon god egenskap finnes
i de flesta fall. Och så tänker jag, vore
hon mitt barn, körde jag inte bort henne för
annat än en mycket stor förseelse. Nu vet
jag specielt, att din Lina är en ärlig och
anspråkslös flicka, som du med tålamod kanske
kan utbilda till en präktig tjänarinna. »
»Åh, tant, det faller som en sten från mitt
hjärta,» afbröt Lilli; »Lina skurar så bra —
ingen har så hvita golf som vi — och är så
snäll mot Göran, och aldrig är hon näsvis
och uträttar hvad som helst. Och jag tycker,
det vore alldeles förskräckligt att gå på kom-
missionskontoret och ta någon alldeles okänd.»
»Nå men, kära barn, hvem tvingar dig?»
»Ingen förstås. Men Adèle tycker, att
Lina ser så löjlig ut, det är ingen stil i henne,
och hon tycker, att jag är en riktig ängel,
som stått ut med henne i två års tid.»
»Du skall se med dina egna ögon, mitt
barn. Här kommer en och säger, att t. ex.
din våning är förtjusande: solen lyser just
in, kaffebordet står dukadt, det är glad helg-
dagsstämning, och du finner dig både lycklig
och afundsvärd, till och med din Lina ser
stilig ut. Du ser allt med dens ögon, som
trädt in, dens ögon, som hade sol och kärlek
i blicken och själf var omgifven af en atmo-
sfär af harmoni. Så kommer en annan, kanske
bitter af liden eller inbillad förlust, dyster
och tung som en dimmig höstdag. Hon ser,
att solen bleker möblerna, predikar, att kaffe
är ett gift, tycker, att hvarje »Lina» ser lätt-
färdig, osnygg eller lömsk ut. Sorg, förvänd
uppfostran, brist på kärlek och deltagande
ha gjutit galla på hennes tunga och skärpa
i hennes blick. Afunden och det misskända
»jagets» ofrid omgifva henne, och allt svepes
in i denna kylande luft. I det hem, där
du nyss funnit dig lycklig och afundsvärd,
finner du dig nu orolig och misstämd. Du
ser allt med en annans ögon!»
»O, tant har genomskådat mig. Det är
en beskrifning på mig själf upp i dagen!»
»På dig och otaliga andra unga veka per-
sonligheter. Du må tro, det är ej så lätt
att bli själfständig, att se sina förhållanden,
både andliga och lekamliga, i rätt dager.
Just detta, att se med andras ögon, förstör
både hem och ekonomi. Den, som sitter med
en tre, fyra tusen kronors inkomst eller myc-
ket mindre ändå, ser vid en beramad liten
inbjudning med den välbergades eller verkligt
rikes ögon, och helt chablonmessigt söker han
åstadkomma en skugga af den gedigna lyx,
den rike som en helt naturlig sak ernått, en
skugga, som är så olik den verkliga lyxen
som oljetrycket är lik den saftiga, af lefvande
hand framalstrade taflan. Yi måste se med
egna ögon, i hvad ställning vi än äro. Det
är just, när vi med andras förgiftade blickar
se på våra förhållanden, som de mången gång
bli så svåra att fördraga. Och så alstras
missnöjet. Socialisten bringar sina anhängare
att se med »andra ögon» det lilla hem, i
hvilket man förr lefvat nöjd, och som nu blir
odrägligt. Kamrater’ och vänner lära en att
se den make eller den maka, med hvilken
man genomkämpat en följd af arbetstunga,
men af arbete äfven välsignade dagar, med
deras ögon, och man ser plötsligt »en ragata»
istället för den trogna makan och vännen
eller en »stackare» istället för det stöd, man
förut ägt i sin make. Tjänaren, som varit
nöjd med, ja, kanske stått i begrepp att hålla
af sin matmoder, ser med en ny kamrats
ögon, att denna »ser sur ut». Lönen, som förr
var tillräcklig, blir omöjlig att hjälpa sig
med; det lilla trefliga köket blir en »håla»,
därför att det ses med en annans illvilliga
blickar. Nej, om våra ögon först vore rätt
upplysta af erfarenhet och förstånd och vi
läte vår uppfattning tuktas af själfkritik, så
skulle vårt lif bli så mycket lättare och lyck-
ligare. Äfven nöjet att se våra vänner och
att odla ett godt upplifvande umgänge för
oss eller våra barn skulle ej förbittras genom
medvetandet om uppoffringar, som undergräfva
vårt bestånd, eller af den förödmjukande kän-
slor af det oäkta i arrangementen, hvilka man
också så gärna träffar med andras ögon. Skola
vi se med andras ögon, så låt det vara med de
modigt lidandes, de tyst försakandes, de med
lifvets vexlingar sannt erfarnes ögon. Sådana
ögon ha en förvånande förmåga att upptäcka
guldkornen i gruset och solstrimmorna i
själfva höstmörkret!
Laura Fitinghoff.
Blott för roskull.
För Idun af Sigrid Elmblad (Toivo).
S
et var redan senhöst, öfverallt rasslade
de gula löfven ned från träden, hvars
kala grenar darrade af köld och blygsel öfver
att se sig så plötsligt afklädda. Marken var
frostig och hård under fötterna. Allt grönt,
lifvande, brokigt och ljust var obarmhärtigt
bortsopadt i naturens stora höstrengöring. Icke
ett enda litet grässtrå hade fått nåd att lefva,
icke en enda ostyiig solstråle hade fått be-
hålla sin spelplats i ro. Hösten är en sträng
herre, som ej tål flärd eller bjäfs, och han
mönstrade hvarenda vrå i sitt gråa rike med
stela forskande dimögon, hvilka intet undgick ;
och då han upptäckt, att allt var öde, plun-
dradt och osmyckadt, log han sitt bleka kalla
höstlöje och satte sig på sin tron med regn-
droppsspira i högra handen, frostkrona på huf-
vudet och en svallande mantel af tjockt oge-
nomträngligt töcken. Och så regerade han
världen.
Från sluttningen ned till byn kom ur skogs-
brynet en liten blek skälfvande varelse, klädd
i en tunn nedfläckad sommarklädning, och trip-
pade med sina små genomfrusna fötter ängs-
ligt ned åt dalen, där bondfolket höll på med
höstarbeten i träget hvardagssläp. Yid första
gård knackade hon skyggt på, och då ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
