Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 18 november 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374 1892
Att skrifva dagbok.
Ett litet inlägg mot uppsatsen i samma ämne i n:r 45.
en uppsats i Idun, som handlade om vå-
dan af att skrifva dagbok, har väckt min
motsägelselusta. Uttrycken synas mig väl
skarpa, då man näppeligen på allvarkan skrifva
egenkärlek, dålig karaktär och känslopjunk på
dagbokens räkning. Om de, som skrifva
dagböcker, endast tala om, att de träffade
den personen då eller då, att de fingo en
ny klädning m. m. dylikt nonsens, så äro
de nog ej i fara att, som ni säger, förytligas
af sådant skrifveri. Den saken, ytligheten,
tyckas de redan vara på det klara med. De
hafva nog skaffat sig dagbok för att göra
som en eller annan väninna. Ett sådant ef-
terhärmningsmedel är enfaldigt, om än ej allt
för vådligt för karaktären. Dock kunna ju
sådana flickor på 12 à 14 år tillhållas att
ej anteckna dylika bagateller, äfven om de
kunna vinna något därpå i konsten att ut-
trycka sig i skrift.
Men när åren gå och de stå inför alle-
handa spörsmål, så kan nedskrifvandet af
glädje och sorg vara till nytta. Men det är
ej blott de af eder påpekade kärlekslidandena,
som ett ömtåligt sinne skyggar för att bära
till torgs. Det är äfven ofta religiösa spörs-
mål, egen oförmåga och småsinthet, svikna
idealer m. m., som då afhandlas i dagboken.
Det blir ett tillrättagående med ens eget
jag, som långt ifrån förytligar. Ingen män-
niskas själslif blir rikare, af att hon hastigt
söker att slå bort det, som faktiskt var ett
lidande, säkert fullt af maning för ens inre
lif. Många uppsöka dagboken, då deras
hjärtan äro tunga, fulla af tvifvel, ensamhet
och misstro, af sorg öfver död och förgän-
gelse, och då tala de ut sin klagan, utan att
kasta sina sorger på någon människa. Det
kan synas, som om de talade endast för sin
egen person, men hvarje inre samtal i en
människa är dock ett tal med hennes samvete.
Då en person upphört att tala med sig själf,
då är fara å färde. En död talar ej. —
Jag vet väl, att det af många anses fasligt
narraktigt att bära på och skrifva om ett
obesvaradt tycke. Man bör ju glömma det
fort och gladt. Ja, det är så mycket, som
är klokt och nyttigt, som man ändå ej kan
göra. Och så länge förtroende och kärlek
finnas i världen, framkalla alltid misstag och
svek härutinnan lidande.
Om religiösa tvifvel öfverfalla en, så är
det godt att klargöra dem efter bästa förmåga.
Ett undanskjutet tvifvel är ej dödadt. Man
går ej framåt på så sätt, ty man vågar sig
ej öfver den gömda faran. Invändas kan ju,
att man kanske fastnar i tvifvel, om man
mycket skrifver därom. Min tro är, att så
ej är fallet, om man ärligt sträfvar och mo-
digt ser sin frestelse an. Det går lättare att
slumpa bort sig själf, om man binder för
ögonen med flit. Jag tror, att dagboken kan
och bör blifva en god vän, en bönbok, i
• hvilken jag pröfvar mig själf.
Förvisso finnas andra sätt än dagboksskrif-
vande att vinna tröst och klarhet. Man kan
ju tala med någon god vän och begära den-
nes råd och medkänsla. Men när man
nu en gång är sådan, att man ej vill höra
för mycket klander af sina vänner, så blir
lätt deras mening något okritisk, äfven om de
äro till hands och hafva tålamod att af-
höra en.
På än flere sätt kan man nog vinna till-
fällig tröst. Varaktig frid får man blott på
ett. Men så länge striden pågår i ett män-
niskhjärta mellan rätt och orätt, och så länge
glädje och sorg hafva sin djupa betydelse för
oss, så är dagboken ett af de hjälpmedel,
som blifvit pröfvadt af våra förfäder och
äfven af
Johanne.
Blommor.
För Idun af Helena Nyblom.
(Forts.)
IIe damer, som tycka, att en krans icke
iPb passar till deras hufvudform, borde i alla
fall icke vara så rädda att sätta en enda blom-
ma i håret.
Men deras tid kommer nog snart igen!
Att visa sin glädje och beundran genom att
strö blommor för någon är också ett natur-
ligt och vackert bruk. Däremot finner jag
det mindre vackert och naturligt att på scenen
till skådespelare eller sångare skicka upp kran-
sar, stora som begrafningskransar eller vagns-
hjul.
Skulle man tillkasta en uppträdande konst-
när en sådan hedersgåfva, skulle det vara det
samma som att slå ihjäl honom på fläcken,
hvaremot ett regn af små buketter som ett
regn af vänliga tankar aldrig skulle kunna
annat än glädja och uppmuntra den det gäller.
Det har blifvit ett bruk att taga emot de
nyblifne studenterna utanför skolan med blom-
mor. Om dessa gåfvor bestå af lösa, enstaka
blommor eller sådana buketter, att de kunna
pryda sig med dem, tyckes det mig vara ett
vackert bruk.
