Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 9 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400 IDUN 1892
icke varit, sä hade jag varit död långt för
detta. »
»Ja, du är då dig alltid lik,» sade systern.
»Har man tänkt sig en sådan dum lolla!
.Det hade väl varit bättre, att du farit af
till herrgården och sökt samla till din hem-
gift. Jag har redan 12 blanka kopparslan-
tar och 4 guldfingerborgar, ty de unga da-
merna däruppe äro mycket slarfviga. Dess-
utom har jag en hel del andra saker, som
de lagt efter sig, både saxar och knifvar,»
sade kräkfröken och kråmade sig. »Och så
säger man, att jag är den som bäst passar
till att gifta mig, och att jag skall göra det
bästa partiet.» Och så sneglade hon på tur-
turdufvan.
Men den lilla turturdufvan brydde sig alls
icke om denna rika kräkfröken. I stället
blef han helt varm om hjärtat, när han såg
på den andras milda, vackra ögon. Ja, hon
var grå och. ful, men ett godt hjärta hade
hon. Och den natten flög icke turturdufvan
bort från kråkmamma. Nej, han stannade
kvar, och dagen därpå sade kråkmamma till
turturdufvan :
»Jag går alltid rakt på saken jag: tag
min äldsta dotter, ja, den som jag har äldst
nu. Hon har 12 kopparslantar, 4 guldfin-
gerborgar, 1 knappnålsbref och 10 nötskal,
förgyllda sedan julgranen på herrgården.»
»Jag tackar,» sade den lilla turturdufvan.
»Det var rysligt mycket, men...»
»Åh, är ni inte nöjd, så lägger jag till
ytterligare en virknål.»
»Nej, nej för all del,» yttrade den lilla
dufvan, »jag menar icke så, hemgiften är
nog tillräcklig.»
»Hvad menar ni då,» yttrade kråkan för-
argad. »Ni ämnar väl inte gå och göra chi-
kan och vända mig ryggen, sedan ni kom-
mit hit?»
»O nej, tillåt mig tala, fru kråkmamma,»
yttrade dufvan.
»Nå, så gör det då, men fort och reelt,»
svarade kråkan.
»Ja, det är nu så att, att, att — —» sade
dufvan.
»Hvad attar ni för,» sade kråkan?
»Jo jag ville,» sa’ dufvan och drog ut på
ordet.
»Nå så kläm ur er då,» sa’ kråkan. »Det
här går mitt tålamod för nära.»
»Jo,» yttrade dufvan, «jag skulle be att
få er näst yngsta fröken i stället.»
»Har man hört på den narren,» sade krå-
kan. »Hon äger inte så mycket som en
tennsked en gång!»
»Ja, men jag älskar henne,» sa’ dufvan.
»Hvad är det för slag?» sa’ kråkan. »Jag
skulle be er inte införa några nymodiga idéer
i min familj, så länge ni är här. Jag har
gifvit mina döttrar en förståndig uppfostran
och vill icke ha några nya idéer satta i huf-
vudet på flickorna. — Men vill ni ha
den näst yngsta, så bevars — gärna för mig
— jag ger till och med en tennstämpel med
på köpet för att bli af med henne, ty det
är ett sjåp.»
Och så ropade hon på sina döttrar och
tillkännagaf för dem, att den näst yngsta
skulle gifta sig med dufvan.
Den äldsta höll på att få en slagattaek;
hon hade gjort sig så säker om att blifva
dufmor.
Förargelsen gjorde, att hon teg, till dess
att hon kom in till sig i boet. Då lade
hon sig på rygg och sparkade med benen.
Det är kråkors sätt att dåna.
»Opp med dig!» sa’ kråkmor, »här i hu-
set tålas inga nerver; jag har aldrig vetat,
hvad sådant vill säga.»
»Jag är så olycklig,» stönade kräkfröken.
»Strunt!» sade kråkmor, »den som är rik,
behöfver aldrig vara ängslig! Får du ej en,
så får du en annan: pengar är godt att ha.»
