Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 18 november 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372 IDUN 1892
sätt blifvit skuldsatt öfver öronen, och dä detta
— liksom hans mindre aktningsvärda karak-
tär —- var allmänt kändt i hans egen krets,
fann han det omöjligt att där »reparera sina
affärer» genom giftermål. Han beslöt därför
att resa till en tysk badort för att »verka
genom sitt vackra utseende och sin samhälls-
ställning», men besökte pä utresan hennes
nåd, som begrep afsikten med badresan, och
hon hade genast ett förslag att göra honom.
I en af de svenska familjer, hvarest hennes
nåd anbringat en af sina systerdöttrar, hade
under ett af de senaste åren en ung, rik arf-
tagerska blifvit inackorderad, till hemlig för-
argelse för »sällskapsdamen», som i arftager-
skan såg en farlig rival om ortens ende ogifte
ståndsperson. Äfven hennes nåd, som hade
en starkt utpräglad släktkänsla, önskade få
den nykomna familjemedlemmen aflägsnad,
helst från orten. Detta gjorde, att denna
arftagerska genast stod för hennes tankar,
då hon fick besök af den nye giftermålskan-
didaten, och sedan hon gjort aftal med ho-
nom, skref hon till sin systerdotter.
Några dagar senare anlände en elegant
herre till den temligen ensligt belägna egen-
domen och lät genom kammarjungfrun anmäla
sig till besök hos sin »kusin»; därmed me-
nades hennes näds systerdotter.
Här ute på den aflägsna landsbygden,
hvarest långväga besök hörde till sällsynthe-
terna, blef nu gästen inbjuden till familjen,
som .icke kände det minsta till hans föregå-
ende lif. Hans vackra utseende, världsvana
och älskvärda väsen, sällskapsdamens akt-
ningsfulla sätt mot den betitlade »kusinen»,
arftagerskans ungdom och oerfarenhet i för-
ening med hennes längtan efter att fä se nå-
got af »stora världen» samverkade till det
af hennes nåd afsedda målet. Den utspårade
eleganten fick arftagerskan jämte hela hennes
förmögenhet; hennes nåd erhöll sin provision,
och hennes systerdotter fångade ortens enda
»parti», förvaltaren af en utländsk mans
jordegendom.
Efter sex års förlopp var arftagerskans
hela förmögenhet förstörd och hennes man så
invecklad i svindlerier, att han ansåg det för
nödvändigt att afvika ur landet. Hans hustru
flyttade med sina två barn tillbaka till sina
gamla vänner på den landtgård, där hon
varit nog olycklig att göra sin afvikne mans
bekantskap.
Förvaltarens fru hade icke kunnat motstå
att prisa sig själf och sin moster som an-
stiftarinnor af »lilla Fridas glänsande parti»,
och i den lilla staden, där hennes nåd börjat
sin bana som giftermålsagent, blef det då
snart kändt, att den nygifte mannen afsändt
en betydlig penningsumma till henne.
Nu är den olyckliga makan till denne äf-
ventyrare död, sedan hon först i grafven ned-
bäddat de två barnen, hvilka varit sjukliga
allt ifrån det de blefvo födda, och nu kan
förvaltarens fru »icke nog beklaga den olyck-
liga fåfängan hos lilla Frida, som, trots alla
mina (fruns) varningar, blef bedårad af titel
och namn samt gifte sig med en person, som
var nästan utstött ur sin egen klass och
knappt erkänd som släktinge af hennes nåd,
min moster, och mig.»
Ave.
Efter vårt lif är så kort, låt oss göra det
minne, vi efterlämna, så varaktigt som möj-
ligt. Sallusi.
Jag sökte din bild förjaga.
acj. Achte 3rn ßiE3 j?ovj,a<ÿa i thyeheA-
åamtatefci taA,
2Då/t »hteh uti t-usicjst Eoj-e, 3ar hfaiag.
i^tccn ftjEfSa gEao:
Kon ä-t Oen. tatta, Oen enOa.
j(acj j%33e i Oj-upot a&ocjat, att ßfrjwa 3i^
hoitt och ——
0 cpanenA AUAanOe htona 3a. 3rog en
horihmnj jlötßr :
}(on at 3en tatta, 3en en3a.
SfiLu 6tåt j.acji i hoatenA Atotnaat ih.3 haj;-
veti Ateniga Attan3,
2)e fånejfa oåcjotna jlumma, och höcjft 3e
topa mot fan3:
Ko n at 3en tatta, 3en en3a.
Hugo Gyllander.
Sonja Kovalevsky.
Tecknad, af A. C. Leffter-Cajanello.
»Sonja Kovalevsky. Hvad jag upplefvat tillsam-
mans med henne och hvad hon berättat mig om sig
själj.D Af Anna Carlotta Leffler, D:ssa di Caja-
nello. (Alb. Bonniers förlag).
§
tt allt igenom intressant och egendom-
ligt arbete, en gripande skildring af
ett människolifs lust och sorg, triumf
och vanmakt, af en sällsynt rikt begåfvad
kvinnas möjligheter och lifsresultat är den i
dagarne utkomna bok, som blef det sista ar-
bete, fru Leffler-Cajanello från sitt soliga hem
i södern skickade upp till sitt nordiska hem-
land. En i raska drag åskådligt hållen teck-
ning af en personlighet, som, på samma gång
hon är utprägladt individuell, visar många
drag, belysande den ras, hvars barn hon är,
och den tid, hon tillhör.
