Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 11 november 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
f DUN 1892
öppnade pâ henneä sakta knackning, lyfte hon
med sina fina späda fingrar på klinkan och
steg in i den unkna luften i den mörka stu-
gan, till stor förvåning för alla de innevaran-
de. Den fräkniga Majken stannade väfstolen,
lät sina röda armar sjunka och stirrade med
ljusblåa, dumma ögon på främlingen. Mor
hörde upp med att karda den präktiga får-
ullen, och far flyttade betänksamt snuggan ur
ena mungipan i den andra.
»Hva ä ho för en?» frågade han slutligen
efter en mycket lång tankställare.
»Jag har gått vilse,» sade den lilla och
såg bevekande på bonden, »och jag vet inte,
hur jag skall hitta hem. Det är så kallt,»
tilläde hon och huttrade till.
»Ocken går’7 ä ho frå?» sporde bonden vi-
dare.
Flickan skakade sitt guldskimrande, frost-
tyngda hår. »Jag tror inte, att jag är från
någon gård alls,» sade hon eftertänksamt.
Alla i stugan fnittrade, och bonden drog den
tnungipa, hvari pipan satt inkilad, föraktligt i
sned vinkel nedåt.
»Sä ä ho väl ett fattighjon,» antog han
myndigt.
Den lilla såg tviflande ut. »Det tror jag
knappast,» sade hon allvarsamt.
»Nå hvarifrän ä ho hemma då?»
»Jag vet inte, men det var sommar däri-
från jag kom, och blommorna och fåglarna
sjöngo så vackra visor för mig. Jag kan dem
allesamman,» tilläde hon stolt.
»Det var visst nå’t å kunna,» invände mor
försmädligt. »Hvad sjunger ho dem för?»
Barnet sänkte hufvudet. »För roskall,»
svarade det sakta, dess mod sjönk alltmer.
»Åh necken!» Bonden skrattade torrt. »De
va mej en konstuger en. Hvad heter ho om
man törs vara så försynt å fräga?»
» Saga. »
»Gud förlåte ett så okristligt namn,» be-
skärmade sig mor. »När hörde man ärlig
mans barn heta på det viset. Kan en männi-
ska säja, hvad vi ha fått för en vettvilling i
huset ?»
»Åh vett skulle hon snart lära, om ho stante
här,» mente bonden själfsäkert. »Men töcken
som inte är god för nåt dugandes blir inte
kvar i min går. Ge ho sig marsch iväg där-
ifrå ho kom. Tvi!» bonden spottade långt
utåt golfvet.
Och Saga gick, stilla och skyggt som hon
kommit. Ut i höstdimman på den hårda, ovän-
liga marken vandrade hon vidare in i byn,
vilsen och uppskrämd. Ljus lyste i de flesta
fönstren, men hon gick dem alla förbi, hon
vågade ej längre att klappa på, sedan den dry-
ge bonden afvisat henne så hånfullt.
Hon var redan alldeles vid utkanten till en
bred öde landsväg, som tycktes sträcka ut sig i
det oändliga, då ljudet af klingande barnaskratt
hejdade hennes steg. Hon gick fram till den
bjggnad, hvarifrån ljudet kommit, och tittade
in genom rutan. Bakom de hvita gardinerna
och de vackra fönsterväxterna såg hon en ung
mor syssla med att lägga för gröt ät en yster
barnskara. Hon räknade fem stycken med
lillan i vaggan, och alla sågo glittande glada
ut. Ju längre Saga såg på den hemtrefna
taflan, dess mer kände hon sin förlorade tillför-
sikt komma igen, och slutligen knackade hon på.
Den unga modern kom och öppnade och tog
förbluffad ett steg baklänges.
»Nej kära, ett sådant litet pyre så sent ute
på vägarna,» utbrast hon medlidsamt.
Och återigen hviskade Saga bedröfvad: »Jag
har gått vilse och hittar inte hem.»
Men skogvaktarhu3trun, ty det var den unga
kvinnan, gjorde ej sä många frågor som bon-
den, ty hon hade hjärtat pä rätta stället, och
hon tyckte, att det ej behöfdes många och
långa ord, när hon hade ett litet fruset, hung-
rigt och vilset barn framför sig att ta vård om.
Och sä fick Saga sina kläder torkade, en
plats vid bordet och en tallrik gröt framför
sig, och de glada barnaögonen lyste kamrat-
ligt emot henne, all hennes ängslan blåste bort,
och innan hon visste ordet af, började hon be-
rätta som en liten kvittrande fogel om allt,
hvad vinden, böljorna, solen, månen och de
tindrande stjärnorna förtäljt för henne, och som
bondfolket gjort narr af henne för.
Och medan hon talade, förvandlades allt
omkring dem. Spiseln bief en skimrande tron,
golfvet en fager blomstermatta, flugorna guld-
skimrande fjärilar och de tarfliga tapeterna en
väfnad af doftande röda rosor.
Barnen sutto stumma af förtjusning, men
mest hänryckt var den äldste gossen, stackars
Erik, puckelryggen som låg med bleka kinder
och lidande mörka ögon i den stora sparla-
kansbädden. Rodnande och med lysande blick
reste han sig på armbågarna och lyssnade gi-
ngt. Han glömde sin fula puckel, sina vär-
kande lemmar och sin sorgliga barndom. Det
var, som om han fått vingar och fri och lyck-
lig flugit omkring bland blommorna, och för
hvarje gång Saga gjorde ett uppehåll, grep han
darrande af ifver hennes händer och bad be-
vekande: »Mera! Mera!»
Och Saga sjöng och berättade om hvartan-
nat med sin låga mjuka stämma, tills det sjuka
barnet stilla somnade in så gladt och sorglöst,
som det ännu aldrig förr under sitt korta
smärtfulla lif dittills kännt sig.