»Han är så förnäm,» sa’ kräkfröken.
»Ugglan är också af gammal adel,» sva-
rade kråkmor.
»Tror mor det?» yttrade kräkfröken.
»Jag tror inte, jag vet,-» sa’ kråkmor. »Så
ut med dig och låtsa om ingenting.»
Och så flög hon ut för att fortsätta för-
lofningen och rusta till bröllop.
Dufvan var af fin extraktion. Hennes fa-
milj aDsågs för den förnämsta i skogen. Hon
härstammade från det par, som drog Venus’
char; och det var ett mycket eftersökt parti.
Men den lilla kråkan, som alltid var sedd
öfver axeln af alla de andra, hon trodde
knappt sina öron, då hon fick höra, att en
så obeskriflig lycka skulle komma på hennes
lott; ty från första ögonblicket hon såg duf-
van, hade hon älskat honom och tyckte hon
kunde aldrig vara nog tacksam, för att han
tog henne, som var så fattig och så obetydlig.
Men dufvan var belåten, och så stod bröl-
lopet, och han förde hem sin brud.
Nu började äfven de att reda sitt bo. Och
den lilla kråkan arbetade hela dagen med
flit och ifver; men innan hon lade dit en
enda kvist, så frågade hon alltid dufvan, hu-
ru han ville hafva det. Det hörde hennes
syster, fru skatmor.
»Du skämmer alldeles bort karlkräket,»
sade hon en dag. »Du skall göra, som jag
gör; du skall drifva din vilja igenom.»
»Ack, men han tog mig ju för ingenting,»
sade den lilla kråkan.
»Hvad gör det?» sade skatfrun. »Du skall
dock drifva din vilja igenom. Så gör jag.
Vi kvinnfolk ha dock det mesta att göra;
vi värpa äggen och ligga ut dem med.»
»Ja, men vår make skaffar födan åt oss,
medan vi ligga,» sade den lilla kråkan.
»Det är hans skyldighet,» sade skatmor.
Nu kom tiden, när de bägge skulle få
sina ägg, men då fick man se en stor skill-
nad.
Skatmor låg på bara pinnnar och strå,
men dufvan hade fört hem och samlat fjäd-
rar och bomull, mossa och allt fint, som han
kunnat uppleta för att göra det bekvämt
för sin lilla hustru. Och hon låg där så
belåten och säll och så nöjd.
Men när hon då hade legat den halfva
dagen, då kom maken och hjälpte henne,
och hon var så lycklig, att hon grät af gläd-
je, när hon såg, hur kär hon var honom.
Medan de lågo på detta sättet, kom kräk-
mor för att hälsa på. Hon hade just nu
gift bort sin äldsta dotter med en ung uggla.
Så nu hade hon mindre att göra och kunde
taga sig litet frihet.
»Hvad vill det här säga?» sade hon, när
hon fick se, att dufvan låg på äggen. »Är
karlkräket tokig?»
»Nej, men han är så god,» sade kråkan,
ooh så kysste hon sin man, och de kuttrade
tillsammans, precis som två turturdufvor bru-
ka göra.
»Nå,» sade kråkmor, »det var dådet värsta
jag har sett! Här orkar jag inte vara läng-
re, » sa’ hon — och så flög hon till skat-
mor.
»Du ligger inte riktigt,» sade hon, när
hon fick se, hur skatmor låg.
»Jag sköter mig själf,» sade skatmor.
I detsamma kom skatan hem.
»Var höflig mot din hustru och hälsa vac-
kert,» sa’ kråkmor, ty skatan såg just inte
förtjust ut.
Skatan bara skrattade.
»Sånt brukas inte här,» sa’ skatmor.
»Nå ja,» sa’ kråkmor, »i det ena nästet
kuttra de för mycket, i det andra för litet.
Hvar finns måttan?»
