Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 2 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 393
cm. lång och 36 dito bred, med ränderna på tvärn.
Sedan syr man ett foder af domestik, detta stop-
pas med fjäder. Då öfverdraget är påsatt, sättes
en tjock snodd omkring och en stor boil uti hvar-
dera hörnet, allt uti samma färger som tyget.
Detta med ordning och smak utfördt blir nära
lika vackert som en broderad kudde. Utaf ett
dylikt förkläde blir en kudde med ofvannämnda
mått samt en mindre i fyrkant. Bollarne arbetas
på så sätt: Man klipper af kort tvenne randa skif-
vor till hvarje boll, 5 cm. i diameter, med ett. hål
inuti, 1 ’/a dito; bägge skifvorna läggas tillsammans
och öfversys med garn uti de färger man önskar.
Man tager en lång ända utaf hvarje färg och syr,
till dess hålet är alldeles fullt. Nu skäres ytter-
kanten upp, och mellan kortskifvorna lägges en
dubbel linnetråd, som hårdt tillknytes. Korten
rifvas bort, och bollen klippes jämn. Af tråden
göres en liten snodd, vid hvilken bollen fastsys
på kudden. Lovisa.
Hur en muff bief en matta åt mormor. Moster
Gustafva steg högtidligt in i hvardagsrummet, hål-
lande ett paket af mystisk fason på armen. För-
äldrarne voro ute, ungdomen stojade allena. De
äldre bland syskonen arbetade på julklappar. Mo-
sters inträde hälsades med glada utrop. Torsten
sprang fram, tog byltet, som befriadt från pappers-
omhöljet befanns vara en kolossal muff, och lät
den dansa i luften ett par gånger, innan moster
hann räddande träda emellan.
»Ja, mina små vänner, nu skall muffen ej mera
värma händerna utan — fotterna.»
»Hur då, på hvilket sätt skall det gå till?» Bar-
nen trägdes kring henne. — Mosters ögon öfver-
foro den glada barnskaran, och hon sade:
»Tänk om ni alla finge vara med om att utföra
underverket!»
»Åh, det var härligt, präktigt,» ljödo utropen om
hvarandra. Torsten lät åter muffen kapriolera.
»Till att börja med lugn,» sade moster och fån-
gade muffen. »Ellen, här har du sprättknif, ser
du sömmen, sprätta försiktigt upp den och plocka
bort vidsittande ull. Lilli tager fodret och skiljer
åt ullen noga. Torsten, spring i köket efter Han-
nas kardor, som ligga i ullkorgen.»
Hej bara, hvad det skall gå! Torsten försvann.
»Nu är skinnet rent från ull!»
»Bra! Se här, klipp af detta tyg 5 cm. breda
remsor, att det räcker rundt om skinnet.»
Då moster ^utvecklade tyget, hördes ett sorl af
förtjusning: >Åh, mosters fina brudkjol!»
»Ja» — moster suckade — »malen äter nog till
slut upp den, nu måste den nyttjas.»
Det tjocka sidenliknande tyget med inväfda
bjärta röda rosor och blå förgätmigej klipptes
i lagom remsor, och Ellen började fälla dem på
ena sidan.
»Här äro kardorna!» anmälde Torsten.
»Jaha, och här har du den gamla ullen och litet
ny till, karda upp det nu vackert, och låt se, att
du ej strör ikring dig.»
»Nå, nu är allt klart, ser jag, nu taga vi rem-
sorna, kanta därmed skinnet och så breda vi ul-
len på bordet, fästa det hela därpå och vända
räta sidan nedåt. Hämta du, Klas, den grofva
säckväf, som ligger i tamburen på bordet. »
»Hvad har detta varit?» sporde barnen, då Klas
återvände med det begärda.
»En potatissäck! Nu är den tvättad, blekt och
väl manglad, se bara, hur hvit och glänsande den
blifvit, detta blir ett ypperligt och stadigt foder.
Ellen får sy fast fodret riktigt jämnt. Och nu»—
moster tog ur sin arbetsväska 3 stora nystan
mattväf, ett blått, ett gult och ett rödt — »kom
hit, Klas, tag du alla dessa ändar i en hand,
och Lilli börjar fläta däraf ett stadigt, tjockt snöre,
när du tröttnar, fortsätter Torsten, så Ellen, alla
få ni tura om.»
