Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 9 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DU N 401
att köpa sådana julgåfvor, »som han eller hon ändå
måste köpa», så tror jag, att julglädjen ej skulle bli
mindre för det.
Och om ingen ginge åstad blott för att begapa
butiksfönstren, om ingen ansåge det som en njut-
ning att se oeh beskåda lyxen på »fåfängans mark-
nad», så tror jag där skalle trifvas mer lefnads-
glädje i våra hem, mera verklig lycka. Tiden skulle
åtminstone bli kvitt ett af sina lyten: ytligheten.
Belzasar.
Att bekänna sin ålder.
et var en gäng en snäll gammal tant,
som satt midt i ett stort sällskap, då
en liten flicka i den riktiga frågåldern
kom till henne, lade armarne i hennes knä,
såg henne trohjärtadt i ögonen oeh frågade,
hur gammal hon var.
Leendet dog på den gamla damens läp-
par och med ett vemodigt drag öfver ansik-
tet smekte hon sin lilla vän och sade: »Tant
är mycket, mycket gammal, tant blir snart
en gammal gumma.»
Men frågerskan var ej nöjd, hon ville veta
huru många år det var, och med en skygg
blick, nästan bedjande om ursäkt, därför att
hon hunnit så långt i lifvet, sade den gamla
henne det.
»Det var många år,» sade barnet, nickade
och gick, .ögonblickligen glömmande sin se-
naste erfarenhet för nya rön.
Men for den gamla förklingade ej orden
så lätt. Nog visste hon förut, att hon var
gammal, men åldern trädde så pinsamt tyd-
ligt fram för henne, sedan hon måst bekänna
den för hela sällskapet, och ett ögonblick
harmades hon smått på barnet, som förmått
henne därtill. Men hon var en snäll gam-
mal tant, som icke ville låta sådana känslor
bygga bo hos sig, och därför började hon
fundera på den ömtåliga åldersfrågan så,
som hon aldrig gjort det förr, och hennes
tankar gingo ungefär i denna riktning.
Det har funnits en tid, som lyckligtvis nu
är förbi, då det ansågs nästan opassande för
en kvinna att söka sig arbete och verksam-
het på andra områden än inom hemmets
värld. Modern gaf sin dotter en huslig upp-
fostran med tanken fästad på, att hon skulle
blifva gift och som sådan kunna förestå sitt
hem såsom en duglig husmoder. Giftermålet
ansågs såsom det enda målet för kvinnans
lif, och ofta nog förflöt flicktiden för den
unga under väntan oeh längtan, att »den
rätte» skulle infinna sig.
Men nu kunde det hända som i visan :
»Aldrig kom den friar’n fram». Hon var
med och dansade både krona och krans af
sina jämnåriga, men för hennes hjässa plun-
drades ingen myrten, ingen redde ett bo, där
hon kunde göra sin duglighet gällande. I
sitt fädernehem behöfdes hon ej, omkring
henne växte unga skaror upp, färdiga att
taga hennes plats. Med en tröstlös känsla
af att vara öfverflödig började hon märka,
att hon ej längre var ung.
Dagarne gledo ifrån henne, hon skulle
blifva gammal, utan att hafva lämnat en in-
sats af allvarligt arbete efter sig i lifvet.
Hon kunde ej hålla dagarne tillbaka, men
hon behöfde ej för hela världen berätta deras
antal. Haren gömmer hufvudet och tror in-
gen upptäcker honom, därför att han själf
ingenting kan se. Det ligger något liknande
i fruntimmernas skygghet för att ej säga sin
ålder. Ingen blir yngre, därför att hon ej
vill säga sitt födelseår, och med denna ma-
növer riskerar hon lika ofta att anses ett
par år äldre som tvärtom.
