Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 11 november 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366 IDUN 1892
höfvas 3 stycken cirka 30 cm. långa runda trä-
käppar, ungefär af en blyertspennas tjocklek, samt
3 stycken kortare dylika cirka 20 cm. långa, hvilka
alla böra spetsas något i ändarna. Dessa längre
skrufvas tillsammans cirka 3 cm. uppifråu, så att
de bilda liksom tältfason, och därpå, fastskrufvas
sedan de kortare, på hvilka tallriken hvilar, 3 à
4 cm. nedifrån, men sålunda att den ena sidan
kommer lägre ned än den andra, ty på den lägre
sättes nästa fast, och på det sättet blifva de hori-
sontalt med hvarandra, så att tallriken står jämnt.
Sedan målas den med bronsfärg, så tar den sig
rätt bra ut; vill man därtill ännu pryda den med
silkessnören och små ponponger, blifver den ännu
prydligare.
Dessa små ängar lämpa sig väl för »Blom-
stermissionen».
Finska.
Stickade tofflor. För gamla personer, eller för
dem, som hafva anlag för kalla fotter, torde stic-
kade tofflor blifva en välkommen julklapp samt
för de yngre barnen i familjen ett lätt och trefligt
arbete. Man stickar af groft mörkt ullgarn, med
gröfre stickor och patentstickning, en rak bit cirka
33 cm. lång och 38—40 lyckor bred. Utom denna
bit stickas en mindre dylik, tio lyckor bred och
15 cm. lång. Den större biten sys ihop bakom,
och framtill insys den mindre biten för att bilda
bättre façon, sedan drar man ett resårband genom
det hela, några lyckor uppifrån, och så äro de
färdiga. Dragna utanpå skoplaggen åstadkomma
de en behaglig värme. Om man så vill, kan man
pryda dem med en smal bård af lifligare färg
samt en rosett af band i samma färg. Äfven kan
man köpa filtsulor och sy underfill, då blifva de
stadigare.
Finska.
Broderad servett för ost och cakes. Detta är en
nyhet för säsongen. Praktisk, billig, prydlig och
arbetad på ett par timmar tages servetten af hvit,
mjuk och tät piqué eller hvit angola. Jag tog af
det senare slaget, en tjock, god kvalitet à 1,25 pr
meter. Det åtgick 68 cm., som kostade 82 öre.
Som tyget var 93 cm. bredt, fick jag en bit på
26 cm. öfver på sidan, då jag tog ut fyrkanten.
Denna fyrkant lägges samman med hörn mot hörn,
vändes sedan och lägges ånyo samman, hörn mot
hörn, vändes återigen och lägges, på sätt nämnts,
samman. När Ni nu vänder tyget om, ser Ni den
lilla tingesten färdig. Den är nu 24 cm. i fyrkant
och har i hvartdera hörnet en liten »snuta», öp-
pen från midten. På dessa åtta små sidodelar
broderar man nu — sedan man satt märke och
upptagit tyget — ett nätt mönster med kulört
bomullsgarn — jag valde ett par små blommor.
Kanterna taggas och languetteras med hvitt glans-
eller kulört bomullsgarn.
Vid användandet lägges denna lilla tingest
på ett fat, inuti »snutarne» läggas cakes och i
skifvor skuren ost, inuti midtpartiet sättes smör-
assietten. Så sättes hela fatet på en med med
broderad brickduk försedd större bricka, och knif-
var läggas omkring. Likaså kan servetten använ-
das att i såväl »snutar» som midt på lägga fär-
digbredda smörgåsar.
Af den öfverblifna (26 cm. breda) tygbiten gjorde
jag 3 små servetter för ostkupan. Äfven de äro
en nyhet för året. Servetten göres rund, languet-
teras i taggar med hvitt glans- eller kulört bom-
ullsgarn. Ett passande mönster och till venster
ordet Ost broderas.
Ea EU.
Kirres julklappsfunderingar om ett bordkrocket. Kirre
slog igen katekesen och begaf sig genom köket
direkte in i skafferiet.
Lotta sköt oförmärkt in schweitzerosten i det
mörkaste hörnet.
Kirre hade inga afsikter åt det hållet i dag.