Saga fick en liten bädd bredvid de andra
barnen i stugan, men långt efter det dessa,
rosiga och varma, sofvo sin trygga sömn, satt
hon och blickade in i månljuset, som silade
in genom rutan. Ett leende lekte kring hennes
läppar, och hon knäppte händerna till en taek-
sägelsebön, ty nu visste hon, att om hon än
gått vilse i världen och kanske skulle ha svårt
att hitta vägen hem igen, fanns det ändå de,
som behöfde henne, fastän hon ej var god till
något dugandes och sjöng sina visor, dem vin-
den och blommorna lärt henne, bara för ro-
skull.
Skol-skvaller.
^jfft^land allt annat skvaller, som florerar
i vår skvallerlystna "värld, är skol-
skvallret ej det minst anmärknings-
värda. Penalismens hela välde låg i de ma-
giska orden: »skvallrar du, får du smörj,»
hvartill grundtanken kunde sökas i: hvar och
en är herre öfver sin stackare — ett slags
kamp för tillvaron också det. Att penalis-
men numera är i ett försvinnande stadium,
får väl hufvudsakligen tillskrifvas den hu-
manitet och goda ton, som efterträdt den
forna strykmetoden bland lärarne. Så länge
barnen af lärarne misshandlades i stället för
bestraffades, öfverföllos med sparkningar, hugg
och slag o. s. v., så länge kunde man väl ej
rimligtvis begära, att barnen skulle sins emel-
lan visa hvarandra större skonsamhet. Ex-
emplets makt är stor och störst tyvärr — det
ondas. Just därför att, som sagdt, den huma-
na andan nu mera i regel är den rådande,
framträda som i en skarp belysning de un-
dantag, som utmärka sig i motsatt riktning
och få, som väl är, sällan oanmärkta pas-
sera. —- Hvad är det vi egentligen rubricera
under »skvaller» i skolan? Låtom oss taga
några exempel ur vår allra närmaste humana
nutid.
Det var på s. k. storrasten. Det var lif
och lust på skolgården ; höstsolen riktigt gas-
sade och liksom uppmanade både stora och
små »taga i» af alla krafter, medan ännu
de lifgifvande strålarne varade. Så gjorde
de ock — brottades, sprungo i kapp och, i
brist på fotboll, använde småstenar. Till den
sista gruppen slöt sig snart en 11-åring. Vi
kunna ju kalla honom Ström. Sedan leken
fortgått en stund, råkade en af småstenarna
träffa en å gräset bredvid liggande kamrat
på benet. Troligen var han ej »i lynne» att
tåla detta, som han i annat fall ej ens skulle
bemärkt, hvarför han rusar upp och tilldelar
Ström örfilar, härvid snart villigt biträdd af
några lika sinnade vänner. Var nu Ström
den skyldige, hvilket i och för sig torde vara
problematiskt nog att afgöra, torde väl saken
härmed ansetts mer än kvitterad, klappad och
klar — men den fick ett ytterligare inlägg.
Under lektionen, som följde därpå, anmäler
eller rättare skvallrar en utom bataljen stå-
ende gosse för läraren, att Ström kastat sten
på Lund. Genast inkallas Ström från sin
lektion, som ock pågick i en annan klass,
och tillfrågas i hotfull ton af läraren, om
han kastat sten på Lund. Förvirrad, eme-
dan han såg att läraren var ond på honom,
mumlar han ett otydligt svar. Utan vidare
rausakning, som ju ändå den störste brotts-
ling har rätt till, kastades han upp på ett
bord och bearbetades med knytnäfslag en god
stund, hvarefter han knuffades ut ur klassen.
Lille Axel N. går i en småbarnsskola.
Länge har han med tystnad funnit sig i och
låtit sig plågas af en äldre despotiskt anlagd
kamrat, holad som han var att, om han
skvallrade, »få mer smörj». En dag tog han
dock mod till sig, gick fram till lärarinnan
och sade med af gråt undertryckt röst:
»Arvid P. luggar mig.» Med en bestraf-
fande blick af lärarinnan och tillsägelsen
»skvallra inte!» fick han återgå till sin plats
— och sitt martyrskap.
En liten flicka, Anna B., kom upprepade
gånger och bad sin mamma om kakor och
annat godt att få med sig i skolan. Som
detta alldeles inte var vanligt annars, bör-
jade slutligen mamma taga reda på orsaken
härtill. Sedan den lilla först gifvit undvi-
kande svar och sagt, att hon inte fick skvallra,
kom det ändtligen fram, att en af skolkam-
raterna alltid slår henne på hemvägen, om
hon ej har med sig något godt att gifva. —-
Må det anförda vara nog att föra efter-
tanken på skol-skvallrets båda ytterligheter:
att låna det ett alltför villigt öra eller att
alldeles slå döförat till för detsamma.
Verksammare sätt att hos barnet förkväfva
goda anlag, betaga det all håg och lust för
skolgång samt göra det till en ambitionslös
stackare finns väl ej än just orättvis behand-
ling — för att ej säga misshandling —- af
läraren. Att lärarens kall är mödosamt och
tålamodspröfvande, kanske mer än något an-
nat, samt därför lätt kan bringa hans sinne
ur jämnvikt, erkännes. Huru som helst
äro väl första villkoren för ett lyekadt sam-
arbete mellan hem och skola, att våld-
samheter, orättvisor och all slags partiskhet
ej utöfvas å någondera sidan. Likaväl som
det för föräldrarne mången gång kan vara
rätt svårt att ej lägga i dagen ett visst fa.
voritskap för det ena eller andra mer sym-
patiska eller begåfvade barnet, ligger det för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