Blommor äro alltid uttryck för deltagande,
både i sorg och glädje. Men att öfverlämna
de nyblifne studenterna kolossala, bundna bu-
ketter med papper omkring, som de med be-
svär skola gå och bära i händerna, är en be-
synnerlig karrikatyr af den vänliga seden att
vilja smycka festens föremål.
I Spanien brukas det, när någon berömd
eller högtstående person gör sitt intåg i en
stad, att låta det regna öfver honom från alla
fönster och altaner med lösa rosenblad.
Enligt min tanke är detta just högsta ut-
trycket för den känslan, att blommor skola
komma lätt, icke kunna slå eller besvära, utan
enda9t fladdra.
Jag har varit med om soldaternas hem-
komst från kriget, då Danmark stred mot
Tyskland 1848, och hela hären öfversållades
med ett oafbrutet regn af blommor under mån-
ga timmars tid. Luften var bokstafligen upp-
fylld af blommor, som från alla hus och tak
regnade ned öfver soldaterna.
Der ibland funnos också lagerkransar, men
endast små och lätta, passande för ett huf-
vud, icke dessa monstrum, som fabriceras för
att hedra ryktbara personligheter.
På Capri har jag sett dem hälsa sitt hel-
gon St. Antonio med’ blomsterkastning af gula
blommor af en kvist-artad buske, liknaude
gullregn. De refvo af dem utan stjälkar och
fyllde alla förkläden och hufvuddukar där-
med.
Då helgonet bars fram i processionen, ströd-
des från alla murar och terasser ett jämnt
regn af dessa guldgula blommor öfver honom,
så att det såg ut, som om han gick fram ge-
nom ett regn af solstrålar. Då processionen
gått förbi, lågo alla de gula blommorna kvar
och påminde om de första vårdagarne uppe
hos oss, när lönnen fäller sina ljusa blommor
öfver den svarta jorden.
I katolska länder visar man öfver hufvud
taget sin sympati och tillbedjan för himlen,
för madonnan eller för det helgon, man är
särskildt hängifven, genom ideliga blomster-
offer.
Jag har sett madonnabilden på madonnans
födelsedag omringad af en stor skog af långa
stänglar med hvita liljor, — renhetens sym-
bol, — och i vissa kapell i katolska kyrkor
äro helgonbilderna stundom alldeles dolda af
en oändlighet med blommor och ljus.
Så erinrar jag mig ett kapell till höger om
ingången i Madelaine-kyrkan i Paris, huru det
var ett fullkomligt orangeri af blommande
azaleor, kamelior, rosor och liljor framför al-
t.-ret och dessutom alltid strålade af stor illu-
mination af brinnande ljus. Det förefaller tem-
ligen prosaiskt att se dessa krukväxter med
papper omkring direkt flyttade från blomster-
marknaden utanför och in i kyrkans kapell.
Däremot kunna andra anordningar af blom-
mor i kyrkan eller för kyrkan ofta göra in-
tryck af en omsorgsfull tillredelse för ett hög-
tidligt tillfälle.
Så har det till exempel i många af de
små italienska byarne varit brukligt att blom-
sterströ gatorna, där en procession skulle gå
fram.
Genzano var särskildt berömd för förmågan
att på det mest konstnärligt utsökta sätt blom-
sterlägga sina gator. Man måste kalla det
blomsterlägga, ty blommorna ströddes icke löst,
utan lades som tjocka mattor af afrina blom-
blad i mosaik, som bildade taflor.
En målare, som en gång var närvarande vid
en sådan fest, berättade mig, att en man utan-
för sin dörr lagt en madonnabild af blomblad
och därtill bildat en bakgrund af starkt gula
blommor. När han var färdig, stod han länge
och betraktade sitt verk, som om det varit
något, som icke behagade honom därvid.
Ett ögonblick gick han in i sitt hus och
kom ut igen med en korg, full af lilas-färgade
lavendelblommor, som han sakta strödde öfver
den guldgula bakgrunden, så att den lysande
effekten mildrades, och målaren, som var vittne
därtill, sade mig, att det utan tvifvel var den
vackraste förbättring han kunde ha gjort.
Samma lust, som nu tycks vara genomgå-
ende, nämligen att låta blommor verka genom
att samla dem i stora, likartade färgmassor,
ser man också tydligt i alla våra offentliga
anläggningar och i större privata trädgårdar.
Blomsterplanteringarna äro ju också här ett
slags mosaik, där ieke någon växt får bli
högre än den andra, utan allt hålles inom
vissa stränga gränser, och blommorna nyttjas
som färgfläckar till att bilda vissa figurer.
I stora anläggningar å gröna gräsplaner se
också dessa anordningar utomordentligt prakt-
fulla och dekorativa ut ; men dock är det icke
utan, att man med en viss tillfredsställelse
och lättnad ibland kommer in i någon gam-
malmodig trädgård, där allting växer som det
vill om hvartannat, och där man återser alla
de gammalmodiga blommor, som nu icke längre
anses fina och förnäma nog att taga i betrak-
tande.
På en stor herregård, jag känner, där par-
ken är hållen i den mera högtidliga och mo-
numentala stilen med härliga, utländska väx-
ter, blomsterrabatter i mosaik och evigt grön-
skande, blankbladiga buskväxter, har husets
fru borta i köksträdgården bevarat en särskild
blomstergång för sig själf till minne om gamla
tiders smak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