Tänkesätten hafva emellertid under årens
lopp förändrats, och numera anses intet ar-
bete nedsättande för kvinnan. På mångfal-
diga fält har hon tillfälle att för sig eller vid
mannens sida arbeta för sin utkomst, och,
hon är ej längre nödsakad att, som ofta förr,
endast genom giftermålet se sin framtid be-
tryggad. Hon kan och får försörja sig själf
och behöfver ej med fruktan motse ålderdo-
men för att i händelse hon ej blifver gift
ligga anhöriga eller vänner eller rent af eu
försörjningsanstalt till last. Den förr i dik-
ten och verkligheten, på scenen och i lifvet
åt ömkandet och förlöjligandet prisgifna typ,
som kallades den gamla, onyttiga mamsellen,
skall dö ut, då kvinnan liksom mannen får
efter sin begåfning och fallenhet utveckla
sina anlag och söka sig passande verksamhet.
Men längre skall det dröja, innan den dör,
den gamla fördom vi tagit i arf från forna
dagar, den gamla fördom som gör, att vi
blygas för vår ålder. Det finnes i vår upp-
lysta tid tusende och åter tusende kvinnor,
som hemmastadda résonnera och diskutera
om tusen olika ting, men som så lätt slinta
på den lilla sten, som heter att bekänna sin
ålder, och det är i sanning underbart, hur
svårt många hafva att lugnt utsätta eller
säga en så enkel sak som sitt födelseår.
Saken är ju löjlig, kan det tyckas, och i
mångens öga nog ej värd att offra tid och
tanke på, men så är det ej. Så länge vi
hafva svårt att bekänna vår ålder, så länge
har det ej klart ingått i vårt medvetande,
att det ej är efter våra dagars antal, vi skola
mätas och mäta, utan efter den vilja hvar-
med vi vandrat våra steg, sått våra ord och
lämnat våra spår i den tid, som vi få kalla
vår.
Tänka vi så, då torde kanske våra steg
blifva varsammare, men på samma gång
skall den gamla förskräckelsen för de många
åren försvinna. Med känslan af, att vi efter
kraft och förmåga velat sträfva efter att
gifva ett godt innehåll’ åt vårt lif, skola vi
försona oss med silfret, som vill blanda sig
i vårt hår, och den fårade kinden och det
matta ögat, som de efter oss kommande ska-
rorna med blicken skarpare än vår se hos
»de gamla» såsom ålderdomens kännemärke,
hafva mistat udden att smärta oss. Den
goda viljan, som adlar äfven den ringaste
handling, ställer våra handlingar i en ljusare
dager och kommer oss att våga hoppas och
tro, att vi ej lefvat förgäfves.
Tant Ann.
Iduns julklappsbasar.
Koskälla som ringklocka- En liten originel och
treflig ringklocka kan man göra at en vanlig ko-
skälla, som guldbronseras och på ena sidan för-
ses med någon liten målning. I ringen fästes en
brokig rosett, och en billig och lustig småsak är
färdig. Dicken.
I stället för fönstervadd eller mossa är det myc-
ket praktiskt att isynnerhet mellan fönster, som
under vintern kunna öppnas, använda följande
mellanlägg. Af domestik sys en påse så stor,
att när den blir fylld med sand, den upptar sam-
ma rum mellan fönstren som en vanlig vadd.
Denna sandpåse öfverklädes med ett på ylleväf
sydt korsstygnsbroderi och blir sålunda på sam-
ma gång den är nyttig äfven en prydnad.
Ella.
Reskudde. Af brun chagrin eller saffian göres
en fyrkantig kudde, 60 cm. lång, 45 cm. bred. I
kanten hopsnöres den med smala skinnsnodder.
Upptill fästes ett stadigt handtag. Stoppas med
tagel. På ena sidan anbringas en klaff för tid-
ningar och om man så vill remmen för fastspän-
nande af en paraply. Monogram i ena hörnet
är praktiskt och elegant. Dicken,
Staffliskynken att drapera. I en vanlig väf upp-
sättes entrådig varp. Ljusvekegarn, oblekt och
kulört, inslås efter smak, randigt och mycket bro-
kigt. Hvarannan rand, 4 à 5 cm. bred, bör vara
hvit med rikt islagna trådar af brons- eller guld-
tråd (köpes i nystan à 8—10 öre). Ju mera guld-
tråd man vill bestå, ju mera höjes effekten. I de
hvita ränderna instoppas små tussar ren, hvit
bomull, tillslås väl, ungefär vid hvar 15:de tråd,
blott i de hvita ränderna. De färger, som stå väl
tillsammans, äro blekt blått, rose, gult och erg-
grönt. Mellan alla ränder skiljerand af två guld-
trådar. Varpens bredd: 40 cm. Skynkets längd
1’/? meter. Fransar i samma stil.