»Kanske hos ugglan,» yttrade skatan för-
smädligt,
«Nej,» sade kråkmor. »Hon är vaken om
dagen och han om natten. Det är det vär-
sta. Hon kan då inte hålla ögonen på ho-
nom, och han flyger ute och svirar och ro-
par klävitt! Men giftermål får man taga
så som de äro.»
Och så flög hon.
Marianna.
Kom och köpi
å
et stundar till julen, gåfvornas och glädjens
högtid.
En högt aktad författarinna har i julklapps-
l frågan gjort ett beabtansvärdt inlägg i ett före-
gående nummer, men saken är viktig och tål att
dryftas, att skärskådas från flere sidor.
Det är tydligt, att vi svenskar göra oss skyldiga
till en betänklig svaghet gent emot allt det mer
eller mindre öfverflödiga kram, som skickas till oss
från rikare länder. Det är icke heller mer än en
mening om, att vi tendera åt att vilja lefva öfver
tillgångarna.
Det är isynnerhet till julen frestelsen att köpa
öfverflödsartiklar gör sig kännbar. Hvarje butikfön-
ster strålar och prålar och liksom ropar till den
vandrande: kom och köp! Och af de vallfärdande
skaror, som komma och se, synes det, att ropet ieke
ljuder förgäfves. Buktikägarne kan man ej klandra
för deras ansträngningar att få sälja, det är deras
rättighet att få skylta och annonsera.
Det är allmänheten, som är oförståndig, då den
själfvilligt gör sig till träl under sina svaga sidor.
Att butiksägaren radar upp sina varor kan ju vara
till nytta för spekulanter : de kunna få se och välja.
Men huru ofta förvandlas ej åskådaren ögonblick-
ligen till spekulant.
En dam har gått ut af nyfikenhet, hon får se nå-
gon lysande modeartikel, och strax uppstår där ett
behof, som hon förut icke visste af. Från beundran
är icke steget långt till önskan att äga. Där höjes
kanske en röst af förståndet, att hon inte har råd,
men ofta är det en ropandes röst i öknen. »Jag
kan spara på något annat», är en vanlig advokatyr,
och så ett tu tre är hon den lyckliga ägarinnan.
Skulle förståndets röst vara mäktigare, så uppstår
nödvändigtvis i själen en nedstämmande tanke på
fattigdom och försakelse, tillräckligt mäktig att för-
jaga glädjen och lyckan ur hennes bröst och kan-
ske ur hennes hem.
Antingen hon nu köpte en sak, som hon inte be-
höfde, eller afstod därifrån, sedan begäret väckts,
har ett ondt åstadkommits. Vore det då ej bäst
att gå ur vägen för en frestelse, som man ej mäk-
tar besegra, d. v. s. låta bli att beundra lyxartik-
larna i bodfönstren.
Man säger, att det är så svårt att hitta på någon
passande julklapp, och därför går man och »tittar».
Men är det månne ett viktigt skäl? Kan man ej
fundera ut, hvad man skall ge, så tyckes det be-
visa en brist på antingen uppfinningsförmåga eller
verkligt behof. -— Jag tror mest det senare.
Men kan det finnas något oförståndigare än att
ge bort pengar endast för utgiftens skull? Man
har eller borde åtminstone ha reda på någon nöd-
vändighetsartikel, som personen i fråga behöfver,
men i många fall resonneras som så: »Den saken
köper han nog själf; jag skall hitta på något, som
han icke annars skaffar sig.»
Och så komma de många profkartorna på lyx,
som våra butikfönster äro, riktigt till heders.
Enligt mitt förmenande är detta ett sätt att lära
■sina vänner lefva öfver tillgångarna och skapa nya
behof, och man torde göra dem en otjänst med sin
välmening.
Jag håller före, att det vore mer ägnadt att höja
det allmänna välståndet, d. v. s. lyckan, om man
arbetade på att förminska sina behof, pruta af pre-
tentionerna.
Om därför i hemmet bestämdes, hvad som skulle köpas,
och icke i butiken, om man isynnerhet lade an på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