Barnen voro så ifriga, att den behöfliga längden
var färdig inom kort.
»Nå, hvad ha vi nu åstadkommit», sporde moster,
då skinnet var kantadt, stoppadt, fodradt och
snöret fastsydt.
»En riktigt urstilig matta», sade en basröst vid
dörren. Alla vände sig om. Pappa hade oför-
märkt inkommit, och nu beundrades konstverket.
Det svarta skinnet tog sig onekeligen väl ut uti
det mörkblå tyget, omgifvet af granna röda rosor
och förgätmigej’er. Till jul får gamla mormor
den att hvila fotterna på. Anita.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
Från farmors ungdom.
Berättadt af henne själf oeh för Idun
uppteeknadt af Claës Lundin.
4.
If.ifvet i hemmet var ytterst regelbundet.
Klockan sex på morgonen började ar-
GY betet i verkstaden, men redan fö:ut voro
mina föräldrar i verksamhet, och pigan samt
lärgossarne hade gjort undan åtskilliga grof-
sysslor, t. ex. från Stortorgsbrunnen burit bem
en väldig kopparflaska med dricksvatten, i för-
bigående sagdt ganska dåligt, samt åtminstone
hvar annan dag från klappbryggan vid Flug-
mötet, nedanför den storartade sopbackeD, fyllt
en så med sjövatten, hvilken, hängande under
en stång, som hvilade på de bärandes skuldror,
forslades uppför Tyska brinken och sedan flere
trappor upp i huset. Denna vattenforsling,
tjänstflickans och lärgossarnes kanske styfvaste
arbete, orsakade att trapporna nästan ständigt
voro nedspillda och slippriga samt under vin-
tern islupna, hvaraf arm- och benbrott ofta
voro en följd. Men det var man van vid och
hade naturligtvis ingen aning om en vatten-
lednings fördelar.
Vi barn väcktes icke förrän klockan mellan
sju ocb åtta, ända till dess min bror började
gå i Klara skola, då hans uppstigande måste
ske förr. Vi fingo alltid kaffe på sängen och
doppade hvar sina två långa skorpor, som pigan
tidigt hämtat i bagarbodluckan i grannskapet.
Min bror utrustades med frukostbröd, då han
begaf sig till skolan, eller, hvilket han tyckte
mera om, sex styfver i frukostpengar, vid hög-
tidliga tillfällen ända till två skillingar banko.
De hemmavarande åto alltid riktig frukost,
vanligtvis dock endast kallmat, klockan nio.
Middagsmålet hade under vår tidigare barn-
dom intagits klockan ett, men efter skolgån-
gens början framflyttades tiden en half timme.
Maten var tillräcklig och, åtminstone som jag
då tyckte, väl lagad, men aldrig af finare slag.
Min mor betrodde aldrig pigan att ensam till-
reda måltiderna. Sill, salt strömming, lutfisk
och kabiijo, välling och ölsupa förekommo ofta,.
Hvar torsdag var, som ännu i många hus,
ärtdag. På söndagarne åts vanligtvis ox- eller
kalfstek oeh därpå köttsoppa, ibland också en-
dast pepparrotskött. Soppan var alltid andra
rätten. Någon tredje förekom icke.
Kaffe dracks klockan tre, ocb klockan sex
åts en smörgås, hvarefter gröt, vanligtvis mjöl-
gröt, förtärdes klockan frammot nio, hvarpå
vi genast gingo till sängs.
Hösttiden inköptes så slora matförråder för
vintern, som penningtillgången medgaf, fläsk
och kött, som saltades hemma och lades i
stora tunnor, saltad lax och strömming, pota-
tis, ärter, kålrötter o. s. v. Det var som skulle
man förse sig för en långvarig belägring. Vin-
tern belägrade nog också Stockholm, ty då
voro vi afskurna från åtminstone hvarje regel-
bunden förbindelse med den öfriga världen,
och tillförseln af lifsmedel var ytterst knapp.
Finland var då ännu till god del Stockholms
stora förrådshus, men med »paketernas», de
små Åbogaleasernes, skutornas och storsluparnes
sista resor för året upphörde den tillgången.