Vainqueur.
Dubbla soffkuddar äro nu på modet och ha flere
fördelar; då de användas, kunna de stödja så
väl hufvud som rygg, och då de hängas öfver
solfan eller stolens ryggstöd, bilda de hvarandras
jämnvikt. Vackert är att göra dem af gul fris eller
siden och fullströ dem med buketter af prästkra-
gar i gult och hvitt. Gula sidenband bilda, knut-
na i rosetter, föreningen mellan båda kuddarna.
Dicken.
Klädning åt blomkrukorna. Gamla enfärgade eller
brokiga, fyrkantiga silkesjaletter öfverklädas med
crème eller kulört tyll. En kruka ställes midt
på sjaletten, som ledigt föres upp ikring den. Ett
band bindes rundt omkring krukan, (den med
tyll beklädda sidan utåt), och en elegant ro-
sett fullbordar omhöljet. Man kan äfven sy en
spets i kanten, det ser nätt ut.
Vainqueur,
Ämbar som blomsterställmng. Ett vanligt ämbar
målas i någon vacker blekgrön- färg, och därof-
vanpå målar man några blommor i allmogestil,
rödt gult och hvitt; därtill är lätt att hos någon
målare skaffa sig schablonmönster, om man ej
törs måla på fri hand. En stor rosett i rödt och
grönt fästes i handtagets hål. Ämbaret fyiles med
röda vallmoblommor, på hvilka förut i Idun före-
kommit beskrifning, och är nu en färgrik dekora-
tion i ett flickrum. Man kan naturligtvis äfven
ställa en bladväxt i kruka i ämbaret, om man ej
föredrager konstgjorda blommor. Dicken.
Lampmatia af mattringar. Mattringar — finnas i
alla järnbodar — 2 storlekar, öfvervirkas med
briljantgarn j. flere färger. De små fastsys i de
större. Sammansys till erforderlig storlek i tag-
gar, stjärnor eller rutor efter smak. Gör man
den bra stor och i ljusa färger, tager den sig väl
ut på en mörk duk och är lätt arbetad.
Bellis.
I dsnna skärmarnas tid höra skärmar på ljus till
ordningen för dagen. Se här en modell. Af grönt
siden klipper man ut ett neckrosblad, som förses
med en fin karkas i kanten och fodras med sam-
ma tyg, som ej bör vara för mörkt. En gul eller
grön gummislang, som föreställer stjälken och
kan fås hos modisten, fästes vid bladet; däri in-
stickes en stark ståltråd, som håller bladet uppe.
Man aftager stjälken till önskad längd och böjer
den samt fäster vid dess ända en klämmare, så-
dan som användes till moderna släpupphållare.
Denna kniper till, om ljuset och håller skärmen
uppe. Noga ses till att stjälken ej är för kort,
så att fara blir för eld. Ett par neckrosknoppar
fästas vid bladet. Man kan i stället för blad an-
vända rosor af rödgult siden eller getingar med
gul och svart sammetskropp och vingar af gul
gas med glitter o. s. v. i oändlighet.)
Dicken.
Pappas ordensväska. Herrar, som tillhöra något
ordenssamfund, bruka tycka om att ha en vac-
ker väska att däri förvara sina dekorationer. Af
violett sammet gör man en väska, 22 cm. lång,
17 cm. bred, med öfverviken klaff på hvilken man
broderar monogram och något ordensemblem,
exempelvis frimurarnes röda" malteserkors, om
väskans mottagare är »murare». Väskan fodras
med hvitt siden. Dicken.
Morfars pepparnöiier. Man tager en tom cacao-
burk af största dimension, målar den helt med
aspinalfärg, klipper sedan ut svarta figurer (lustiga
silhuetter kan man finna i gamla tidskrifter), som
med gummi påklistras, hvarefter det hela öfver-
strykes med kopalfernissa. Sedan bakar man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