»Nej. si inte får han ta vattenkorkarna, som jag
ska’ ha’ till saftbuteljerna.»
»Saftbuteljerna! Hon måtte väl hinna få tusen
millioner vattenkorkar innan dess.»
»Åh! Var inte så säker på det, han. Kamrern
har inte druckit Berlinervatten på hela veckan.»
iBiliner-vatten heter det. Nej, då han inte är
på sammanträden om aftnarna, så bryr han sig
inte om vatten på morgnarna.»
»Seså, tar han nu ståltrådarne också?»
»Ja, det skall bli till en julklapp åt Molly.»
»Han skulle ju ta’ en dockvagu på kredit i korg-
boden åt henne.»
»Ja, det var då det, men när inte mamma
vill ha någe’ på kredit, så har hon nog satt i
Molly detsamma.»
»Hur vet han det då?»
»Jo, när jag kom in i söndags, då pappa och
mamma lurade skymning, så hörde jag hur pappa
sa’: ’Just som inte jag visste, att du önskar dig
en förmaksmatta till julklapp.’
’Just som inte jag visste, att du inte har råd
till det,’ sa’ hon.
’Just som inte jag kan få på kredit så många
mattor jag vill ha hos Myrstedt och Stern,’ sa’ han.
Men dä tyckte jag det lät, som mamma grät,
och hon frågade, om han inte på 12 år lärt känna
att hon ville vara utan allt hellre än ha något
obetaldt i huset. Och så kysstes de. Det där
fåniga kyssandet!»
»Hvad ska’ han göra af korkarna då?»
»Jo, gissa. — Det kan hon inte. Det ska’ bli
ett bordkrocket. Korkarna sätts tvärs före på
tillspetsade trägrifflar, och det blir klubborna.
Kloten bli mina glaskulor med olika färg. Ståltrå-
den böjer jag dubbel i båda ändar och trär ner
i två lika höga trådrullar, så blir det bågar. Till
pinnar tar jag två trägrifflar, målade med 4 fär-
ger, och trär ner i hvar sin trådrulle, som fått en
blystämpel i kroppen, så den står stadigt.
Därefter skär jag mina gamla skrifbordspermar
i tre delar långsefter och syr ihop dem till ett
band, som spännes omkring kanten på barnkam-
marbordet, så att kloten ej rulla ner. Alltsammans
lägges i en af pappas stora cigarrlådor, som må-
las med aspinal och guldbrons. Vid kanten af
lockets framsida gör jag hål för den lilla blå gum-
misnodden, som sitter om mina nya kragar, och
så knäpps den på knappen, som jag trär igenom
och fäster med en ståltråd. Tror hon det duger?
Och så skall jag beskrifva alltihop och få pris i
Idun. Det är 25 kronor, och det ska pappa få1 till
matta åt mamma, så nog ska’ de slippa sura
öfver kredit, alltid.»
»Tänk, om han intte får pris då?»
»Inte får! Tror hon, att någon annan kan hitta
på en så stilig julklapp, som inte kostar något.
Det låter dom allt bli,» slöt Kirre.
M. A. L.
Från farmors ungdom.
Berättadt af henne själf oeh för Idun
uppteeknadt af Claës Lundin.
2.
¥
illsamman med min ett år yngre bror
lärde jag mig alfabetet hemma samt
__ att någorlunda skapligt läsa innantill.
Vår mor var vår första lärarinna. Hen-
nes kunskaper voro icke stora, men förmågan
att undervisa i det lilla hon själf visste var
sannolikt tillräcklig, och aldrig glömde hon
att låta tuppen värpa. Det var en snäll
tupp och kanske min bäste barndomsvän.
Min bror höll jag också mycket af, men
han var naturligtvis öfversittare och ville
råda öfver mig lika mycket, som vi bägge
rådde öfver lärgossarne. En äldre bror är
kanske alltid sina systrars tyrann, men det
fann jag dä ganska naturligt. Han var ju
karl eller skulle åtminstone bli, och jag kunde
aldrig bli mer än kvinna, en, enligt tidens
föreställningssätt, underordnad varelse.