Lika litet som Sonja Kovalevsky var nå-
gon vanlig kvinna, var hennes lefnadslopp
likt andras. För oss, som lefva belåtna eller
resignerade i kakelugnsvärmen, och som se
lifvet utanför vår knut genom dubbelfönster,
är det söm läste vi en roman — en mycket
spännande och innehållsrik och öfverraskande
roman — då vi följa den unga flickans öden
från hennes barndomshem inne i Ryssland
och till hennes dödsbädd i Stockholm. Hen-
nes lif är uppfylldt af starka brytningar, af
jäsande planer och högtflygande förhoppnin-
gar — ett upprördt idélif och ett starkt kän-
slolif.
Sonja Kovalevsky ägde en energi, som
ej erkände någon omöjlighet, och en begåf-
ning och en arbetsförmåga, som skulle räckt
till för ett dussin människor. Hon nådde
fullt ut de mål, hennes ärelystnad ställde
upp för hennes arbete. Och likväl var det
ett oharmoniskt lif, fullt af slitningar, af
tomhet och krossade illusioner, som släcktes
den vinternatt, då sjukdomen blef henne öf-
vermäktig ändå blef hennes öde ett nytt
bevis på den sanning, att snille ej skapar
lycka, att ju högre utveckladt det andliga
lifvet är, dess större äro ock sorgerna.
Tragiken i Sonja Kovalevskys lif ligger i
konflikterna mellan hennes bjärna och hennes
hjärta. Hon hade ett starkt behof af den
lycka, som hon likväl ej kunde förmå sig
att gripa och hålla fast, Än var det arbe-
tet och dess kraf, som ställde sig i vägen,
då hon ville lefva, men oftare var det hen-
nes ständigt vakna reflektion och upprifvande
själfanalys, som åstadkommo osäkerhet och
slitningar, och som kommo henne — liksom
så mången annan af vår allt för medvetna
tids själsaristokrater — att trasa sönder sina
känslor genom att ideligen hålla dem under
mikroskop.
Ju mera hon såg af lifvet och ju mer hon
lärde känna människorna, dess starkare blef
hennes längtan efter den hvardagslycka, som
värmer hjärtat och ger hjärnan ro, och dess
mindre kunde hon tillfredsställas af sin ab-
strakta vetenskap, som, hur mycket hon än
älskade den, likväl aldrig kunnat fylla henne
helt, och ej heller af det skönliterära förfat-
tarskapet, som från att ha utgjort ett tids-
fördrif under hvilotiderna hufvudsakligen blef
för henne ett bedöfningsmedel, morfin mot
de upprifvande tankarne.
Hon ville vara kvinna, och hon möttes,
hvar i världen hon kom, af hyllning åt sin
lärdom, åt sitt vetenskapliga skarpsinne. Men
hon hade likväl ej styrka att helt och hållet
afsäga sig den verksamhet, som sysselsatte
henne allt ifrån barnåren. Och det var just
för detta pris, som den lycka hon drömt
sig, erbjöds åt henne. Också den gången
analyserade och dissekerade hon sina känslor
och möjligheterna i det lif, som kunde vänta
henne, i fall hon blef hustru åt den man,
hon älskade, mot det pris att hon uppgaf sina
andra intressen. Och resultatet af analysen
blef vissheten om, att de båda ej förstodo
hvarandra fullt ut — och hon hade nu ej
kraft att sätta sin framtid på ett kort. Lif-
vets mest betydelsefulla dag, den dag då vi
ställas inför afgörandet af vår hela framtid,
af vårt vara eller icke vara, den dag, som
för så många bland oss blir »början till slu-
tet», därför att vi ej ha kraft att inse, hvad
som är lif och hvad som är andlig död, och
ej förstå vår plikt mot oss själfva, denna af-
görandets dag blef också för henne lefnads-
hoppets och lefnadsglädjens begrafningsdag.
Efter den dagen skulle hon liksom andra
söka sin tröst i arbetet. Men hennes lif var
nu utan hållpunkt, och arbetet var ej mera
det samma för henne som det varit. Den
själsstämning, som hvilar öfver henne under
hennes sista lefnadsår, har så många berö-
ringspunkter med Victoria Benedictsons sin-
nesstämning mot slutet af hennes lif, som de
båda kvinnornas sinsemellan så olikartade
förutsättningar och lynnen kunde medgifva.
Det fanns vida mera spänstighet och böjlig-
het och mera förmåga af resignation hos den
eldiga, liffulla, elektriserande ryska damen än
hos den slutna, tillbakadragna, säfliga skån-
ska kvinnan. En egen inre värld ägde de
båda, dit främmande blickar ej fingo tränga
in. Och båda ledo de af att gå som
främlingar genom världen. Sympati behöfde
de, af hjärtevärme ville de mötas, och de
funno aktning och beundran, som ej kunde
tillfredsställa dem. Att få lefva ett helt lif
i harmoni mellan den yttre och inre världen
var deras begär, deras liksom så många an-
dras — och deras lif trasades sönder i små
konflikter och uppslitande, upproriska, het
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