Färsk fisk syntes just ej mycket till under
vintern, men man köpte så mycket mera lut-
fisk af lutfiskblöterskorna i Fiskargången bred-
vid Södra slaktarhuset invid Slussen. De som
bodde på Norrmalm och Ladugårdslandet ocb
äfven folket på Kungsholmen hade ingen när-
mare Fiskaregång än den vid Norra slaktar-
huset, där Nationalmuseum nu står. Kött köp-
tes aldrig på salutorgen, fanns cj heller där,
utan saluhölls endast i de två slaktarhusen.
Det såldes efter en af magistraten vid hvarje
månads början utfärdad taxa, bvilbet äfven
var förhållandet med öl och allt slags dricka
samt mjukt bröd. Jag kommer mycket väl
i båg, huru min far klagade öfver de svåra
tiderna, då min mor en dag kom liem från
slaktarhuset och och berättade, att taxan på
oxkött ökats till elfva skillingar riksgäld för
en mark samt på kalf ända till femton. S. k.
drickeslam såldes för femtio år sedan för tre
eller fyra riksdaler stycket, ocb mer än fem
tilläts ingen slaktare att begära för sådant kött.
Om slaktarne icke höllo godt, fett och väl
slaktadt kött till salu, bötfälldes de första gån-
gen till 3 rdr 16 sk. banko, hvilken plikt för
hvarje upprepad sådan förseelse fördubblades,
men fjärde gången medförde förlust af deras
borgerliga näring, och de må3te då alldeles
upphöra med yrket.
Sak samma var det med bagare och bryg-
gare, i fall de icke hade goda varor. Illa
bakadt, osmakligt eller underviktigt bröd togs
genast i beslag, ocb säljaren eller tillverkaren
befordrades till straff.
I bandtverkshusen förtärdes till måltiderna
vanligtvis hårdt spisbröd, hvilket var något bil-
ligare än i vår tid, under det att det mjuka
brödet just icke undergått stor prisstegring.
Ett franskt bröd kostade då 4 runstycken banko,
det vill säga en half skilling riksgäld eller två
styfver, men vägde ej mer än 2 lod, hvilken
vikt sedan till och med sänktes till ls/<i.
Det läckraste bröd vi barn kände till var
en fyra-skillings kryddlimpa. Den skulle först
väga 18 lod, men nedsattes sedan till 15.
Yid våra måltider dracks i hvardagslag s. k.
sämre måltidsdricka eller »enkelt öls svagöl»,
som alltid köptes bem i fat, hvilket kostade
omkring 4 riksdaler riksgäld. Gesäller oeh
lärgossar måste nöja sig med spisöl, sämsta
sort svagdricka för 24 skil. ankaret. Ett fat
»dubbelt öls svagöl» eller s. k. bättre måltids-
dricka kostade nära 6 riksdaler fatet, ocb ett
fat riktigt dubbelöl, som vi fingo smaka på till
jul, var nästan dubbelt så dyrt, hvarför det
förekom endast i förmögnare hus. Det lär ha
händt, att priset stigit ända till 14 riksdaler fatet.
Vin syntes sällan till i enklare borgarfa-
miljer, men på våra föräldrars bjudningar vid
jultiden fanns dock rödt franskt vin, som dracks
ur små spetsglas med socker till. Sockret
lades likväl ej alltid i glaset, utan togs i mun-
nen, och fruarna sögo på sockerbiten och smut-
tade på vinet i de små glasen.
Min far var en ordentlig man och ansågs
mycket nykter, men tog sig en sup till hvarje
mål. På den hvitmålade skänken i salen, det
ena af våra två rum, stod ett brännvinsscha-
tull af sockerkist, och det innehöll två stora
flaskor, som fylldes efter behof genom inköp
hos destillator Falkman vid Lilla Nygatan.
Om det då nya Svenska nykterhetssällskapet
bekymrade sig min far icke.
»Det är bara påhitt,» brukade han säga oeh
öfverlastade sig aldrig. Sällan, besökte han
någon källare. Det kunde dock hända, att
han i sällskap med någon yrkesbröder tittade
in på Tyska lejonet i hörnet af Skomakare-
gatan ocb Tyska brinken eller på Drufvan i
hörnet af Vesterlånggatan och Stora Gråmunke-
gränd, och hvad han vid sådana tillfällen fått
höra berättade han alltid efter hemkomsten,
hvilken vanligtvis icke fördröjdes till någon
nattlig timme, I hvardagsiag gick man till
sängs klockan nio.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