Egentligen tror jag icke, att vår mor var
så mycket underordnad sin man, men nog
trodde han det, och det skulle inplantas i
barnen också. Min mor var en rask kvinna,
som höll både man och barn och hela hus-
hållet i förträfflig ordning, men det låtsade
hon aldrig om, liksom hon aldrig lät märka,
att hon ägde ett stort infiytande på mannen.
Som min far kände sig liksom litet stolt
öfver att vara borgare samt bisittare i äm-
betet och satte värde på sitt yrke, tyckte
hans hustru dock, att hela den ställningen
ej vore så afuodsvärd.
»En handtverkare blir ändå ingenting an-
nat än en handtverkare,» sade hon, och det
tycktes gräma henne.
»Kan bli ålderman,» inföll min far.
»Hvad kan en studerad karl bli?» sporde
min mor.
»Allt,» svarade hon själf på frågan, »till
och med biskop.»
Att jag skulle bli något annat än mina
föräldrars dotter och sedermera möjligtvis
hustru åt någon snickare eller annan handt-
verkare, kunde min far ej tänka sig. Det
låg helt enkelt i sakens natur, i en handt-
verkardotters natur, tyckte han. Min mor
sade ingenting därom. Hon talade bara om
sonen.
Som man dock ej genast blir biskop, så
ville min mor, att hennes son skulle studera,
men det vann icke min fars samtycke. Han
ville icke, att sonen skulle gå i handtverks-
lära, vore det än hos honom själf, och ehuru
åldermanskapet kunde le mot både honom
och sonen, fann han dock förmånligare, att
sonen ägnade sig åt handeln. Det var alltid
ett trappsteg högre.
»Först kan han ju gå i storskolaD,» för-
klarade min far.
Med »storskolan» menades Storkyrkosko-
lan. Vi bodde i den inre staden, och det
föll sig naturligt, att en gosse sattes i denna
lägre apologistskola.
Det ville min mor dock icke höra talas om.
»Då kan du sä gärna sätta honom i Lan-
casterskolan,» sade hon förtrytsamt.
»Ja, det ena först och det andra sen,»
menade min far.
»Ne-hej, nog skall han in i en trivial-
skola,» sade min mor, »och han skall stu-
dera. »
Aldrig hade jag sett henne så bestämd,
men då min far höll fast vid sin åsikt, gick
hon icke bröstgänges till väga, utan lät frå-
gan tills vidare hvila. Att hon dock slutli-
gen fick sin vilja fram, förvånar mig inga-
lunda nu. Då tänkte jag ieke på den sa-
ken. Min mor fick ej sällan fram hvad hon
önskade, men det tycktes hennes man allde-
les icke märka, oeh likväl var han visst icke
enfaldig.
Min bror kom verkligen in i en trivial-
skola, nämligen Klara, där gamle Thrysén
då var rektor med Söderlind till dupplikant.
Men huru gick det med min undervisning?
Den hade afstannat med en föga fullständig
kännedom i innanläsning. Då och då talade
min mor väl om, att jag borde sättas i skola,
men min far var mycket likgiltig för den
frågan, och det kom ej längre än till några
lösa yttranden af min mor, hvilken för öfrigt
sökte på bästa sätt sysselsätta mig. Jag
började redan vid mycket unga år att vara
henne nyttig hushållet och ökade mitt ty-
ranni öfver Kalle och Janne. För det me-
sta lekte jag dock med min docka, som var
köpt i julmarknaden, ett litet träbeläte med
cinoberfärgade kinder och som intog tuppens
plats i mitt’ hjärta, då jag ej längre befat-
tade mig med a-b-c-boken.
Slutligen började min mor dock på allvar
yrka, att jag skulle sättas i skola. Min far
fann det alldeles onödigt.
»Inte behöfver en flicka någon undervis-
ning,» sade han. »Lär du henne att koka
gröt och stoppa strumpor, så är det under-
visning nog.»
Min mor underskattade visst icke grötkok-
ning och strumpstoppning och hade ingalunda
underlåtit att gifva mig förberedande hand-
ledning i dessa husliga konster, men det före-
kom henne, som borde dottern lära sig äfven
något annat.
»Kanske hon skall spela klavér också?»
sade min far och satte på sig en försmädlig
min, som var mycket olik hans vanliga he-
derliga utseende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
